Kali

"They’re so used to being catered to that they see the lack of catering as an imbalance."

Det här är så jävla lysande så jag tänker bara klipp-klistra in hela texten från ett annat blogginlägg om spelet Dragon Age 2 från BioWare.
Men för att först summera: Spelet DA2 gjorde det möjligt för sina användare att spelkaraktärer emellan ha annat än heterosexuella romanser och annat än monogama romanser. Detta gjorde en spelare som säger sig tala för hela kategorin straight male gamers så upprörd att han startade en tråd om det i deras forum. Här är den.
Här är en liten summering av klagomålet:

"To summarize, in the case of Dragon Age 2, BioWare neglected their main demographic: The Straight Male Gamer.
I don’t think many would argue with the fact that the overwhelming majority of RPG gamers are indeed straight and male. Sure, there are a substantial amount of women who play video games, but they’re usually gamers who play games like The Sims, rather than games like Dragon Age. That’s not to say there isn’t a significant number of women who play Dragon Age and that BioWare should forgo the option of playing as a women altogether, but there should have been much more focus in on making sure us male gamers were happy.
Now immediately I’m sure that some male gamers are going to be like “YOU DON’T SPEAK FOR ME! I LOVE DRAGON AGE 2!”, but you have to understand, the Straight Male Gamer, cannot be just lumped into a single category.
Its ridiculous that I even have to use a term like Straight Male Gamer, when in the past I would only have to say fans, …”

Och här är svaret från BioWare, som är så spot on jävla klockrent att man bara tackar för de välformulerade argumenten:

The romances in the game are not for “the straight male gamer”. They’re for everyone. We have a lot of fans, many of whom are neither straight nor male, and they deserve no less attention. We have good numbers, after all, on the number of people who actually used similar sorts of content in DAO and thus don’t need to resort to anecdotal evidence to support our idea that their numbers are not insignificant… and that’s ignoring the idea that they don’t have just as much right to play the kind of game they wish as anyone else. The “rights” of anyone with regards to a game are murky at best, but anyone who takes that stance must apply it equally to both the minority as well as the majority. The majority has no inherent “right” to get more options than anyone else.
More than that, I would question anyone deciding they speak for “the straight male gamer” just as much as someone claiming they speak for “all RPG fans”, “all female fans” or even “all gay fans”. You don’t. If you wish to express your personal desires, then do so. I have no doubt that any opinion expressed on these forums is shared by many others, but since none of them have elected a spokesperson you’re better off not trying to be one. If your attempt is to convince BioWare developers, I can tell you that you do in fact make your opinion less convincing by doing so.
And if there is any doubt why such an opinion might be met with hostility, it has to do with privilege. You can write it off as “political correctness” if you wish, but the truth is that privilege always lies with the majority. They’re so used to being catered to that they see the lack of catering as an imbalance. They don’t see anything wrong with having things set up to suit them, what’s everyone’s fuss all about? That’s the way it should be, any everyone else should be used to not getting what they want.
The truth is that making a romance available for both genders is far less costly than creating an entirely new one. Does it create some issues of implementation? Sure– but anything you try on this front is going to have its issues, and inevitably you’ll always leave someone out in the cold. In this case, are all straight males left out in the cold? Not at all. There are romances available for them just the same as anyone else. Not all straight males require that their content be exclusive, after all, and you can see that even on this thread.
Would I do it again? I don’t know. I doubt I would have Anders make the first move again– at the time, I thought that requiring all romances to have Hawke initiate everything was the unrealistic part. Even if someone decides that this makes everyone “unrealistically” bisexual, however, or they can’t handle the idea that the character might be bisexual if they were another PC… I don’t see that as a big concern, to be honest. Romances are never one-size-fits-all, and even for those who don’t mind the sexuality issue there’s no guarantee they’ll find a character they even want to romance. That’s why romances are optional content. It’s such a personal issue that we’ll never be able to please everyone. The very best we can do is give everyone a little bit of choice, and that’s what we tried here.
And the person who says that the only way to please them is to restrict options for others is, if you ask me, the one who deserves it least. And that’s my opinion, expressed as politely as possible.

Tvingade bartendern att tända en konstig pingvin som stod i baren:

- Posted using BlogPress from my iPhone

Älskar incredibooth:

I guess what the say is true, I could never be the right kind of girl you

Här har ni lite kultur att roa er med såhär på fredagsnatten:

Hörde att man ska blogga sin mat om man vill bli framgångsrik bloggdrottning:

Varsågod: stekt halloumi med tångkaviar och gräddfil.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Älskar stadsmissionen på hantverkargatan:

- Posted using BlogPress from my iPhone

Litteraturquiz på högkvarteret!

Team SUBBKULTUR!




... Och så vann vi också!!!








Vinet kom i fingerborgar:




Jag kunde gömma hela glaset i handen:

Orkar inte skriva:

Ljudet av mina inkvoterade stålhättor är tydligen riktigt riktigt irriterande?

Tonen i den här krönikan gör mig riktigt irriterad.

Vi ska inte tala högt om arbete för att göra plats för kvinnliga artister inom områden där de är underrepresenterade, eftersom det kan få de kvinnliga artisterna att känna sig mindre värda och som om de enbart är valda pga kön.
Anledningen till att kvinnor blir irriterade när de omnämns som just tjejband eller kvinnliga musiker är att det redan i frågan ligger ett separerande: de är inte som VANLIGA musiker, de är kvinnliga musiker. Man kan skriva om kvinnor inom musikindustrin med genusperspektiv utan att för den sakens skulle kräva av enskilda artister att analysera sig själv i egenskap av kvinnlig artist. Inga manliga artister avkrävs att prata om sig själv i egenskap av att vara just man inom det yrket, så det kan väl de kvinnliga artister som inte har lust med det också slippa.
När sedan kvinnor är precis som VANLIGA musiker, alltså rockstjärnor med kuk, då jävlar i det blir det kris och panik. Courtney Love har alltid fått skit för en livsstil som är som en vanlig torsdageftermiddag på 80-talet för Ozzy Osbourne.
Talande är också att det är få kvinnliga musikjournalister som skriver artiklar som den jag länkar till. Alltså artiklar där de gnäller över att det är så döden hemskt att ens diskutera kvotering och könsfördelning inom musikbranschen för att det ger så dålig stämning. NÄR får man prata om det här? Måste man alltid förhålla sig till alla snubbar som tycker det ger dålig stämning att prata om ojämställdhet? Jag tycker faktiskt inte de.
Det verkar ju ha fungerat för Galagos redaktion att skapa en boom av kvinnliga serietecknare genom att i det fördolda upplåta hälften av sidorna till kvinnor. Frågan är väl: kunde fler ha sporrats av en öppenhet i frågan? Hade de alster som publicerats setts som sämre om läsarna vetat om initiativet? Hade Galago helt avfärdats som seriös tidning? We'll never know. Enligt Strage är alltså den tysta kvotering som pågår nu där män väljer män inget vi ska prata om heller då antar jag?  För det är ju varje gång man gör det som det verkar bli besvärligt. Ta gärna in kvinnor, men INTE PÅ BEKOSTNAD AV MÄN! Välj absolut inte bort ett halvkasst band med bara manliga medlemmar för ett lika halvkasst band med kvinnliga medlemmar! Av någon anledning är det alltid bättre att välja det manliga bandet. Då. Varför är lite oklart.
Jag vidhåller att kvotering bör vara ett medel inte ett mål. Jag hoppas Arvika använder det som ett medel för att utveckla scenen så att målet på sikt nås av naturliga skäl.

Och vad i helvete, varför skulle inte Arvikafestivalen få skryta om sitt initiativ? För att det är bra PR eller för att det gör en massa ärkepuckon nervösa över att det ska komma färre bra band? Liksom, rest ssured: Spark, Kropp, Nitzer Ebb, Front 242, och Hocico kommer inte att ta in en token woman som försämrar banden bara för att. Men kanske kommer fler band i samma stil att kunna innehålla kvinnor.
Om ni nu kan föreställa er ett gäng 30-åriga kvinnor i armebyxor och kängor med undercut som gör Nitzer-plagiat om att shotta tequila. Tanken gör mig skitpepp, men jag har en känsla av att majoriteten av scenen är en bit ifrån att kunna föreställa sig detta. Men det är en annan sorg. Och med det sagt hoppas jag att jag har fel om scenen, att mina fördomar är förutfattade.

