Frihet 2.0

Flera gånger de senaste åren har jag hört andra feminister poängtera hur oviktig frågan om hår eller inte hår under armarna eller på benen eller någon annanstans än på huvudet och ögonbrynen på kvinnor är en helt oviktig fråga som vi alla borde "släppa", "komma över" och så vidare.
Varje gång har det genererat The Mother Of All Eyerolls hos mig för jag tycker att när man uttrycker sig så har man missta poängen helt.
Det var aldrig själva håret som var viktigt att diskutera: det var friheten.
Det är fortfarande friheten.
Och fine, friheten har det pratats om.
Vi är så otroooligt fria, särskilt vi 80 och 90-talist-feminister. För oss är allt individuella val som står helt oberoende från allt omkring oss. Vi vill inte längre diskutera med folk som anklagar alla feminister för att vara håriga under armarna, så vi har börjat avfärda frågan som en ickefråga som inte längre behöver diskuteras eftersom vi är trötta på stereotypen. Vi kan raka om vi vill och låta bli om vi vill och det är allas våra egna privata val.
Samtidigt så känns det hela tiden som att det finns en underliggande backlash här. Vi avfärdar allt det där tråkiga som gamla generationers mossiga, oglamorösa feminism och visar att vi är minsann moderna häftiga feminister.
Vi vill inte förlora vår sex appeal. Vi vill få stå upp för att bryta normer utan att behöva bryta dem själv. Vi är fria att använda smink och trimma vår kropp enligt rådande ideal. Vi är fria att konsumera hur mycket och vad vi vill utan vidare eftertanke, utan relation till kvinnor i resten av världen. Vi är fria att använda hushållsnära tjänster för att göra våra relationer mer jämställda. Vi är så himla mycket friare att göra allt det där som 70-tals-feministerna inte "fick" göra. Vi är fria att åtnjuta alla fördelar av att få lov att jobba på att se ut som den normativa kvinnobild som media och skönhetsindustrin vill att vi ska konsumera oss till att vara. 

Men jag frågar mig: vad fan är det för jävla frihet? Och vems jävla frihet är det?
Jag är glad att feminismen som rörelse utvecklas och följer med sin tid. Jag har alltid tyckt att jag ska kunna få lov att se ut som vilken jävla utvikningsbrud som helst och ändå åtnjuta respekt och bli tagen på allvar som människa. Alla lider vi lite av de patriarkala glasögonen som hela tiden tvingas på oss när vi tittar på kvinnor. Men det spelar ju ingen roll vilken utseendenorm man väljer att följa som kvinna, det är ändå ständigt en balansgång mellan hur man uppfattas av olika grupper.
Alltid är det någon som har en invändning. Tar man inte "hand om sig" tillräckligt genom att raka, sminka och piffa så är man en äcklig feminist. Är man FÖR snygg tycker männen att man ser ut som en hora och feministerna att man går männens ärenden. Kvinnor får aldrig gå för långt, alltid är det någon som håller ett vakande öga på att man håller sig precis mitt på linjen. Man får inte vara FÖR snygg för då vill ingen höra vad man har att säga, men man får inte vara FÖR ful heller, för då får man inte synas i det offentliga rummet. Inte i reklam, inte på TV, inte på stan, i alla fall inte utan att man får enorma sanktioner för det. 

Det handlar inte om håret, det handlade aldrig om håret, det handlar om makt. Det finns ingen valfrihet att tala om när straffet för att välja något utanför normen är så hårt och snabbt.