Att alltid avkrävas en trevlig ton, oavsett hur hatad man blir

De senaste dagarna har arga röster höjts angående den bokning av Sizzla som Slakthuset gjort.
 
Om ni vill ha mer länkar kring ämnet föreslår jag att ni letar i facebooktråden, det finns mycket intressant att hämta där för att Sizzla är en artist som inte respekterar avtalet han skrivit på och det torde inte vara någon överraskning för någon som gillar hans musik så mycket att de vill köpa en konsertbiljett.
Slakthuset säger att de inte kunde aaana att det skulle få sådana här reaktioner, men de måste ju rimligtvis ha vetat att Sizzla blev ledig för att Hornstull Strand ställde in uppträdandet. Och varför. Om inte annat så hade ju en snabb googling kunnat lösa eventuella frågetecken.
Arrangörerna hänvisar till att Sizzla skrivit på RCA08 och att han därmed lovat att inte framföra de låtar som har homofobt budskap längre och att han alltså borde tillåtas en ny chans.
Jovisst, problemet är att han skrivit på det här dokumentet, i länder där homosexualitet är olagligt ändå framfört både sina egna och andras låtar med homofoba budskap.
Han kommer alltså att låta bli att spela de här låtarna i Stockholm, och han får inte lov att spela i England, men han spelar dem i Uganda och Jamaica. Genom att ge honom en arena att spela på här gör man det möjligt för honom att sprida budskapet i länder där homosexuella är långt mer stigmatiserade än i Sverige. Hur tror ni det påverkar de människornas situation? Jamaicanska människorättsorganisationer har bett om en bojkott mot Sizzla utomlands och det är något jag tycker är värt att beakta.
Många i facebookgruppen har dragit yttrandefrihetskortet till försvar.
Jo, Sizzla ska visst få säga vad han tycker om homosexuella, han har rätt att tycka det precis som de homosexuella har rätt att tycka det är förkastligt!
Men det finns en distinkt skillnad här. Man har inte självklar rätt att åberopa yttrandefrihet för att propagera för att andra människor borde dö på grund av sin sexualitet, sitt kön, sin hudfärg eller sin religion. Man har inte heller rätt att propagera för detta helt oemotsagd för att man har rätt att tycka så. Har man rätt att tycka så? Ja, visst, ingen kan hindra tankar. Men ingen har självklar rätt att stå på en scen och berätta vilka som borde bli dödade och misshandlade.
Andra poängterar att man borde protestera mot andra artister om man protesterar mot Sizzla. Detta kommer så uppenbarligen från folk som aldrig skulle drömma om att protestera själv, vilket hörs på argumenten. Det är svårt att älska en musikstil och samtidigt ha ett politiskt samvete. Jag väljer t ex bort Elegant Machinery på grund av det. Jag vill inte att mina pengar går dit. Jag antar att vi alla försöker rättfärdiga sunkiga åsikter hos folk vars musik vi älskar. Men det är inte alla som skriver låtar om att homosexuella borde dö. Det är inte alla som väljer att ta budskapet till en scen och turnera med det.

Och sedan att som grädde på moset få höra av folk i den här Facebookgruppen att man borde ha en trevlig ton, att man borde upplysa de som ska köpa biljetter om vad han sjunger om, så att de ändrar sig.
Jag är så jävla trött på att ha en trevlig ton när folk kränker mig. Ständigt avkrävs utsatta grupper att förklara för hatarna för att bli tolererade. De som hatar kan fan utbilda sig själva så att de blir toleranta människor. Jag är så jävla trött på att visa tålamod och tolerans inför hat och hot.
Då kan ju du som reggeaälskande musikkonsument tålmodigt förklara problemen och tålmodigt diskutera detta inom scenen och tålmodigt försöka påverka inifrån för att den här typen av hat ska försvinna från musiken. Varsågod, jag applåderar det! Men medan du tålmodigt gör det tänker jag vara förbannad för att någon från tycker sig ha rätt att deklarera från en scen att jag och mina vänner borde bli misshandlade och dö och protestera våldsamt mot det!

