That Perfect Body

Så Blondinbella har bestämt sig för att göra det till sin grej att alla (tjejer?) ska älska sina kroppar som de är och att Size Me är det nya svarta.
Jag kan väl känna att en del kritiken hon fått för det delvis känns lite skev för mig.
Jo, visst skulle jag på ett sätt önska att vi pratade mindre om kroppen och att kvinnor slapp vara kropp hela tiden. Att vi bara kunde prata om något annat. Att kvinnor kunde ödsla mindre tid på att prata om sina kroppars tillkortakommande.
Mest av allt önskar jag mig nog förutsättningar för att sluta tänka på kroppen som den ständigt närvarande fienden. Jag är inte säker på att sluta prata om kroppen i den värld vi lever i idag är rätt sätt att uppnå det.
Jag tror inte att kroppar kommer att försvinna ur t ex klädreklamen. Jag tror inte att kläder kommer börja säljas med bara bilder på kläderna helt frikopplade från mänskliga kroppar anytime soon. Annonser kommer inte vara människofria. De flesta affärer kommer sannolikt inte att ersätta skyltdockor med enbart galgar eller visa kläder på former så abstrakta att de inte påminner om människor alls.
Det kommer att finnas kroppar därute för att visa oss saker och så länge de kropparna är en enda uniform massa av deformerade skyltdockor, skevt retuscherade bilder och tonåringar som tvingas banta inför modevisningar så är problemet inte så enkelt som att man bara kan önska sig att vi slutar prata om kroppen. Så länge det visas bilder på kroppar i olika sammanhang i samhället behövs mångfald. Sedan kan man ju förstås argumentera för att det inte ska synas en massa kroppar i offentligheten, men det känns som en annan diskussion.
Framförallt kan det ju vara ett sätt att släppa kroppen: att en blir medveten om att det finns så oändligt många olika kroppstyper därute att det inte måste vara något fel på ens egen bara för att den inte ser ut som de retuschade modellerna.
Jag vet inte, men det tog mig flera år i tonåren att fatta att man inte måste vara fet för att man får en valk på magen när man sätter sig ner. Huden veckas: man får hudveck när man sitter ner om man inte är gjord av plast. För mig var alla magar som inte var platta och stela feta magar. Den enda input i frågan jag fick var Fridas sit up-tips från Melrose Place-stjärnorna och mina tjejkompisars ångest över sina ickeplatta magar.
Att bli vuxen var på något sätt synonymt med att lyckas ta kontroll över kroppen och bemästra den. Att bli vuxen var att skaffa sig alla resurser och kunskap för att kunna tämja kroppen till precis den form man önskade sig. Vuxna kvinnor i media hade alltid kontroll över kroppen, det var från dem alla tips och trix kom. Att komma närmare och närmare vuxen ålder och vuxenavdelningen i klädaffärerna utan att besitta den kontrollen var fruktansvärt frustrerande och ångestframkallande. Om vi helt slutar prata om kroppen och bara fortsätter visa bilder på omänskligt retuscherade eller ätstörda kvinnor, hur skickar vi då ett annat budskap än att dessa är de enda typen av kvinnokroppar som duger, som får synas offentligt? Det tolkas ju på det sätt det rimligen kan tolkas: att alla de kroppstyper som aldrig får synas inte duger, är fel och borde förändras.
Sedan känns det alltid lite weird när folk säger att man ska vara nöjd med sig själv som man är och så sitter de där i mer fejkade kroppsdelar än de har kläder på sig: löshår, lösnaglar, lösögonfransar. Det är liksom inte bara smink, smink kan jag greppa. Men jag ser det inte som något roligt och kreativt att kleta saker på ögonfransarna varje dag för att de ska växa, ögonfransförlängning, lösnaglar, sätta i löshår hela tiden, sola och spraytanna, vaxa bort hår... Allt detta underhåll för att bygga en kropp av ett råmatrial som upenbarligen inte duger som det är, det gör mig matt. Det gör mig nästan mer utmattad att tänka på vilket fokus det är på allt detta i en de stora bloggarna än bantningshetsen. Att vara så smal som möjligt är liksom bara en del av alla sätt kroppen måste förändras för att duga.

Kroppen är inte oviktig och den är framförallt inte kliniskt separerad från allt som pågår i tankevärlden. Som tonåring ville jag så desperat att det skulle vara så, att kroppen skulle kunna kopplas bort eftersom det inte var en del av det som verkligen var JAG, mina tankar. Jag ville klippa bort hela den blinda äckliga massa jag uppfattade min kropp som. Min kropp kunde jag göra vad som helst mot. Jag kunde låta bli att äta, jag kunde plåga den, medvetet skada den och intalade mig ständigt att den inte hade något med MIG att göra.
Nu känner jag inte så längre. Min kropp är viktig för mig. När det gör ont gör det inte ont i en sten som ligger bredvid mig som det står "Kroppen" på, det gör ont i MIG. När min kropp inte får mat får inte jag energi att tänka och vara mig själv. När den inte får röra på sig så mycket den tycker är roligt är det JAG som inte får det och när JAG har tråkigt är det i min kropp det går myrkrypningar.
Min kropp kan så mycket jag är glad över att den kan. Det jag är stolt över är inte min kropp, det är vad jag lärt mig göra jag är stolt över. Den tar mig dit jag behöver och om den en dag inte gör det längre hoppas jag att jag inte kommer att förlora hela mitt jag för det.
Vi är ihop nu, kroppen och jag. For life, hoppas jag. Och jag är helt oundvikligen Size Me, men vem fan är inte det?