------------------------------
EDIT:
Jag tycker att Galagos strategi var smart. Men är det inte jävligt sorgligt att det aldrig går att PRATA om varför det är så extemt ojämn könsfördelning på visa ställen i samhället utan att bli anklagad för att vilja sänka kvalitén på det som omtalas.
Jag förstår att Galagos initiativ har gjort att kvinnliga serietecknare har sluppit antas vara inkvoterade, sluppit fördomarna och en automatisk negativ bedömning av dem som hade kunnat komma av att Galago var öppna med initiativet.
Men varför ska det ligga på kreatörerna att hantera den typen av skit? Ska det inte ligga på t ex musikskribenters ansvar hur de skriver om artister, vilka frågor de ställer och vilka fördomar de eldar på? Det går att skriva om kvinnor i musikindustrin utan att framställa dem som inkvoterade cirkusdjur som stjäl tid från RIKTIGA artister. Man behöver inte avkräva varje artist av kvinnligt kön ett statement i frågan, man kan låta de som vill formulera sig göra det. En del vill bara spela rock, inte prata om hur det är att göra det i en mansdominerad miljö. Låt dem slippa! Det är en snäv balansgång att skriva om det här utan att ställa kvinnliga artister mot väggen och avkräva dem uttalanden eller anklaga dem för att bara vara inkvoterade, eller helt låta bli att diskutera frågan. Jag tror vi kan diskutera det ändå.  Men det känns ju för jävla sorgligt att det bästa sättet att göra det är i lönndom, för att det bara magiskt ska hända och gå förbi lite obemärkt. Varför är alltid idioterna som säger korkade saker de man ska ta mest hänsyn till och huka för?

Upptäckte f ö att jag skrev om det här förra året också: http://0taxidermy0.blogspot.com/2010/07/hej-ni-vet-att-ni-ar-idioter-eller-hur.html

Kattfredag

- Posted using BlogPress from my iPhone

Cry me a fucking river.

OK, så kring valet var det ju som sagt mycket folk som blev ovänner med sina (läs:mina) facebookvänner. Det var mycket förhoppningar och farhågor i feeden, som ledde till upprörda känslor.
Något återkommande var detta att man inte borde prata politik med sina vänner.
Rent av att politik inte borde spela någon som helst roll bland vänner.
Jag håller faktiskt inte helt med.
När spelar politik inte roll? Och på vilka premisser är man vän med någon?
Jag är för ganska stora mått diplomati bland familj och arbetskamrater. Men om man inte kan prata om politik med sina självvalda närmaste, vem kan man då göra det med? Och om man inte delar så grundläggande uppfattningar som ifall alla människor är lika mycket värda eller om det finns illegala människor som inte förtjänar vård, varför är man då vän med någon om man inte ens kan diskutera det?
Politik är inte en perifer del av mitt liv som jag känner inte berör mig eller spelar roll. Den spelar i allra högsta grad roll.
På senare tid är det några i närheten av mig som skrivit grinigt på Facebook om hur de märker att folk undviker dem för att de är öppna med sin röst på SD.
Ja, jag kan förstå det. Ett par av de här människorna är vänner till mig, bra bekanta, människor jag tycker bra om. Men jag håller inte med om deras politiska analys och de tenderar att vädra sina politiska värderingar och ställningstaganden i sin feed rätt ofta. Jag vill inte bli ovän med dem, men jag förstår att det blir svårt för dem att se mig som en vän när jag argumenterar emot dem och dessutom ofta aktivt kämpar emot deras värdegrund. Jag försöker argumentera vettigt och med hederlig debatttaktik.
De känner att de inte blir tolererade, att deras åsikter inte blir tolererade. Men hur gör man för att tolerera någon vars själva intolerans är grundproblemet? Varför ska de hotade och hatade tolerera det som riktas mot dem? För demokratins skull? Demokratin ger dig rätten att uttrycka dina åsikter men den ger dig inte rätten att kräva att alla ska gilla eller tolerera dem.
SD är inte bara invandringspolitik. De har även en intolerant kulturpolitik, vilken syftar till att inte stödja kultur som kan tänkas chocka eller provocera. Därför blev jag glad när Arvika meddelade att man inte planerar att boka Elegant Machinery. Jag såg den bokningen som direkt kontraproduktiv för festivalen. Vad de kan tänkas ha för skäl uppgav de inte, men det gjorde mig nevertheless glad. SD är mig veterligen fortfarande emot homoadoption och maken till homofoba uttalanden till de Björn Söder gjort sig skyldig till får man leta efter bland Riksdagens politiker. Det gör dem oberörbara för mig.

Varsågod att skälla mig för intolerant, men de flesta av mina vänner är feminister, uttalade sådana. Det är för att jag känner mig trygg bland människor jag känner delar min uppfattning om mina grundläggande rättigheter som människa. En annan viktig grundsten är att jag inte gärna är vän med folk som är öppna rasister eller homofober av den enkla anledningen att det de är rädda för i princip är JAG. Jag vill inte känna mig hatad eller hotad.