Att jämföra att vara kvinna med att vara nazist, DEN nivån!

Igår kom ett av David Holmans mästerverk i min väg.
Som headline har bloggen parollen "Pojkar och män är inte problem, vi är en tillgång". Jag kan inte hålla med mer. Pojkar och män är indeed en tillgång. Det är bara det att han motsäger detta i sin egen text:

"Det är en skillnad i att säga hur något är och hur något bör vara. En kvinna bör ha möjlighet att klä sig hur som helst, springa naken till och med. Men verkligheten gör sig ibland då påmind. Ska hon få mindre hjälp av polis och åklagare för det? Verkligen inte. Men hon bör veta att beroende på hur hon klär sig så är sannolikheten för att bli våldtagen olika stor."

Vet ni vad David precis sa i texten ovan? Han sa att män är problemet. Kvinnor borde kunna springa nakna nerför gatan, men verkligheten gör sig ibland påmind. Vilken verklighet då? Verkligheten att de kan stuka foten? Att de kan bli förkylda? Att de kan trampa på glas? Nej, ingen av dessa faror är det som gör sig påmind, det är faran om att bli utsatt för ett grovt våldsbrott relaterat till hur en ser ut. Och tydligen är det företrädelsevis män de behöver akta sig för.
Nu är det inga kvinnor som organiserar sig för att få lov att "springa nakna" precis överallt, så jag är glad om jag slipper höra den formuleringen någonsin igen, att vi teoretiskt "borde kunna gå nakna genom stan". Det är ingen som driver denna fråga från det här perspektivet så det är en helt irrelevant poäng att göra. Jag vill få lov att röra mig ute utan att hela tiden behöva förhålla mig till att jag kan bli utsatt för våldtäkt om min klädsel kan uppfattas som provokativ av någon. Tack på förhand!
David öppnar det första blogginlägget starkt med att konstatera att när man säger kvinnor inte bör klä sig som “slampor” för att undvika att bli våldtagna så lägger man inte skulden på offret. Nähä? Min fråga är då: när man säger att kvinnor genom att klä sig på olika sätt kan undvika att utsättas för våldtäkt, exakt var lägger man skulden? För inte fan lägger man den hos förövaren, där den här hemma? En rimligare ingång till problemet är väl att fråga sig: hur får vi de som våldtar att förstå att klädsel inte signalerar att det är okej att begå ett brott. Hur förändrar vi synen på kvinnors sexualitet som något män har rätt att försöka ta och kvinnor måste försöka hålla i?
Här blir det relevant att anknyta till ett senare inlägg på bloggen, nämligen det där han jämför att få bilen stulen med att bli våldtagen.  Det har rötterna i samma ämne som det första, Slutwalk.
Ni vet den där lite liknelsen om att om en man blir rånad på sin synliga dyra klocka ute på stan är det hans eget fel eftersom han hade en synlig dyr klocka på sig och därmed provocerade fram rånet, som är menad som ett slags skämt för att visa hur ABSURDT det är att säga att lättklädda kvinnor får "skylla sig själv"? Den tar David nu till sin absoluta spets och menar att det bokstavligen är så.
Om man inte låser sin bil när man parkerar den i ett farligt område har naturligtvis ingen rätt att stjäla den men det är ändå ens eget fel om något begår den brottsliga handligen att stjäla den. Ja, det kan man tycka. Jag vill inte gärna jämföra min kropp med en bil och skulle därmed inte göra den här jämförelsen, så jag har lite svårt att ta den på allvar. Men David verkar ta den på allvar och det känns jävligt obehagligt.
Helt utlämnat ur ekvationen är också hur långt det är ens eget fel. Tänk om bilen blir stulen trots lås och synbart rattlås och larm i ett säkert område? I ett betalt parkeringshus till och med?
Vad är då motsvarigheten till detta för mig som kvinna? Får jag alls ha kjol om jag inte har råd att ta taxi hem? Tänk om jag jag tar taxi för att undvika att gå långa mörka vägen och taxichauffören våldtar mig? Får jag ens lov att röra mig ute utan beskyddande sällskap? Tänk om i så fall detta beskyddande sällskap våldtar mig? För att spela på liknelsen: vad är min motsvarighet till centrallås, larm och stort synligt rattlås? Eller är det bara parkeringshus som gäller, dvs stanna inne för att undvika våldtäkt?
Jag utrycker min identitet genom mina kläder. Men att dra parallellen (och det gör han i kommentarerna) att eftersom man medvetet signalerar saker med sitt utseende vid en massa tillfällen så vore det befängt att inte tro att "slampig" klädsel signalerar något till potentiella förövare.Funny, that. Hur skulden återigen hamnar hos den drabbade.
Jag har en massa saker på mig för att visa min identitet. Jag har bandtröjor och pins, jag gör utseendemässiga referenser till popkultur som konsumeras inom den subkultur jag rör mig. Men när jag kombinerade min trasiga t-shirt med nätstrumpbyxor och boots för att se ut som Siouxsie Sioux tänkte jag aldrig "Nu skickar jag signalen att det är fritt fram att begå våldsbrott mot mig."
Jag undrar om David tycker samma sak gäller för andra utsatta grupper?
Att döma av den här slutklämmen verkar det inte helt otroligt:

"Denna demonstrationen kan liknas vid att folk skulle demonstrera mot att nazister inte borde beskyllas för att de blir påhoppade av ett gäng svarta bara för att denne går klädd som en nazist. Självklart ska nazisten inte få skulden för att ha blivit påhoppad om något sådant hände (även om jag inte håller med dennes åsikter), eller hur feminister? Men nog borde nazisten tänka sig lite för innan den går utanför huset klädd som en nazist. Och ärligt talat, hade ni inte lagt del av skulden på nazisten bara för att den är nazist? "

Helt ärligt, David, så tar jag så in i helvete illa upp av det här. Du jämför att visa att man är av åsikten att vita människor är överlägsna med att jag är synbart född till ett visst kön och inte gör mitt bästa för att varje dag dölja detta på sätt som ska anpassas efter potentiella förövare? Jag vill bara informera om att kön, hudfärg, etnicitet eller sexualitet oftast inte är åsikter en kan välja att lägga sig till med eller lägga ifrån sig precis som en vill, vare sig man önskar eller ej.
Sedan dras parallellen att man kanske inte tycker det är så jävla konstigt att nazister får spö när det syns att de är nazister och ärligt kanske det är rätt normalt att lägga skulden på nazisten för detta, bara för att den är nazist.
Är det menat att vi ska tolka jämförelsen mellan kvinnor och nazister bokstavligt hela vägen? Då är det alltså inte konstigt att en kvinna blir våldtagen om man tydligt kan se att hon är en kvinna och visar det lite extra, för hon skyltar ju då så att säga med den "åsikten" att hon får göra det och det är till och med lite rätt åt henne eftersom hon var så tydlig med den här osmakliga "åsikten"?
Hur tydligt måste det synas att jag är en kvinna för att det ska vara på den sida av gränsen att det inte är konstigt om det tas som en invit till våldtäkt?
Hur mycket ansvar har jag för att dölja att jag är kvinna för att undvika sådana brott? Var går gränsen? Räcker det med att det alls syns att jag sannolikt är kvinna för att det ska vara för mycket, eller måste det se lite "slampigt" ut, och vad är då de exakta definitionerna för det.
Och liksom, "ett gäng svarta"... Snälla skona mig, jag orkar inte mer.
Har du någonsin funderat på vad de logiska konsekvensen av det här resonemanget blir om vi använder på det i andra situationer? För lika lite som jag jag bestämma att jag är kvinna och att det eventuellt syns, lika mycket kan ju någon av en annan etnicitet än svensk och annan hudfärg än vit ha svårt att dölja detta. Vad ska denna person då göra om den måste gå förbi ett gäng som ser ut att vara nazister? Dölja sin hudfärg, hårfärg, ögonform eftersom detta annars kan provocera detta gäng och om en provocerar får en ju skylla sig själv, har vi lärt oss i de här texterna?
Det går ju att dra det här resonemanget hur långt som helst i konsekvensens namn och kontentan blir ju ändå alltid att det är offret som ska ta ansvar för en förövarens eventuellt dåliga självkontroll eller bristande respekt. Det kanske är en helt logisk slutsats tills det drabbar en själv, vad vet jag?

Frihet 2.0

Flera gånger de senaste åren har jag hört andra feminister poängtera hur oviktig frågan om hår eller inte hår under armarna eller på benen eller någon annanstans än på huvudet och ögonbrynen på kvinnor är en helt oviktig fråga som vi alla borde "släppa", "komma över" och så vidare.
Varje gång har det genererat The Mother Of All Eyerolls hos mig för jag tycker att när man uttrycker sig så har man missta poängen helt.
Det var aldrig själva håret som var viktigt att diskutera: det var friheten.
Det är fortfarande friheten.
Och fine, friheten har det pratats om.
Vi är så otroooligt fria, särskilt vi 80 och 90-talist-feminister. För oss är allt individuella val som står helt oberoende från allt omkring oss. Vi vill inte längre diskutera med folk som anklagar alla feminister för att vara håriga under armarna, så vi har börjat avfärda frågan som en ickefråga som inte längre behöver diskuteras eftersom vi är trötta på stereotypen. Vi kan raka om vi vill och låta bli om vi vill och det är allas våra egna privata val.
Samtidigt så känns det hela tiden som att det finns en underliggande backlash här. Vi avfärdar allt det där tråkiga som gamla generationers mossiga, oglamorösa feminism och visar att vi är minsann moderna häftiga feminister.
Vi vill inte förlora vår sex appeal. Vi vill få stå upp för att bryta normer utan att behöva bryta dem själv. Vi är fria att använda smink och trimma vår kropp enligt rådande ideal. Vi är fria att konsumera hur mycket och vad vi vill utan vidare eftertanke, utan relation till kvinnor i resten av världen. Vi är fria att använda hushållsnära tjänster för att göra våra relationer mer jämställda. Vi är så himla mycket friare att göra allt det där som 70-tals-feministerna inte "fick" göra. Vi är fria att åtnjuta alla fördelar av att få lov att jobba på att se ut som den normativa kvinnobild som media och skönhetsindustrin vill att vi ska konsumera oss till att vara. 

Men jag frågar mig: vad fan är det för jävla frihet? Och vems jävla frihet är det?
Jag är glad att feminismen som rörelse utvecklas och följer med sin tid. Jag har alltid tyckt att jag ska kunna få lov att se ut som vilken jävla utvikningsbrud som helst och ändå åtnjuta respekt och bli tagen på allvar som människa. Alla lider vi lite av de patriarkala glasögonen som hela tiden tvingas på oss när vi tittar på kvinnor. Men det spelar ju ingen roll vilken utseendenorm man väljer att följa som kvinna, det är ändå ständigt en balansgång mellan hur man uppfattas av olika grupper.
Alltid är det någon som har en invändning. Tar man inte "hand om sig" tillräckligt genom att raka, sminka och piffa så är man en äcklig feminist. Är man FÖR snygg tycker männen att man ser ut som en hora och feministerna att man går männens ärenden. Kvinnor får aldrig gå för långt, alltid är det någon som håller ett vakande öga på att man håller sig precis mitt på linjen. Man får inte vara FÖR snygg för då vill ingen höra vad man har att säga, men man får inte vara FÖR ful heller, för då får man inte synas i det offentliga rummet. Inte i reklam, inte på TV, inte på stan, i alla fall inte utan att man får enorma sanktioner för det. 

Det handlar inte om håret, det handlade aldrig om håret, det handlar om makt. Det finns ingen valfrihet att tala om när straffet för att välja något utanför normen är så hårt och snabbt. 

