Lite politisk action för att hjälpa istället för att stjälpa, tack!

Tänk att man bara visste att det skulle ta noll tid innan några reaktionära jävla rötägg från Sverigedemokraterna kom och gastade om att kvinnors rättigheter bör inskränkas med det där jävla nonsensargumentet att kvinnor "använder abort som preventivmedel".
NEWSFLASH: Det gör de inte! Det är inte så kul eller lätt att genomgå en abort och det är nog många medvetna om.
Har ni som sitter där och bräker om att aborträtten borde begränsas någonsin
1. Blivit utsatte för ett övergrepp och undrar om ni var gravida?
2. Blivit oönskat gravida, av vilken anledning som helst, och tvingats fundera över det?
För det låter inte så! Det låter som att ni lever i en liten jävla bomullsfodrad bubbla utan att alls kunna relatera till det problem ni moraliserar över.
Liksom, grattis till alla er som aldrig gjort ett misstag eller tagit ett dumt beslut och alltså aldrig behövt fundera över konsekvenserna av det beslutet! Det måste vara skönt att vara så jävla perfekta.
Tydligen har Magnus Betnér släppt citatet "Om det var män som behövde göra abort skulle det finnas drop in-aborter".
Well, jag vill inte vara gnällig nu, jag förstår poängen han vill göra, men när man väl får en tid så är det jävligt mycket drop in-tid hos frisören över det hela. På ett dåligt sätt.
När jag fick min sjukhustid sa de att jag bara behövde vara där en halvdag och att jag kunde jobba dagen efter. Jag behövde bara vara där i fyra timmar och sedan kunde jag gå hem. De krävde inte att jag skulle ha sällskap med mig. Allt det var nys. Jag var där i sex timmar och var knappt redo att gå hem då. Man fick ligga i en sal andra i samma sits. När man har blött och kräkts i fyra timmar och fått skitstarka värktabletter är man rätt trött kan jag meddela. Jag hade känt mig tryggare med att få stanna tills jag kände att jag mådde bra, men det fanns inte möjlighet. Jag kunde knappt gå. Jag somnade på Apoteket, på busshållplatsen, på bussen, och på tunnelbanan på vägen hem. Hade jag inte haft sällskap hade jag inte klarat mig hem själv. Att jag skulle gå till jobbet dagen efter var helt otänkbart. Jag sov i 48 timmar. Kroppen är inte en maskin.
Om ni vill måna om att aborter görs så tidigt som möjligt, då är det inte en inskränkning av aborträtten som behövs, det är en satsning på sjukvården däromkring.
Så här borde det ha gått till efter att jag ringt sjukvårdsupplysningen:
Jag borde inom några dagar ha fått en tid för att göra en bekräftande undersökning och graviditetstest hos läkare. Sedan borde de ha remitterat mig till en abortklinik med en gång, vilken borde ha hört av sig till mig inom ett par dagar med en tid. Man har rätt till behandling inom tio dagar.
Så här gick det till: Jag fick själv sitta och ringa runt till de mottagningar i Stockholm som gör aborter för att försöka få en tid, under deras telefontider och sitta och höka över telefonen i väntan på besked. Det fanns fyra, kommunala och privata inräknade, öppna mitt i sommaren. De var alla fullbokade och underbemannade. Tillslut fick jag en tid hos en av dem. Jag fick vänta i 30 dagar på mitt första läkarbesök. SEDAN fick jag en tid för abort.
Hur har ni mage att fråga er varför kvinnor inte gör abort tidigare eller skuldbelägga dem för det? Det är ofta inte möjligt att få tid så fort som man skulle önska! Gör något åt DET istället för att skrämma upp kvinnor med skräckhistorier om foster som rör sig efter att de aborterats. Tidsgränserna behöver inte sänkas, för det är så otroligt få aborter som görs nära den övre tidsgränsen och de görs av skäl som är lika goda och giltiga som de tidiga aborterna. Den är två veckor efter det ultraljud där man kan se om barnet har några livshotande skador som gör att det inte ens skulle överleva en förlossning. De kvinnor som behöver den möjligheten ska inte förvägras den för att folk som inte har med deras beslut att göra ska kunna sova gott om nätterna.

Varsågod att läsa mina andra inlägg i frågan:
Nolltolerans?
Förra sommaren, del 1
Förra sommaren, del 2

Så vad är målet, nolltolerans mot aborter?

Så det här med aborter och vilken vecka man ska få göra dem i, det var väldigt vad det varit på tapeten på senare tid. I det här kommentarsfältet hos Underbara Clara flockas pro-life:arna. Clara själv kommer undan på vad jag tycker är ett lite fult sätt genom att "bara vilja ställa frågan" för att lista ut vad hon egentligen tycker.

Jämförelsen att om man förlorar ett barn i vecka 21 blir man hjärtekrossad och att det därför är fel att det går bra att abortera samma vecka är helt absurd. Det håller jag verkligen inte med om.