Vårfärger i Ateljen...

Girls to know & love

Så här 8:e mars-veckan till ära tänkte jag peppa er på ett gäng coola tjejer jag gillar!

Gothic Charm School.
First came across her blog on gothiquette via Livejournal. This is her Tumblr. I love it. It always makes me feel great.
(and I write this in english so she can read it if she googles herself!)

Skräphögen.
Säkert kort för att skratta högt för sig själv på tunnelbanan som en annan crazy person.

Sleepless.
Vin, antideppressiva, bloggande och the endless stupidity of Pär Ström. Sådant innehåller vår vänskap. Den bästa guiden genom den antifeministiska bloggdjungeln en flicka kan ha.

Verklighetens Smolk.
Träffsäker blogg om vitt skilda ämnen med med en av de tydligaste röda trådar jag sett. Om vad Verklighetens Smolk är kan ni läsa här.

Glory Box.
Sara skriver om film, böcker, serier och sin kommande bok! 

Idag klargjorde Arvika sin ambition att ha en jämn könsfördelning bland festivalens artister 2011

Det tycker jag är en grym målsättning!
Naturligtvis kom det som väntat gnöl från olika håll så fort det kungjordes.
De två vanligaste varianterna som hördes på olika forum var riktiga klassiker:

1. Jaha, blir inte det svårt när en genre är mansdominerad?
Min fråga på den reaktionen: vilken genre är INTE mansdominerad?
Det skulle väl vara riotgrrlpunkrock då, men sedan tar det väl slut på musikgenrer som är kvinnodominerade? Frågan blir alltså rätt märklig. JUST eftersom alla genrer är mansdominerade är det väl intressant att försöka få till en 50/50 fördelning och lyfta frågan om varför det är så?

2. Arvika tror att 50/50-fördelning är viktigare än bra band. 
Min fråga på det: varför måste band med tjejer i alltid antas vara sämre band? 
Att band med kvinnor bokas gör väl inte att färre riktigt bra band bokas? Vad är det vi ska gå miste om? Är det verkligen så att ALLA band med fler män än kvinnor i är bättre än alla band med fler kvinnor än män i? 

3. Men EBM-band med tjejer i ÄR bara inte lika bra, det funkar inte. 
Så kan man säga om det mesta. Börs-vd:ar, präster, statsministrar. Vi är så vana att se män att det ovana i att se en kvinna på posten får det att framstå som att det vore omöjligt. Och om det inte redan finns verksamma kvinnor inom ett område måste det ju BETYDA något? Jo, men säkerligen inte att de är mindre kompetenta.

Här vill jag infoga några intressanta citat från SvD, angående andelen kvinnor som varit VD:ar på börsnoterade företag de senaste hundra åren.  De har varit 32 stycken sedan 1987. 1860 har varit män. 

"Hon är emot kvotering till styrelser. Förändringen måste i stället börja i rekryteringsprocessen.
– Det sker en rekrytering som missgynnar kvinnorna, där männen rekryterar varandra genom sina nätverk och genom hur de byggt upp sin support i företagen. För att få till en förändring krävs konkreta handelsplaner för rekrytering. "
- Birgitta Johansson-Hedberg

"Hon är en av dem som svängt i sin åsikt om kvotering eftersom hon inte ser någon annan väg till förändring.
– Jag tror egentligen på att man ska bedömas utifrån sina meriter. Men eftersom verkligheten är en annan så är jag för kvotering under en period, kanske 10–15 år, för att uppnå en bättre balans på sikt.
 (...)
– Man hamnar i en positiv spiral. Så fort det syns att man har den här typen av meriter så blir man erbjuden fler uppdrag. Därför måste vi vända den negativa spiral som finns i näringslivet. "

-Jessica Tyreman

Jag tycker att de här citat direkt går att applicera på musikbranschen. Det man ofta missar är att det redan pågår kvotering. I mansdominerade branscher väljer män hela tiden in andra män, hellre än kvinnor. Varför? Jag vet inte. Kanske för att det blir en negativ spiral: det finns inga kvinnor i branschen, alltså är det lite okänt och mysko med kvinnor, alltså tar man en ny snubbe istället. Det börjar så smått luckras upp, men det behöver gå snabbare.
Jag minns demoscenerna på Hultsfred förr i världen och jag minns åren i fritidsgårdens replokal allt för väl. Vårt skramliga band ingick i ett projekt för att få tjejer att börja spela rock. I en möglig källare lärde två 80-talshårdrockare oss att ta D-ackord och inte sjunga SÅ falskt. När vi repade var vi alltid de enda tjejerna i källaren. Alla de andra banden av varierade genrer var killar. Metalkillar, hårdrockskillar, indiekillar, punkkillar.
Men i Close Up och SA och alla de andra tidnignarna jag läste var majoriteten av skribenterna män. Nästan alla demos som skickades in och recencerades var gjorda av band med bara killar i. Nästan alla demoband som spelade på Hultsfred eller Malmöfestivalen var killar.
Det finns en attityd att ska tjejer göra något så får de inte vara lite halvbra på det, oavsett hur mycket de brinner för det. Kurt Cobain var inte en bättre sångare än Courtney Love, men det är alltid hon som fått skiten i frågan. Om kvinnor ska ställa sig upp och hävda sig och ta plats, då jävlar i det måste det vara PERFEKT, annars är det inte värt någonting. Det är lättare att komma undan med att ställa sig på en scen och vara lite halvdålig som kille. Det gjorde det inte lättare för oss att försöka ta plats. I skolan brakade killar in på våra reptider i musiksalen och sa att vi kunde dra, för tjejband var dåliga. De kunde vägra lämna över replokalen till oss när deras tid var slut, för vi var helt oviktiga. Men inom vårt projekt, där alla band var tjejer, där fick vi ta plats. Vi fick vara lika halvdåliga som metalkillarna i källaren. Så vi stod där och vrålade våra Green Day-covers år ut och år in. Och det fick oss att framhärda. Vi spelade på skolavslutningar och kabareer och sket i att vi inte var helt perfekta, vi skrev och skränade och headbangade glatt vidare. Jag kan med lätthet säga att det har definerat vem jag är idag. Alla andra tjejer i projektet var äldre än oss. De var mina första kvinnliga förebilder. Jag såg upp till dem så fruktansvärt mycket och tyckte de var så häftiga.
Att visa upp fler synth/ebm/gothband med kvinnor i kommer sannolikt att ge upphov till en ökning av dem. I slutändan kommer det att generera något vi alla önskar oss: fler bra band! It's a gift that keeps on giving!
Jag tror inte att Arvika kommer att lyckas att skrapa fram en perfekt 50/50-fördelning av relevanta band. Det är okej. Det kommer att bli en grym festival och ännu bättre blir den av det här initiativet! Jag är inte ute efter millimeterrättvisa, jag är ute efter framsteg. Från 1992 års 5 % kvinnliga artister hade det 2010 ökat till 20%. Det är 15 % ökning på 18 år. Det är inte utan att man tycker det går lite långsamt.
Här är lite exempel på band att kolla in (med reservation för att de faller i flera olika genrer, men som alla skulle kunna passa Arvika):
Die Form, L'ame Immortelle, Section 25, Vicious Pink, Alice In Videoland, Hard Corps, Regenrator, Cat Rapes Dog, Nordschlacht, Chris & Cosey, Velvet Acid Christ, Unter Null,  Zombie Girl, Technoir, Tunnel, Pzychobitch, SINA, Morgenstern, Computorgirl, Ayria, Emilie Autumn, Luxt,

Experiment Haywire, Android Lust, Infrastructure, Prometheus Burning, Proyecto Mirage, Concrete Cookie, The Gothsicles, Meg Lee Chin, Hanzel und Gretyl, Ambassador 21, Chiasm, Strawberry Switchblade, Andrea Parker, Marsheaux, Husikesque, Dead Can Dance, Moon Lay Hidden Beneath A Cloud, Haus Arafna
Battery, Hecate, Danielle Dax, Unwoman, Siouxsie Sioux, Lene Lovich,  Mechanical Moth, Hungry Lucy, Kirilian Camera, Dresden Dolls, Inkkubus Sukkubus, Collide, The Crystalline Effect, Dandelion Wine, Yendri, Genitorturers, Diva Destruction, Distorted Reality, SnowW.Wwhite, Seize, Zeitgeist, Agapesis, Das Präparat, Divamee, Lamia, Metallspürhunde, The Azoic, The Knife, Hexedene, I:Scintilla, Siren's Lament.

Den här listan kan säkert fortsättas. Ge era tillägg i kommentarerna!

Spela antifeministbingo!