När det kommer till sexister skulle i alla fall jag ha lust att bryta The Three Laws

Jag snubblar över en trailer, en demo, via en vän på Facebook.
Den handlar om roboten Kara som blir medveten om sig själv medan hon monteras ihop. Trots att den är snygg lämnar den mig ändå med en offantlig känsla av alienering. Jag konsumerar sci-fi, fantasy och skräck. Jag är så inte den tänkta målgruppen för den här filmen.
När det här företaget väljer att hitta på en liten historia om AI för att visa hur snygga spel de kan göra nuförtiden, vad är då deras framtidsvision?
En robot i stöpt kvinnoform som "kan tala 600 språk, ta hand om dina barn och dit hushåll och var helt tillgänglig sexuellt".
Känns det som ett värdigt användningsområde för en så fantastisk robot? Visst, den kan tala 600 språk och är en extremt komplex maskin! Det självklara användningsområdet är ändå att forma en som den perfekta kvinnokroppen och tillverka en hushållsrobot som är sexuellt tillgänglig.
Jag vet inte om det där tillägget, som roboten upprepar på franska och tyska, är till för att vi ska sympatisera mer med hennes kommande slaveri. Men jag hade klarat mig utan det. Jag hade kunnat ta till mig historien om robotarna som säljs som dyra lyxvaror utan att behöva det tillägget.
Det tillägget tillsammans med hur obehagligt det är när roboten säger något som avslöjar att hon tänker och speakerrösten kommenderar maskinen att plocka isär henne igen eftersom det är fel på hårdvaran i en robot som kan tänka blir nästan plågsam. Hon bönar och ber om att få leva och lovar att inte ställa till med besvär, att inte bråka och inte tänka.
Varför är den ultimata scif-fi-framtidsdrömmen detta? Att göra robotkvinnor som inte lider av allt det riktiga kvinnor de senaste hundra åren kämpat för att förändra? Man kan inte längre vänta sig att riktiga kvinnor sköter allt hushållsarbete, tar hand om barnen, inte arbetar, lyder och ständigt är sexuellt tillgänglig, så då skapar man sig drömkvinnan i robotform som tillhandahåller allt detta. Man frågar sig: i den här framtidsvisionen, vems behov är de här robotarna till för att tillfredställa? För uppenbarligen är det inte en könlös hushållsrobot som är till för familjer, med tanke på att det också är e sexleksak.
Hela filmen är så dränkt i att det är en manlig betraktare som ska tilltalas, som är tänkt köpare, att jag känner mig obehagligt mycket i robotens skor.

Och det gör mig så jävla ledsen och arg för att det här är framtidsdrömmen säger mer än man skulle önska om synen på kvinnor idag.
Jag är så jävla trött på att leva som kvinna på det här sättet, som ständigt sexualiserad varelse. Jag är så trött på att vad jag än är, hur smart jag än är, så är frågan alltid om jag är tillräckligt tillgänglig som sexuellt objekt att betrakta och hur tillgänglig jag är sexuellt för denna betraktare. Jag är liksom aldrig kund, konsument i första hand. Jag är alltid lite mer just en vara som ska förpackas och presenteras och sälja bra. Som kvinna står jag lite för nära att stå i robotens skor i det här klippet för att det ska passera helt obemärkt.
Men det är inte DET som gör mig allra argast. Det som gör mig allra argast är alla kommentarer demon fått på internet och hur kritiken av den bemöts.
Här är de vanligaste försvaren av perspektivet i demon sammanfattade:


1) Det här är inte ett forum för politiskt ställningstagande och det är inte ett riktigt utkast till en film, det här är bara en teknisk demo, därför behöver man inte alls bry sig om innehållet.
Jo, det behöver man visst, eftersom man använder den för att locka nya kunder till företaget genom att visa hur snygga spel man kommer att kunna göra. Då är min fråga: vill inte spelföretag expandera och skaffa sig fler och fler spelare? Istället för att pressa gränserna lite ibland och göra spel som överskrider en del gamla normer, befäster en del nya och skulle man kunna anstränga sig för att dra fler olika sorters människor till sina spel genom att inte låta allt filtreras genom vita straighta mäns verklighetsuppfattning. Och tänk, detta att "det här är inte politiskt" alltid är ett återkommande sätt att försöka avsluta en diskussion när man ifrågasätter en norm. Varken kommentarerna i forumet eller perspektivet i filmen är unikt eller nytt för den här diskussionen, men det blir liksom extra vrickat när en massa sci fi-fans fanatiskt försvarar varför man inte kan ha en sci-fi syn på just könsroller och kvinnor. Det vore som sagt var roligt om man någon gång kände att de här företagen såg en som en potentiell kund, inte bara ett dragplåster för andra kunder att fantisera om.

