Önskelista från Papercut:

LRF, what the fuck?

OK, gårdagens största WTF? stod ju solklart LRF för, via Twitter.

De lägger upp en bild på vegetarisk mat i samma form som en massa köttmat produceras och taggar den med #homoriot och undrar om vegetarianernas fejkkött är en form av staight acting. Sedan läser jag vad de svarar folk som ifrågasätter det. Känslan av "vad i helvete?" förstärks med ens lite till.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja, men jag känner mig förolämpad.
För det första: Mat är sällan bara mat. Den är en stor del av människans habitus. Mat är minnen. Formen, smaken, sammanhanget, kombinationen. Det har inte köttätare monopol på.
Sedan jag blev vegetarian har köttätare om och om igen försökte "komma på mig" och outa mig som en dålig vegetarian. Att äta fejkkött tyder t ex på att jag egentligen vill äta kött, inte att jag vill kunna laga en måltid där jag behöver kunna tillsätta en ingrediens som agerar köttets roll. Antingen för formens skull, för konsistensens eller som smakbärare av någon krydda.
Om jag gör det är jag tydligen en vegetarian som LÄNGTAR efter kött, som enligt LRF är "straight acting".
Om man äter vegetariska produkter som har namn som "korv" eller "pastej" eller "biff" så "låtsas man vara något man inte är" enligt LRF och det är tydligen konstigt. Tydligen har just köttmat patent på att kallas de här sakerna. Mm, för när det plötsligt dyker upp korv som skryter med att den innehåller si och så mycket kött, då behöver man inte alls bli fundersam över vad annan korv som inte är vegetarisk innehåller?
Och på tal om att låtsas vara något man inte är: som om inte köttätare mer än någon annan grupp lider av just det!
Kycklingbröst kommer inte från fåglar, de kommer från frysdisken och de är numera lika stora som en hel kyckling var när jag var liten. Kött ska vara liniskt rena stycken utan ben, brosk eller något som över huvudtaget påminner om ursprunget. Allt kött i diskarna har namn som är långt ifrån djuren och vad det faktiskt är. Ingen vill kännas vid hur djur slaktas eller att de lider under sin livslånga resa mot att förvandlas till Mamma Scans Köttbullar (vilka säkerligen växer på träd!). Köttätare vill sällan kännas vid vad de är eller vad de äter, de låtsas ofta vara något helt annat. Så fort de får för mycket information om hur kött blir till mat (HEJ MEKANISKT SEPARERAD KYCKLING) vämjs de och vill inte veta mer.
De köper sig fria från all skuld kring hur djur behandlas för att bli billigt kött genom att säga att de köper ekologiskt, att de köper kött från djur "som går på Pampas" (HA HA HA) eller något annat som får dem att må bra och gör det okej att äta det de har på tallriken.
Ingenting är så lätt att glömma som ett program om plågade djur. Man förfasas i två veckor, sedan köper man kött, dunkuddar, anklever osv igen. Jag tror inte vegetarianer är något undantag vad gäller att man man väljer att blunda för en del obehagliga sanningar man inte orkar ta in för att det skulle innebära att man inte kan rättfärdiga hur man levr sitt liv utan att känna skuld. Jag tror vi alla gör det i någon utsträckning.
Det är svårt att vara konsekvent, ibland känns det som ett heltidsjobb. Så om produkter som ser ut som kött, heter "Vegetariskt Bacon" och gör det lätt att laga mat, varför ska man då beskyllas för att låtsas vara något man inte är? Om det dessutom gör det lätt för folk som äter kött att ibland välja ett vegetariskt alternativ, varför ska man pissa på det?
Jag kan se min mat produceras från början till tallrik utan att äcklas. DET är mycket värt för mig. Jag tror inte många som äter kött dagligen kan säga samma sak.

Att sedan tagga detta med #homoriot, det var väl under all värdighet. Skäms! Starta en egen hashtag istället för att vattna ur en som betyder något för andra och parasitera på uppmärksamheten den får.

FEMINISTISKA BOKTIPS, SE HIT!

Hej!
Det här är till alla er som så fort man säger något som kan tolkas som feministiskt slänger ur er ett ifrågasättande av uttalandet, av feminism och sedan ursäktar er vattenpölsgrunda genusanalys med att ni kan så lite för att inga goda feminister gett er några boktips så att ni kunnat sätta er in i det ni vill bråka med folk om på internet eller skriva debattartiklar till DN om.
VERKLIGEN, STACKARS ALLA ER!
Om man googlar "boktips feminism" är det här de första länkarna:
Kvinnofrontens feministiska boktips
Bok.nu
De är matnyttiga, använd dem!
Om man googlar "Feminism" får man t ex upp den här Wikipediasidan.
Jag vet inte hur ni tror att ni ska kunna tillgodogöra er information och bilda er en uppfattning, göra en analys, om ni varken vill läsa, lyssna eller reflektera. Att ni inte vill eller orkar leta reda på källor som ger er den information ni vill ha är inte alla feministers problem. Det är inte deras skyldighet att utbilda er så att ni klarar av att föra ett resonemang. Och jag förstår att många avfärdar er med att det inte går att prata med någon som inte ens förstått det man försöker diskutera, som inte ens vet på vilken grund ideologin man försöker diskutera vilar.
Men nu ska jag ändå ge er ett par jävligt hands on tips, böcker jag läste när jag var mellan 16-20 som jag tycker gav mig en bra grund att argumentera utifrån. Eller för all del, ni kan ju läsa dem för att få koll på vad ni argumenterar emot (det verkar behövas...)

1. "Under det rosa täcket" av Nina Björk
2. "Hjärnsläpp" utgiven av Bang. Samlade artiklar om biologism, hjärnforskning och kön.
3. "Flickan & Skulden" och "En riktig våldtäktsman" av Katarina Wennstam. Om offer och förövare och strukturer kring dem
4. "Ställd" av Susan Faludi. Fokuserar på män i USA under 1900-talet och de förändringar i industrin som förändrat mansrollen.
5. "Det Andra Könet" av Simone de Beauvoir.
6. "Gender Trouble" av Judit Butler
7. "Med en uppenbar känsla för stil" Stephan Mendel-Enk. Om manrollen/-r och problemen med dem.

VARSÅGOD!

PS. Jag skulle kunna lägga till så mååånga fler böcker i listan. Många av dem finns på de andra listorna, både skönlitterära och fack.
Vidare boktips är såklart varmt välkomna i kommentarerna och gärna med en liten förklaring om varför!

Jag är på så fruktansvärt dåligt humör

Så jag låter bli att blogga för jag har inget snällt att säga. Men jag kan bittert konstatera att när en bekant sa till mig att "vägen till helvetet är kantad av f-skattesedlar" hade hen rätt. FYI.

Är den här kaninen snäll eller Donnie Darko?

Ni ser ju själv hur snygg den här klänningen kommer att bli: