More of the same:

OK,
så jag skrev en kommentar under mitt inlägg om våldtäktsdiskussionen i england men det blev så djävla illa formulerad (thnx Apple!) att jag kände att jag behövde skriva ett nytt inlägg utifrån det den fick mig att tänka på.
Jag fick nämligen frågan om jag tänkt på att män även kan bli våldtagna av kvinnor, ellr om jag led lite av en "feministisk blind spot" där.
Nu vet jag inte om jag helt håller med om att just de feministiska diskussionerna kring våldtäkt är blinda på den punkten. I spåren av Prata Om Det har ju en hel del män gjort sig lustiga i twitterfeeden, på bloggar och på SVT Debatt över att de skulle ha blivit våldtagna alla gånger de "ställt upp".
Men i min originaltext skriver jag visserligen att den engelska diskussionen i media just nu bara porträtterar män som förövare och kvinnor som offer, aldrig aldrig män som offer. Men ingenstans i exemplet om två kollegor som börjar kvällen med drinkar i samförstånd som sedan leder till att den ena begår ett övergrepp på den andra tycker jag att jag förutsätter att den i exemplet våldtagna mannen endast blivit utnyttjad av en annan man?
Jag skrev inte att det var två manliga kollegor. Jag skrev att många män som diskuterar våldtäkt offentligt utan att själv ha varit utsatt inte uttrycker sig som om de levde med rädslan för att det kan hända dem som en ständig följeslagare. På varje jävla enslig bakgata du någonsin vandrat på väg hem om nätterna, på varje nattbuss där det bara är du och tre personer du är rädd för och i varje taxi nattetid har den rädslan gått bakom mig som en illaluktande stalker. Jag känner många män som vandrar hem med samma rädsla för någon slags våld men denna rädsla hörs fanimig aldrig av i debatten kring våldsbrott som våldtäkt. Jag önskar att mina vänner av manligt kön kunde ringa en sån där jävla hotline när man går ensam hem så att någon vet var man är och att man kommer hem okej, för jag är ofta rädd att de ska få stryk. Men när ett våldsbrott drabbar en man är det ändå inte trivialt. I debatten är män ändå aldrig de orättfärdiga offren. De måste aldrig akta sig eller tänka på vem de sätter sig i en bil med. Kanske är det för att så mycket av det våld som drabbar kvinnor har inslag av sexuellt utnyttjande, medan inte lika stor andel av det våld som drabbar män har det.

Jag är tyvärr böjd att tro att anmälda våldtäkter begågna mot män av kvinnor inte skulle få lika stora rubriker i kvällspressen som våldtäkter mot män begågna av andra män. Jag vet inte om det beror på att vi är helt ovilliga att se män som offer för sexbrott eller helt ovilliga att se kvinnor som sexbrottslingar?
My point?
En våldtäkt är en våldtäkt och varje sådan är ett brott som borde kunna anmälas utan rädsla för att ens upplevelse ska förringas eller ses som "mindre allvarlig" än någon annans. Oavsett om det är en man eller kvinna som utsatts av en annan man eller kvinna.

Karaokenight at Kokyo!

Hela släkten kom på vår överraskningafest för J på Kokyo!











Sedan toppade jag med att sjunga Wham! ihop med födelsedagsbarnet.

A rape is a rape is a rape is something that never happens to men?

Så, i veckan har jag varit i London och där har en sak mer än annat varit på tapeten i nyhetsammanhang, nämligen att engelske justitieministern kläckte ur sig att det finns våldtäkter som inte är så allvarliga våldtäkter.
Här är t ex en artikel om det. 
(Men som alltid, skippa kommentarerna för de är Pär Strömska i sin enfald.)
Nåväl, inte bara kläckte han ur sig att vissa våldtäkter är "serious, proper rape cases", där det finns "unwilling women" som har blivit tvingade till det EN gång. Åhnej. Har försvarar sitt ställningstagande senare. En del våldtäkter är alltså därmed mindre allvarliga. Och återigen är det gärningsmannen-i-skogen-som-hoppar-fram-våldtäkterna som glorifieras som "riktiga" våldtäkter.
En sak som alltid slår mig när jag hör sådana här saker dryftas är hur det alltid handlar om "kvinnorna" och "våldtäktsmannen". "The rapist" är underförstått alltid en man. Offret är alltid en kvinna. Män som talar om grader av allvar i våldtäkter på det sätt Ken Clarke gjort placerar alltid brottet så långt ifrån sig, det är något de pratar om som aldrig skulle kunna hända dem. De alienerar sig helt från offren.
De kan säga att kvinnor som känner förövaren inte har utsatts för en lika allvarlig våldtäkt, eftersom de aldrig föreställt sig att deras kollega efter några glas efter jobbet på kontoret när alla andra gått hem skulle kunna tvinga sig på dem. Inte heller att deras vän skulle göra det hemma hos någon av dem. Därmed behöver de inte heller föreställa sig känslan av att ingen tror dem eller rentav tror att de kanske ville det och bara ångrar sig efteråt.
Då går det att kläcka ur sig sådant och leva i tron att de enda allvarliga våldtäkterna är de som begås av en okänd förövar med mycket tvång inblandat.
Som om män aldrig blev våldtagna.
Som om våldtäkt per se inte egentligen är ett brott, bara vissa av dem. Ungefär som rån och misshandel. Vissa begås med medgivande, även om offret hävdar att de inte gett medgivande till det.
Ja, jag vet att det är cheesy att jämföra våldtäkt med en snodd mobil. Men faktum är att våldtäkt ofta omskrivs som om det vore en sexakt, när det faktiskt är ett våldsbrott. Jag vill inte degradera våldtäkt genom att jämföra det med ett rån, men jag vill diskutera hur någon som utsatts för ett brutalt rån eller en misshandel skulle känna om det inträffade beskrevs med formuleringar som de som ofta lurkar kring våldtäkter. Att det kanske inte var så allvarligt, eller att de kanske bara var ett missförstånd, sådant som kan hända ibland och det kan man ju ursäkta, eller...?

We can dance in the poison rain...

I en vecka har vi pratat om vad vi kommer att få höra på Suedekonserterna. Framför allt har vi konstaterat vad vi INTE skulle komma att få höra, nämligen Stay Together. Inte en chans.
Vi gjorde ändå en plan att klä oss efter skivorna, typ sammet och leopard för första skivan, starka färger till coming up, och till dog man star svart och hårt och lite dramatiskt. Konstaterade att det bara fanns ett par passande tights för detta, nämligen skyskrapetightsen som ser ut PRECIS som Stay Together-omslaget, trots att den låten aldrig skulle komma att spelas:


Så spelade de låtjäveln!! Jag har varit på 20-suedekonserter. Jag har sett låtar live som bara spelats en gång. Jag har aldrig hört den här. Den är en av mina absoluta favoritlåtar. I början av konserten sa J "vad gör vi om de spelar Stay Together?" jag sa att då tror jag jag svimmar, men det kommer ju inte att hända. Så gjorde det det!

London:

Spenderade dagen med att hänga släkten:

Every day is like sunday...

KÖPENHAMN:

Musselmiddag

Harry Winston-diamanten jag och Mogi suktar efter ska inte lämna ett sådant här märke:

Ba så ni vet.

Någonstans

dag 06 – en låt som påminner dig om ett ställe
Headhunter - Front 242



Den här låten påminner mig om ett av de första uteställen jag frekventerade i Stockholm, synthklubben Velodrome på Holger Bar vid Norra Bantorget. Jag gick dit från hösten 1999 när jag precis hade flyttat hit, tills det stängde och revs. Jag hade inte fyllt 18 -99 och Karin gick dit med mig när de öppnade så att vi kunde äta middag i baren och sedan gick hon hem när synthklubben började och jag var on my own, men inne.
Holger Bar var en liten rund byggnad som låg på en ödslig asfalterad plätt och hade kinarestaurang på ovanvåningen på dagtid. Kring den gick gamla järnvägsspår, en bit ifrån låg ett gammalt tegelruckel relaterat till järnvägen. Precis där den här lilla plätten ödslighet låg bortglömd ligger nu Clarion Sign uppsmällt. Men när jag åker med tåget kan jag liksom se spöket av mig själv där jag vandrar runt kring tågspårsresterna och röker i 14-håls Dr Martens i hemsydda lack-kreationer.

Någon

dag 05 – en låt som påminner dig om någon
Simply The Best - Tina Turner



Ingen låt påminner mig om min mamma så mycket som Simply The Best. Det var en av hennes absoluta favoritlåtar. En gång kom jag på mig med att börja stortjuta till den mitt ute på krogen för att jag blev så överrumplad av känslan. Det är en mycket paradoxal upplevelse att känna enorm sorg och grina ögonen ur sig till just Simply The Best.

Helgens läsning fixad:

Ni ser ju själv hur gött lille Dracula kommer att sova i den här?

Cake or Death

dag 03 – en låt som gör dig glad
Kick In The eye - Bauhaus




dag 04 – en låt som gör dig ledsen
 The Drugs Don't Work - the Verve

"If heaven calls, I'm coming too"

Rosa tånagels-gate, inte bara i USA!

Jo, Underbara Clara råkade ju då visa upp en jättefin klänning som hon tänkte klä sin son i och önskade att hon själv kunde ha fått en likadan.
Jag reagerade knappt på inlägget. En liten blåblommig sak till ett spädbarn, jahopp. Bläddra vidare!
Men nejhej, så lätt kom en inte undan med att visa upp en KLÄNNING till sin SON, det blev en snart varse via kommentarsfältet. Att sätta en klänning på en liten pojke, det är väl lite VÄL? Ja det är väl att dra det för långt?
Det här kommentarsfältet är fullt med människor som inte verkar ha alla indianer i kanoten. Inte fan kan man klä ett litet spädbarn i klänning när det är en pojke! Luras aldrig att tro att ditt barn är ett barn, det är alltid ett kön framför allt.
Jag vill då först av allt påtala det uppenbara: för inte alltför länge sedan hade alla småbarn kolt, små klänningsliknande tunikor, oavsett kön och jag tror inte att några av kommentatorerna som värnar barnens rätt till könsroller skulle säga att män födda i början på 1900-talet som gått i kolt blev mindre MÄN för det. Tänk alla skogshuggare, sjökaptener och gruvarbetare som gått i kolt (= liten klänning)!
Hence: jag tror inte vi behöver oroa oss så mycket pojkar som får ha en liten klänning på sig som spädbarn. Och framförallt, om detta plagg inte presenterats som just en klänning, eller kanske inte varit just blommigt hade ingen funderat mer över det än andra små barnplagg.
Bland kommentarerna förekommer också ett argument jag alltid hatat och det är detta:
"Jag hade personligen inte klätt min son (om jag hade någon) i klänning förrän den dagen han själv kunde bestämma om han ville ha klänning på sig eller inte. Då hade han givetvis fått bära plagget om han hade velat.
Jag skulle förmodligen klä min dotter (om jag hade någon) i klänning någon gång ibland för att jag tycker att det är fint. Jag älskar själv klänning. Skulle hon inte vilja bära klänning den dagen hon själv kan bestämma sådant, är det okej för mig. Alltså, samma villkor för de båda könen så länge de kan bestämma själva (nu vill jag inte höra tjat om att flickor pressas in i att bära tjejkläder av samhället och vice versa. Det hör egentligen inte hit, för i så fall kan man också vända på det."

OK, men om man aldrig presenterar valmöjligheter för barnen, hur ska de då bli medvetna om att de har ett val? Om de aldrig får smaka ärtor eller spenat i en miljö där det inte är norm att barn absolut inte gillar ärtor och spenat, hur ska de då kunna veta om de vill äta det? Hur ska de veta om de gillar både "tjej"- och "killleksaker" om de bara får prova det ena fram tills den magiska dag då de ska välja och VARFÖR förväntas de i såfall ha ett "fritt" val den dagen?
Att ge sina barn noll valfrihet med argumentet att de är fria att välja den dag de är kapabla att välja själv är sånt jävla nonsens. Inse detta: alla föräldrar väljer åt sina barn. Men att välja saker åt sina barn som begränsar deras världsbild tycker jag är sjuk kontraproduktivt.

Folk i kommentarsfältet verkar tro att Clara ska tvinga sin son att gå till skolan i klänning och flätor oavsett vad han själv vill. De verkar också tro att hon klär sin son i klänning och samtidigt har en massa folk omkring honom som tillåts uttala sig respektlöst och negativt om det.
Man undrar var de fått det ifrån?
Det är en liten tygbit som alldeles utmärkt går över en blöja på en spädis, inte en bikini med silikoninlägg! Sluta hetsa upp sig över att feminister som klär sina barn i klänning gör att ni "inte kan ta feminismen på allvar".
Den dagen ni inte bryr er om vilket kön som bär vilket plagg kan ni ta någon slags credit för att ens ha försökt ta den på allvar.

Tokyo milk!

Titta vad jag fick idag! Lycka! Tre grymma parfymer från Tokyo Milk som jag varit sugen på länge. Allihop förvånade mig, men positivt! Poes Tobacco för att den var mycket tvåligare än jag trodde, excess för att den inte var så skarp som jag trodde patchoulin skulle göra den och Sea and Sky för att den var mer citrus än jag väntat mig. Men samtliga var bättre än jag föreställde mig! Win! Kan inte annat än rekommendera märket, parfymerna sitter länge på huden och har mer intressanta dofter än blommigt rengöringsmedel, vilket annars verkar vara standardreceptet.

Valborg:

Love & Poison

dag 01 – din favoritlåt
Jag har två och de är inseparable så de måste ligga på samma plats.

Fascination Street - The Cure
Fortfarande en låt jag kan lyssna på på repeat hur många gåner som helst, vid precis alla tillfällen


Stay Together - Suede




dag 02 – din hatlåt
Curly Sue -Takida.

Ord kan inte beskriva hur mycket jag avskyr den här låten. Den ger mig en eskalerande känsla av illamående hela vägen rakt igenom.

Om du någon gång bott med mig har du hört de här låtarna till leda:

dag 01 – din favoritlåt
dag 02 – din hatlåt
dag 03 – en låt som gör dig glad
dag 04 – en låt som gör dig ledsen
dag 05 – en låt som påminner dig om någon
dag 06 – en låt som påminner dig om ett ställe
dag 07 – en låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle
dag 08 – en låt som du kan hela texten till
dag 09 – en låt du kan dansa till
dag 10 – en låt som får dig att somna
dag 11 – en låt av ditt favoritband
dag 12 – en låt av ett band du hatar
dag 13 – en låt som är guilty pleasure
dag 14 – en låt som ingen tror att du skulle älska
dag 15 – en låt som beskriver dig
dag 16 – en låt som du brukade älska men nu hatar
dag 17 – en låt som du ofta hör på radio
dag 18 – en låt som du önskar att du fick höra på radio
dag 19 – en låt från din favoritplatta
dag 20 – en låt du lyssnar på när du är arg
dag 21 – en låt du lyssnar på när du är lycklig
dag 22 – en låt du lyssnar på när du är ledsen
dag 23 – en låt du vill ha på ditt bröllop
dag 24 – en låt du vill ha på din begravning
dag 25 – en låt som får dig att skratta
dag 26 – en låt du kan spela på instrument
dag 27 – en låt du skulle vilja kunna spela på instrument
dag 28 – en låt som får dig att känna dig skyldig
dag 29 – en låt från din barndom
dag 30 – din favoritlåt från den här tiden förra året

WTF?

OK,
något har hänt med Blogspots interface och nu är allt pyttelitet och ligger konstigt när jag skriver. Jag vet inte riktigt hur jag ska fixa det, men om det ska fortsätta se ut såhär på min ända av saker och ting kommer jag att byta plattform, för just nu är det helt glädjelöst att blogga.