2) Sex säljer och den här demon presenterar ingen ny verklighet eller vision, den spelar bara på uppfattningar som redan finns i samhället och skaparna har inget ansvar för vilka värderingar som redan finns i samhället. Män som lever i det här samhället har framförallt inget ansvar för hur kvinnor ständigt framställs som sexuella objekt att bruka i kulturen de konsumerar. En verklig produkt inom det här fältet skulle sannolikt se ut precis såhär och det är inte företagets fel.
Och när man skriver manus till scifi, vare sig det är spel eller film, så är det inte ett problem att man inte kan utveckla spelets verklighet det minsta lilla bortom vår samtid på den här punkten? Snälla bespara mig argumenten om att det är ett porträtt av en framtida dystopi och att vi som tittare/spelare ska sympatisera med roboten som uppvisar tankeförmåga men ändå döms till ett liv i slaveri. Varför måste dessa framtida dystopier alltid kläs i samma sexistiska skit? Varför kan en framtidsvision aldrig innehålla mindre sexism än vår samtid, varför går just objektifierandet och sexualiserandet av kvinnor aldrig att fantisera bort? Är verkligen den generelle sci-fi-konsumenten så fantasilös att gränsen går redan där? Den här roboten hade inte behövt vara varken kvinna eller sexleksak för att visionen om att bli såld som slav skulle vara obehaglig nog.

 3) Det finns inga mönster eller strukturer som sexualiserar kvinnor i samället, därför är den här demon oviktig att betrakta som en del av ett mönster eller struktur och kan inte diskuteras utifrån några sådana kriterier, eftersom de inte finns.
För vi är alla bara fria små stjärnskott som planlöst flyter omkring i universum och om vi blir illa berörda av den här filmen så är det för att vi väljer att bli det! Precis som vi väljer att ta illa upp när män väljer att sexualisera oss i det offentliga rummet genom att tafsa eller skrämmas. Vi bara väljer att ta illa upp, vi kan låta bli att reagera så. Ja, och vadå, vara lydiga små robotar eller? Att ett företag valt att visa en AI som är en glorifirierad hemmafruslav som använder sin enorma intelligens till att passa barn och vara sexuellt tillgänglig och säljs iförd endast underkläder för att locka kunder har ABSOLUT INGENTING att göra med gängse uppfattningar om kvinnor idag. Framförallt står det alltid företag fritt att sexualisera kvinnor men på något underligt sätt står det aldrig kvinnor lika fritt att kritisera detta.

Det verkar så härligt och trevligt att få vara en sådan där fri människa!
Det verkar så härligt att få glida in i diskussioner och säga till kvinnor som protesterar mot vissa typer av kvinnoporträtt inom ett område de konsumerar att de har fel när de känner eller tänker saker om dessa porträtt.
Det måste vara skönt att aldrig vara den som främst är sexualiserad kropp för skapare av kultur man konsumerar och behöva förhålla sig till det.
Det måste vara så jävla jävla skönt att slippa vara en kvinna i dagens samhälle och jag hoppas att ni tar vara på och njuter av det, alla ni unika små opåverkade, opolitiska snöflingor där ute!

Champagne for breakfast, Patsy?

Om jag verkligen behövde det där tredje tegelrödrosa nagellacket...?

Absolut.

Jag köpte en klänning i det här mönstret:

Ni ser ju själv! Guld, hieroglyfer, hela gothpaketet! Och nu ska den ut på stan ihop med den här monstret till spåkule-ring:

Den helt offantliga peppen:

Sean Penn som sur gammal go? Ja tack!