Jag skulle vilja påtala att den enorma skillnaden mellan att förlora ett önskat barn och göra en abort. Det är en för mig helt absurd jämförelse som görs i båda de här texterna och i kommentarsfälten. För den som önskar sig ett barn är cellklumpen aldrig en graviditet, den är ditt barn från dagen du får beskedet. För den som inte önskar sig ett barn är det inte det. Det finns inget som säger att den som är efterlägtat gravid inte blir lika förkrossad över sin förlust i vecka 12, 15 eller 18, oavsett om barnet har perfekta små öron eller inte. Det finns heller inget som säger att det inte innebär sorg för den som bedömer abort som det rätta beslutet.
Gränsen är satt där den är satt för att inte ens ett fullt friskt foster är livsdugligt utanför livmodern i vecka 22. Det är också lika sannolikt som osannolikt att ett friskt foster som räddas och lyckas överleva när det fötts vecka 22 utvecklas normalt utan komplikationer. Barn föds senare än så och överlever inte. Man påtalar att neonatalvården gått framåt och att man därför ska flytta gränserna. Men vad ska det generera i det långa loppet? Att när ägg tekniskt sett kan befruktas artificiellt och växa i akvarium i 9 månader utan kvinnokroppar inblandade bör alla kvinnor förlora rätten till abort helt eftersom alla foster tekniskt sett kan räddas?
Det är väl ändå inte det det handlar om men det känns som att det är där den här debatten kommer att hamna med den argumentation som förs.
Vi har av skäl jag tycker är jävligt uppenbara tagit kvinnans perspektiv i den svenska lagstiftningen. Den som ska upplåta sin kropp till graviditeten har den yttersta bestämmanderätten. Jag tycker det är vettigt, till och med så långt fram som i vecka 22.
Det inte alltid upp till kvinnan när det är möjligt att genomföra en abort. Jag fick vänta en månad på att få läkartid för undersökning, efter att jag tagit testet som bekräftade graviditeten. Jag var alltså jävligt nära den vecka då man kan berätta för alla att man verkligen är gravid. Det var inte roligt.
Jag hade hellre avslutat den mycket mycket tidigare men det var inte upp till mig, det var upp till sjukvården. Jag ville inte gå runt i en månad och tänka på de tio små tår som kanske snart skulle kunna tänkas börja ta form på den där lilla cellmassan. Det var plågsamt. Jag ville inte ha barn. Jag ville göra en abort så tidigt som möjligt.
Jag fattar inte det här plötsliga behovet av att "se över abortlagen" och bla bla bla. Nej, det finns inget sådant behov. Det är extremt få aborter som är så sena varje år. Det är inte massvis med slarviga tonåringar som aborterar i vecka 22. Alla skräckexempel på hur kvinnor använder abort som preventivmedel är så fruktansvärt överdrivna.
Om det är något vi behöver så är det att utöka antalet vårdplatser för att göra abort så att folk kan få hjälp så snabbt som möjligt istället så att vi slipper våndas över hur sena aborterna är.

Läs även Verklighetens Smolk, de säger typ det jag försöker säga. 

Kaffe, Mapplethorpe, Macbride...

Det är inte bara jag som är glad att vinylspelaren är inkopplad...

Nueva Estockholmo? Las Palmas? ...Slussen?

you make my shitlist

Dagens soundtrack:




Hade jag varit en lite bättre bloggare hade jag även bloggat bilder på min mat och mina nya kläder. Men ni kommer inte tycka det är kul att se bilder på ännu en jävla sojakorv och en svart sammetskjol så vi skiter i det. Vi tar bara dagens soundtrack.

The dress, the hair, the awesomeness:

Det är bara FÖR roligt:

Kommer i City rakt efter en artikel om en bok om metal med texten "all slags metall sedan 1945". Dog lite.

Bones...

Fick spådomsknotor från mongoliet i present:

Time is eternal

Alltså Slussen, den ska ju byggas om.
Imorse satt vi där, halv fyra på morgonen och tittade på den rosa soluppgången och åt våra sunkiga pommes och såg hur vattnet blev rosa och så sa plötsligt R: "Om två år siter vi här, men då sitter vi inuti en jättelik galleria med ett H&M med panoramafönster ut över det här. Kanske sitter vi precis här men på ett Waynes Coffee."
Och då ville jag bara grina. Jag älskar fan slussen. Jag har smugit runt och fotograferat så mycket där. Den fantastiska adressen Järngraven 3 finns där.
Jag tycker det är att sorgligt att Stockholm konsekvent verkar lida av det här behovet att smälla upp sterila gallerior över-jävla-allt.
Jag inser att folk tycker Slussen är äckligt och creepy och nergånget och ickefungerande. Men allt det hade man kunnat göra något åt.
På slussen finns det så många lager av tid och det är något jag tycker är fint i stadsmiljö. För mig är det som bäst definierar en storstad: väl använda platser där massvis med spår får lov att finnas kvar ovanpå varandra och samexistera. Man kan se spår av allt som hänt där, alla lager av tid som trängs och påminner en om hur gammalt det här stället är.
Under Slussen finns en massa intressanta små lokaler och utrymmen som folk knappt vet om. Det skulle vara intressant att se över dem och göra dem tillgängliga för folk att utnyttja, men kanske inte just som butikslokaler. Alla lokaler måste ju inte vara butiker.
Kanske gillar jag Slussen så mycket för att i all sin sunkighet så är det det ställe i Stockholm som påminner mig mest om London, just på det där sättet att det finns så mycket spår där. I London kan man gå förbi sekelskifteshus med tillbyggnader och ommålningar från allsköns olika tillfällen när huset fått nya användningsområden. Man är inte så jävla noga med att definiera vad som är gammalt på ett "fint" sätt och så ska skiten K-märkas och bevaras i jungfrueligt skick. I Stockholm, när något gammalt förlorat sitt värde för att det inte längre är tidstypiskt perfekt, då ska skiten helst rivas. Jag tycker inte allt måste inte vara så jävla skinande nytt hela tiden. Det är intressant med lite variation.
I London ligger en av mina favoritklubbar i en gammal fabrik. Den är rå och rätt ruffig. Man har sett till att toaletterna fungerar och att el och vatten inte är farligt och så kör man. Scenen är inte sådan att den kräver piffiga lokaler. Det är inte det som är viktigt. Den hade aldrig kunnat existera i det skicket i Stockholm. Här känns det som att man inte kan få lov att driva någon slags verksamhet i lokaler som inte är helt nyinredda superfräscha. Allt måste vara så jävla tillrättalagt och kliniskt. Ingen tanke verkar ägnas åt vad som faktiskt trivs, gror och frodas i sprickorna mellan allt det där fräscha.
Jag greppar att slussen är ett funktionalistiskt bygge och att i funktionalismens anda borde ju det enda rätta vara att riva det när det inte längre fungerar ultimat och bygga något nytt. Men jag gillar Slussen. Jag gillar alla de mörka gångarna och hemliga utrymmen aoch prången. Jag tycker sådana ställen kan få finnas i en storstad. Man skulle kunna göra något fint av det istället och bevara en del av Stockholms arkitektur som faktiskt är riktigt intressant, istället för att bara fortsätta göra stan så jävla historielös och inglasad. Fine, nya byggnader blir gamla de med. Det är inte det som är min poäng. Men är det något jag är förbannat trött på så är det gallerior och nya döda shoppingstråk inne i stan.

Liksom, ni kan visa era bilder på regnblöt betong och oja er över hur "ocharmigt" det är. Jag tycker Slussen är vacker i all sin slitenhet.

How can heaven hold a place for me when a girl like you has cast a spell on me?

Eget tillägg till den där låtutmaningen: Låtar jag önskar att någon lyssnar på och tänker på mig.
Alla har sådana där sjukt cheesy låtar som man önskar att Någon Annan ska lyssna på och tänka på en av. Typ, "Åh, jag önskar att jag vore precis det här i den här låten för henom!"
Hade jag varit 13 fortfarande hade det nog stått Always med Bon Jovi och November Rain med Guns'n'Roses här, eftersom jag gjorde ett mycket ambitiöst försök att lyssnade på den typen av sleazerock, plus Aerosmith och lite Skid Row, tills min pappa en dag tröttnade och mystiskt städade bort alla mina rockskivor, sa att de "gått sönder" och gav mig Pet Shop Boys "Very". Eventuellt hade han fått nog av Steven Tyler. Sedan vann synthen över hårdrocken en gång för alla i min stereo. Här är i alla fall de låtar jag alltid önskat ska ge folk heartaches relaterade till mig. De har hängt med rätt läge & nu blir det självutlämnande cheesefezt med strössel on top:

Jasså det säger du, din obehagliga lilla ärkenolla?

Really, "tjejer tänder på testosteron"?
Eric Amarillo, du är en sådan praktidiot. Du kanske skulle hänga lite med Pär ström, ni kanske kan skriva en "bok" ihop? Jag hör ju att du har många intressanta källoratt bidra med!
Det verkar på Eric som om det är jävligt jobbigt att vara en människa med flera känslolägen. Mångfacetterad, dynamisk, nyanserad kan vi även kalla det Eric har svårt att vara som man idag. Det verkar vara hemskt att vara någon som tycker det är så svårt att växla mellan olika känslolägen, känner jag. Jag vet inte var jag ska börja dissekera den här idiotin, men kontentan är väl att jag inte är så jävla impad av Erics såkallade whistleblowing om hur relationsspelet fungerar. Artikeln är ju så full av "djupa insikter" att man nästan storknar.
"Sex & The City har gett en generation kvinnor en helt fucked up bild av hur en man ska vara".
Liksom give me a fucking break. Var vill du att jag ska börja med det här? Du tror att S%TC gett kvinnor en vrickad syn på män? Uppenbarligen är det ju inte bara en massa korkade kvinnor som tagit intryck av S&TC eftersom Eric nu sitter här med en helt vrickad kvinnosyn och tror att den fått oss alla att tro att män som gillar oss ska köpa 200 kvm lägenheter med walk in closets till oss och blir grovt besvikna när allt vi får är en 2:a vid Gullmarsplan? Att vi dessutom gillar snubbar som fejkar hela sin personlighet för att få komma till? Fab, det är verkligen en syn på relationer värdig 2011.
OK, så hur ska jag känna inför all jävla film som inte passerar Bechdel-testet? Jag kan ju rakt av beskylla den för att ha gett män en helt fucked up bild av hur kvinnor är och hur de förväntar sig att kvinnor är. Jag kan även skylla på H&Ms underklädesannonser, utvikningsblaskor och mansdominansen i popkultur i stort. Men varje gång jag påtalat en effekt av något av detta så får jag höra att jag måste vara mer nyanserad, att det inte är så lätt och att män INTE TÄNKER SÅ. De tror inte att alla ska se ut som brudarna i Slitz eller kampanjerna, så jag kan chilla med min ångest för hur jag ser ut i spegeln. Tjejer på papper måste se ut sådär för att någon ska vilja titta, men jag behöver inte färgas av det för alla killar fattar att min kropp lyder tyngdlagen. Kul att det märks ABSOLUT INGENSTANS att alla fattar det då. Jävla idiotargumentation.

Tänk att det även är så att det är hemskt att "det moderna familjelivet ställer krav på att mannen ska byta blöjor och vara snäll med barnen".
Ja, det måste vara så jävla svårt att ta hand om sin egen avkomma och älska den lite. Byta en blöja eller så. Ta lite plats som förälder. Mmm.
Grädden på moset: "Som man måste du ta för dig snabbt, visa att du är intresserad av sex. Om du inte är tillräckligt påstridig tappar de snabbt gnistan och ni blir kompisar i stället."Det är så man tror huvudet ska explodera. Liksom, REALLY, du tror det? Och REALLY, det är omöjligt att stöta på en tjej du känt i en vecka för att hon gått över till att vara din kompis? Men jag känner ju nu att jag förstår vilken livsfilosofi alla de där snubbarna som kladdar som fan ute på krogen bekänner sig till. Kul att man fått veta att ni är så jävla påstridiga för att ni är rädda att om ni inte TAR FÖR ER SNABBT så kanske jag inte vill ligga och bara blir er kompis. Newsflash: om ni beter er så kommer ni inte att bli varken eller.
Tur att alla de här "låtsasfeministerna" finns då så jag kan välja att idka samlag med dem istället för idioter som blir helt brända i skallen av att försöka relatera till kvinnor som människor.
Jag försöker fatta vad det är som är så JÄVLA svårt här så att jag kan sympatisera. För just nu så ringer det bara "idiot, idiot, idiot" i mitt huvud så fort han någon säger "GUVA SKÖNT ATT NÅN SÄGER SOM DÄ Ä!" om "om sanningen ska fram". Det är alltså härligt att snubbar ljuger om sånt de tror tjejer bryr sig om för att få ligga istället för att försöka få ligga med tjejer som vill ha dem som de är och låta de tjejerna vara som de är?

End of acid rant.

She's a rock'n'roll kind of kitten!

10 år senare och 12 år senare

Jag har försökt skriva något om tioårsjubileet av Göteborg 2001, men jag fastnar hela tiden.
Nyligen har den femtielfte texten om vilken ytlig generation 80-talisterna är återigen dykt upp. Det är samma gamla gnäll som vanligt. Elin Grelsson har skrivit en sjukt träffsäker text om det. Den tycker jag ni ska läsa!
Samtidigt har Timbro har haft en osmaklig jävla fest för att fira att rättviserörelsen är död. Även om detta har Elin skrivit bra. Det finns ett bisarrt samband mellan de två för mig.

Allt vi enligt 50- och 60-talisterna gör är att försöka modeblogga oss genom livet och konsumera fram det perfekta livet. 80- och 90-talisterna tar ställning genom att konsumera. De definerar sig själva genom att klicka hem saker från internet och blogga om dem. Men vilka har vi lärt det av? Kolla homestylingmagasinen, som Elin säger. Kolla inredningsbloggarna, de drivs inte av 90-talister, det är 60-talister som sitter där och runkar över sina vita fräscha hem med en touch av franskt lantkök.
Jag ställer mig frågande till hållet kritiken kommer ifrån. Vilka är det som ständigt känner att de måste skjuta på 80- och 90-talisterna? Vad har DE gett oss? Och ahr vi verkligen suttit och bara gapat som fågelungar och väntat på att alla ska GE OSS saker, annars börjar vi obstinat modeblogga och förstora läpparna i protest allihop? Om man ska gå med på en generationstrend måste man också gå med på att den kommer någonstans ifrån. Någon har uppfostrat oss 80-talister, format vårt skolsystem, tagit politiska beslut som format vår samtid och framtid. Det var knappast vi själva som gjorde det. Mina föräldrar var aldrig politiskt engagerade under min uppväxt. Min mamma tittade alltid lite märkligt på mig när jag ville engagera mig. Hon berättade om att hon var med i MUF för att de "hade så bra fester". Jag minns att jag tyckte det var så fruktansvärt ytligt. Det är ironiskt att det är hennes och senare generationer som anklagar os för att vara så otroligt opolitiska och ytliga och bara bry oss om skitsaker.

Jag var inte i Göteborg när allt brakade loss. Jag satt hemma och bet på naglarna och oroade mig för mina vänner. Jag var rädd för deras skull, för jag var på Götgatan 1999. På Götgatspuckeln under Reclaims gautfest dog mitt liv som politiskt aktiv helt ut. Innan dess hade jag på antirasistiska demonstrationer sett poliser rycka folks astmainhalatorer och kasta dem i marken, rida mot folk för att skrämma dem. Ändå hyste jag ingen större misstro till polisen och rättsystemet. Jag var inte av uppfattningen att alla poliser var svin, långt långt ifrån.
På Götgatan hände en sak som jag i flera texter om Göteborg känner igen: Polisen var uppenbarligen ute efter att statuera exempel. Innan gatan spärrades av och folk blev slagna och ihopträngda hade inget hänt. Allt som hände hände EFTER att polisen spärrat in folk på gatan.
Jag har flera gånger fått den förnedrande piken "Ja, det är vad DU säger ja, men det är klart att du säger det för att inte dina föräldrar skulle bli arga".
Den gör mig arg. Ja, det är klart att det är, men skillnaden är att jag var DÄR. Jag såg vad som hände. Jag var mitt uppe i det så jag känner att min historia faktiskt väger lite tyngre än random anklagelser om att jag bara mörkar att inget hände för att inte göra mina föräldrar sura.
Jag var 17 när det hände, närmre 16 än 18. Vi besökte manifestationen med vagnar med musik och mat i kanske en timme och tog emot flygblad om att göra Götgatan delvis bilfri, vad Schengenavtalet innebar och om Attac. Sedan försökte vi lämna Götgatan. Det stod poliser i en båda ändarna och stoppade oss. Vi förstod inte varför, men när de vägrade svara på frågor om varför vi inte fick gå därifrån började vi ana oråd. Det tog inte lång tid innan folk började få nys om det. Då hade ännu inget hänt. Men det skulle komma att gå snabbt. Plötsligt ställde poliserna upp sig över gatan och började banka på sina sköldar. Och sedan sprang de mot oss. Min kompis stod bakom mig och jag står med ryggen emot när jag hör bankandet och så hör jag honom skrika "SPRING!" Men det finns ingenstans att springa, så vi springer bara blint rakt framåt. Jag känner hur någon skriker "DUCKA!" i örat på mig och sedan lägger någon armarna runt mig och trycker sig mot mig och jag känner en stöt genom kroppen och någon skriker i örat på mig. Jag vet inte vem, men en äldre kille har tagit ett batongslag som sannolikt skulle ha träffat mig i nacken om han inte lagt sig emellan.
I flera år ska jag vakna ur mardrömmar om nätterna och höra det där bankandet på sköldarna, långt efter att brevet om att brottet våldsamt upplopp inte kan styrkas och att jag därför ej längre är misstänkt för det.
Först satt vi ihopkurade på Götgatan i flera timmar. Sedan rycker poliserna fram och tar de som sitter närmast i förvar för att sätta oss på bussar därifrån. Någon kastar en polishund i ansiktet på mig som skäller vilt, trycker upp mina armar bakom ryggen och trycker mig mot en SL-buss innan jag blir inkastad. På bussarna blir vi sittande i timmar och runtkörda i länet medan folk dumpas på polisstationer för att tas i förvar. Folk kissar på sig, blöder igenom bindor, blöder näsblod. Jag minns inte vilken station vi hamnar på, men jag lyckas tjata mig av bussen till samma arrest som min kompis med hjälp a att hänvisa till min och hans låga ålder.
Det är helt surrealistiskt. Jag blir satt i en cell tillsammans med en tjej jag inte känner. Jag får ta av mig ner till ett lager kläder, vilket i mitt fall betyder att jag till min förvåning måste ta av mig bh:n och ge den och mina strumpbyxor, kofta, sjal, och kängor till en polis och sitta i bara ett litet linne och shorts. Vi får en av landstingets filtar att dela på och det är helt fruktansvärt kallt. Efter 5 timmar blir jag hämtad och blir förhörd i en och en halv timme, barfota i mina små kläder, medan socialtjänsten hör på om vad vi gjorde där och jag har inga svar. Vi gjorde inget där! Vi åt jävla vegetarisk hippemat och läste flygblad och kollade på när folk dansade och målade bildelen av gatan med vattenlöslig färg! Alla oroligheter började EFTER polisens beslut att spärra av gatan och tränga ihop folk. Det är så otroligt förnedrande alltihop.
Klockan sex på morgonen får vi åka hem. Jag bor med min bästa vän och till honom har polisen ringt och bett om mina föräldrars nummer mitt i natten. Han har inte fått veta någonting och har hela tiden varit övertygad om att jag har förolyckats.
Det tidiga 2000-talets mediarapportering ska för mig präglas av en normalisering av våldet mot demonstranter.  Sedan händer Göteborg och mitt politiska engagemang till att göra det 60-talisterna nu gärna att jag ska göra för att få räknas är helt dött. Jag står inte på barrikaderna mer. Journalisterna jag hoppades skulle skriva nyanserat, kanske med referenser till det som hände -68 gör inte det. De skriver bara om "bra och dåliga demonstranter" och använder skitformuleringar som att Göteborg är en "våldtagen stad". Jag är så otroligt besviken. Jag ska komma att aldrig mer gå på en demonstration, jag ska anlända och känna mig spyfärdig och vända och gå på allt från 8:e mars-demos till 1:a maj-manifestationer. Detta är ett demokratiproblem, att rädslan hindrat mig och säkert många andra.

Mer att läsa: Cecilia Verdinelli i GP  och Malin Ullgren i DN.

Wine & gypsy punks!

För detta betalade jag 74 spänn glaset och var tvungen att lyssna på Arvingarnas senaste brott mot mänskligheten, medan en miljon företagsgrupper ojade sig över sina femkamps-poäng och mini-Solsidan övade sig på att vara dryga:




Men sedan fick vi detta och då går ju allt ont över:




"Men härregud!"
"Vad, vad?"
"Men kolla där står ju ARVINGARNA!! Ha ha! De ser lite medtagna ut."
"Ja, du har väl sett dokumentären om deras fans så föreställ dig själv..."

Varsågod: Baby Bat!

Kolla vad jag hittade, bilder på monstret som barn!

Bilder av mig som liten baby bat! Hur gammal är jag här? 14, tror jag. Kanske 15? Ni ser ju själv vilken munter och sprudlande tonåring jag var.
De här bilderna har sannolikt tagit jävligt många mentala vändor hos mig. Först lär jag ha tyckt att jag var skitful men att de var häftiga. Sedan lär jag ha tyckt att de var lite lagom pinsamma. Nu tycker jag de är pinsamma, att jag är sjukt söt och att de är väldigt roliga. Kolla vad svår jag ser ut. OK, jag hade lite anledningar att se ledsen ut, men som synes hade jag även en hel del anledningar att se glad ut!
Liksom, det är jävligt roligt att jag har sett ut så här som liten teen, det finns sjukt mycket tråkigare sätt att ha sett ut på. Jag är ändå rätt stolt över henne och jag tror hon hade varit rätt stolt över mig idag och kanske lite förvånad också, om hon hade vetat då. Att jag innan jag fyllde 30 skulle ha gjort allt jag gjort, men fortfarande ha konstiga hårfärger och Dr Martens. Det gör mig glad att tänka på.

Och Sara, hon hade sträckläst Cirkeln under täcket med ficklampa och rökelse, kristaller, fjädrar och hela paketet!

Grannfejden

Kolla den här bilden. Kolla pelaren i mitten mellan portarna.
Man anar sig till en bitter grannfejd här...

20 & 21:

20 – en låt du lyssnar på när du är arg
Nine Inch Nails - Wish



21 – en låt du lyssnar på när du är lycklig
 This Time - Suede

Mother, gonna take your daughter out tonight...

OK, så några intressanta saker fanns det kvar i den där utmaningen så jag bara plockar ut det som känns relevant nu!

En låt du kan dansa till:
När som helst, alltid, kan och vill jag dansa till Last Train To Trancentral. KLF är sådana jävla mästare.



Nummer 13 – en låt som är guilty pleasure, och nummer 14 – en låt som ingen tror att du skulle älska, är är faktiskt samma låt. Jag skulle faktiskt även kunna lägga till en helt ny post som den här låten hamnar under: Låtar du skäms över att du gillar.
Eller, Guilty pleasures är väl alltid den allra senaste låten man nyss hittat och älskar som en besatt tok, men den här låten lyckas faktiskt pricka in alla kategorierna. Den är något som ständigt återkommer, ingen tror att jag faktiskt gillar den. Och jag skäms över det.
För jag gillar den här låten på ett sätt som är lite skamfyllt. Jag vill dansa till den, jag älskar den men samtidigt är det något med den som får mig att nästan känna mig lite.... naken?



Till att börja med tycker jag Glenn är svårt töntig och får alltid lite skamsköljningar bara av att se honom, vilket bara gör det hela värre.

Musikvideor jag önskar att jag hade gjort:

Nu skiter vi i den där andra musiklistan för den blev jävligt tråkig och kör en ny variant!

Så här börjar vi fredagkvällen:

The Hurts magnifika cover av Kylies Confide In Me!

Veckan som gick:

Blod:






En påse foster:

Den här globala sporten att alltid anklaga allt kvinnor gör för att egentligen vara en produkt av en man, kan den bara självdö? Tack.

Had en intressant diskussion med en snubbe på en bar sent igårkväll.
Eller, intressant, jag tyckte ju att han var helt dum i huvudet men försökte vara lite diplomatiskt.
Eller försökte och försökte. Jag försökte låta bli att kasta något på honom skrika åt honom, om det räknas som en tillräcklig ansträngning för att kallas diplomatisk.

Hur som helst: Lady Gagas "Judas" kom på VH1 i denna bar, varpå jag sa att jag tyckte om alla lager i den videon. Det är så MYCKET som pågår och man bara översköljs med referenser. Jag gillar det med henne, att hennes videor ofta är maffiga på det sättet.
Han blev helt irriterad och sa att det bara var bullshit, att hon bara var en produkt av producenter och skivbolag och hur kunde jag tro något annat? Jag försökte argumentera för att vi faktiskt inte VET hur mycket som är hennes egna idéer i videos och att isåfall kan man ställa samma fråga om alla artister på VH1, inte bara Lady Gaga. Men av någon anledning är det som en global sportgren att anklaga kvinnor för att inte klara av att göra något själv inom musik och när jag lade fram det argumentet tyckte han att det inte var en "relevant jämförelse". Ungefär där slutade jag försöka och försökte bara ta mig därifrån så jävla snabbt som möjligt.
VARFÖR hamnar det alltid där när man diskuterar superstjärnor som är kvinnor?
De kan aldrig ha kommit på eller åstadkommit något själv, allt är bara någon jävla snubbes verk som står bakom och agerar puppet master.
Jag hör fan aldrig någon droppa samma kommentar om manliga artister. Jag hör ingen STÄNDIGT ifråasätta deras autencitet och hur mycket de står bakom sin image och musik.
Det är ingen som ba "Åh, Marilyn Manson, det är ju bara producenter, han har ju inte kommit på något själv, det är regisserat."
Jag tror isåfall att Floria Sigismondi och Jonas Åkerlund har lika mycket med några av respektive artisters videor som artisterna själva, men jag hör aldrig uttryckas att man borde tveka på att det är Mansons egan referensramar som syns i videorna. Ingen tvekar heller på vilket geni Jonas är. Att Gaga skulle vara ett geni däremot, det bör betvivlas. Manson är inte en produkt, han är sjuk och äcklig och upprörande.
Varför kan inte samma autencitet få gälla stora artister som är kvinnor, varifrån kommer det här behovet att alltid stämpla dem som oäkta? Det är så jäva osympatiskt.

(...)

7 & 8:

07 – en låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle



dag 08 – en låt som du kan hela texten till

Kan inte någon bara våga vara en förebild?

Det har brölats mycket om kvinnliga förebilder på senare tid. För ett tag sedan satt Kissie i Debatt och sa att hon aldrig bett om att vara en förebild för någon, att hon bara lever sitt liv och inte uppmanar någon annan att göra samma sak.
Sedan skrev Ahlstedt en krönika om Blondinbellas skeva syn på arbetsmarknaden och Blondinbella skrev ett argt svar.
Och innan allt detta så är en ständigt återkommande försvarsreplik från alla möjliga bloggare att det de visar i bloggen inte är ALLT de är. Att de är mer än så. Samt att de inte bett om att få vara förebilder och inte vill ha det ansvaret. Ofta har det också låtit som så att det är unga tjejer som får dra det tunga förebildslasset och avkrävs ansvar att vara förebilder. Så långt är jag med på tåget. Det är oftare unga kända kvinnors förmåga att vara bra eller dåliga förebilder som är på tapeten och diskuteras. De måste vara på en massa specifika sätt för att inte riskera att stämplas som Dåliga Förebilder©. Det är sunkigt. Frågan är väl vem det är som håller i den där jävla stämpeln? Jag tycker inte unga kvinnor har mer ansvar för vad de symboliserar än vad unga män har. Det hela andas unket av att unga kvinnor är mer lättpåverkade än unga män. Jag frågar mig ständigt varför ingen ifrågasätter unga män som poserar som riktigt praktdåliga förebilder? Typ hej HELA casten på Kungarna av Tylösand? Man ville ju bara grina åt alla de här trasiga jävla snubbarna som söp och fick vredesutbrott och knullade allt som rörde sig.
Men sedan tappar jag alltid tråden. Jag fattar nämligen inte vad det är som är så jävla konstigt med att en skribent avkrävs ansvar för det de skriver.
De bloggare som försvarar sin knäppa livsstilar med den här retoriken har oftast byggt sitt kändisskap på att fläka ut hela sina liv och berätta vad de gör, gillar, hatar, hur de gör det, med vem och hur mycket de kräktes efteråt. De har byggt allt på att vi får veta alla detaljer med tillhörande bild och tips på var man själv kan få samma syssla utförd till 10 % rabatt om man bara säger BLOGGARE i kassan när man bokar tiden. Man måste inte exponera sin livsstil, ge konsumtionstips och agera talesman för allehanda tjänster och varumärken, men om man väljer att göra det bör man ju kunna hantera att svara på frågor kring hur man tänkt och försvara sina val. Man gör trots allt sig själv till en offentlig person och väljer att ta på sig uppdrag mot betalning eller gratis för att själv tjäna publicitet på det.
Att efter det komma och säga att man inte tycker att någon annan ska leva som man själv gör är bara korkat. Det är faktiskt precis det man gör. Man kan inte exponera hela sitt liv och berätta hur mycket man gillar det och sedan lite snabbt hoppa tillbaka när man blir ifrågasatt genom att säga att man inte bett om att få bli en förebild. Så när man jobbat svinhårt för att få fler läsare just med hjälp av sagda livsstilsexponering, då är det inte alls det man gjort? Bett om att få bli någon folk vill läsa, titta på, inspireras av? Inget man gjort eller sagt är något någon annan någonsin får ifrågasätta?
Jag tycker det är så jävla provocerande när folk avsäger sig ansvar för alla sina beslut och livsval trots att de väljer att exponera dem för tusentals läsare varje dag.
Om du inte känner att du kan stå för dina val är mitt förslag att du börjar göra annorlunda val.
Jag skriver om mitt liv, står jag då inte för hur jag väljer att leva mitt liv? Står jag inte för åsikterna jag väljer att vädra? Vågar jag inte säga att det här är jag, allt som hänt mig är inte bra, jag önskar att många därute slapp göra en del val jag varit tvungen att göra, men om jag befann mig i samma situation igen så skulle jag sannolikt göra samma val igen för att det ändå var det bästa av tio dåliga alternativ? Jo, det gör jag tamejfan. Jag står för mig själv, the good and the bad. Jag står för sättet jag valt att dela med mig av jobbiga upplevelser, jag står för råden jag ger och kritiken jag utdelar. Jag står för vad jag tycker är roligt och bra, jag står för min smak. Om det gör mig till en god eller en dålig förebild? Jag vet inte det bror väl helt på vem som tittar och vad de gillar. Jag hoppas att jag inte skrivit om känsliga ämnen på ett sätt som skadar folk som läser. Jag hoppas att jag någon gång hjälpt någon.
 
Om man inte vill bli en förebild för någon kanske man inte skulle anstränga sig för att bli sedd och hörd för sina åsikters skull utan jobba med något som inte går ut på att maximalt exponera sagda åsikter (som man tydligen inte står för eller vill försvara?).
Alltså jag ska tamejfan ta och skriva en jävla självhjälpsbok, ni fattar själv vad bra den skulle vara.

"I google you"

I'm your hell, I'm your dream

Igår sa V att han försökt beskriva mig så kortfattat som möjligt och då valt formuleringen "Hon är kvinnan som kan hata ALLT".
Well....

30 going on 13...?

Vaknar och undrar varför jag har skorna på mig i sängen. Somnar om.
Fem timmar senare, när jag kollat klart på Tough Love-maratonet ringer J.
"Du, varför har jag en fejkad blomkruka i plast i handväskan sen igår natt?
Alltså roligt var det, men vad fan HÄNDE?
Vi satt i en hammock i tanto och lyssnade på britpop och drack vin och så BLAM vaknar man med stöldgods och hangover. Är det det här som är trettioårskrisen? Isåfall, BRING IT ON!

Nä, jag vill faktiskt inte ligga med dig då

Jag behöver ju inte göra en parodi på Eric Amarillos härligt hookiga sommarplåga, för den är ju liksom på ett kungligt sätt en parodi på sig själv. Plus att det redan finns en svinbra som inte går att toppa:



Fan den är BÄTTRE än originalet, inte bara för sin dissighet uta för att man kan lyssna på den utan att vilja bitchslappa den som framför den tillbaka till den stenålderssten han krälat ut från under. Man ba ÅH VAD PUTSLUSTIG DU ÄR som försöker säga att tjejer inte egentligen vill ha någon som är som de säger att de vill att han ska vara, boo frickin hoo, kan du inte gå och grina ihop med typ Ronnie Sandahl eller nåt?
Anyhoodels, alla dessa Eric Amarillos man undvikit att bli ihop med /ligga med i sina år!  Jag minns dem allihop, som vore det igår.
De jag hade legat med om de inte varit så svartsjuka, de som hade fått ligga om de brytt sig när jag köpte nya jävla skor. Till exempel. Och sedan har vi alla de där jävla lägereldskillarna som hade fått ligga om de bara låtit bli att spela refrängen på Come As You Are och alla de som hade fått ligga om de inte hade varit sådana jävla alfahannar i sängen men inte ens vågat bråka eller kunnat ta att de FAKTISKT HADE FUCKING JÄVLA FEL. Japp, ibland blir brudar förbannade på snubbar för att snubbarna har fel, inte för att brudarna har mens. SURPRISE!
Till exempel. Tänk alla snubbar som hade kunnat få ligga med mig om de bara inte varit helt jävla störda!

L, The Vampire Slayer