Cred till Anna för det här roliga lilla spelet:

Det är inte okej att säga till folk att sluta äta för att bli snygga. Det är bara inte okej.

Den här texten har jag pillat med ett tag, för det jag ville säga ville inte riktigt låta sig sägas som jag ville ha det sagt. Men ingen av källorna är ju helt dagsfärsk, så det gör väl inget att jag dragit lite på det.

När jag läste den här texten på Magnussons blogg kände jag att jag gör en annan tolkning av vad både Quetzala Blanco och Carolina Gynning står för i frågan kring ideal.
Lisa säger "skjut inte budbäraren" om Gynnings uttalanden om bantningspiller och Blancos uttalanden om varför hon för sjuka dieter och menar att de bara säger sanningen. Jag håller inte med om att det är fullt så oproblematiskt. Vad är det egentligen de säger? De säger ju inte bara att de inte äter för att behålla kroppen. De påtalar ju även att
Kommer någon anorektiker att sluta för att någon frisk talar om hur mycket de äter? Antagligen inte. Jag tror inte heller Sanna Lundells peptalk om hur mycket hon äter fungerar.
Men: att Blanco har haft anorexia ursäktar inte att hon ger folk helt vansinniga bantningstips. Det må förklara det, men det ursäktar inte.
Dennis M fick man tydligen skjuta ner hur mycket som helst för de sjuka uttalanden han gjorde om dieter och kroppsideal. Det påtalades ju att man JUST FÖR att han upenbart hade en ätstörning inte skulle ta till sig hans "äppeldieter". Kissie och alla hennes knäppa diettips kan man också kritisera helt legitimt utan att stöta på patrull om att Kissie minsann inte har några skyldigheter att vara en god förebild. Och det har hon väl inte heller.
Men Blanco, som inte drar sig för att håna folks kroppar på sin blogg, (återigen, se VeckoRevyn-gate) hennes knäppa diettips ska vi ursäkta och låta gå obemärkt förbi just för att hon varit sjuk? Det håller jag inte med om. Att hon varit sjuk och fortfarande kämpar med sviterna av det ger henne inte fripass att dra ner andra i osunda beteenden.
Sedan förundras jag lite över hur Carolinas uttalanden mottas. Det är väl ändå ingen nyhet att det tar tid och kraft och extrema åtgärder att se Hollywood-kändis-snygg ut? Jag menar, det är ju inte som att Carolina Gynning avslöjar en av världens stora hemligheter när hon berättar om allt man måste göra för att se ut så. Ja, vi vet att de inte äter, att de tar konstiga bantningspiller, käkar Hoodia och gud vet allt. Vi vet att ALLT med dem är fejk. Tonårstjejer som läser damtidningar är medvetna om att mycket är fejk. Ändå påverkas folk uppenbarligen. Liksom, se bara alla diskussioner kring Vecko Revyn och deras omdiskuterade försök att diskutera tjejers förhållningssätt till kroppen.
Det är inte revolutionerande att våga spruta in botox eller inte käka för att rätta till det där på sin egen kropp man inte är nöjd med, för sedan blir man ju nöjd och mår bra. Det är inte revolutionerande eller stort att påtala att skönhetsidealen finns och att vi alla upplever press från dem, eller njuter av den bekräftelse vi får när de passar med hur vi ser ut. Jag är så jävla over att folk tycker det är revolutionerande när någon VÅGAR (omg!) ta till extrema åtgärder för att följa ett rådande utseendeideal och prisas för det, för att några år senare prisas för att förkasta samma ideal. SO FUCKING OVER IT.
Vi utsätts alla för samma medier och tryck som Carolina, men vi tar inte alla beslutet att spruta in fillers i ansiktet eller kapa matintaget till minimun. Kanske är vår räddning att vi inte har råd att lägga alla pengar och all tid som krävs för att se ut som en Hollywoodstjärna. Inte har råd med fillers, operationer, extensions, gelnaglar, ansiktsbehandlingar att ta taxi överallt och BARA äta protein. Uppenbarligen finns det ju folk som arbetar inom TV utan att gå till de här extremerna, så man kan inte bara skylla på det.
Jag har inget emot att Carolina på frågan hur hon blivit så smal sanningsenligt svarar att hon inte äter. Jag avkräver inte henne att mörka det. För att bli så smal måste man skippa rätt mycket mat. Men för att hon vågar säga det man inte "ska" säga ska hon prisas och hyllas som någon slags ikon? Det går jag inte med på.
Min tolkning är inte att Carolinas budskap som vi inte ska skjuta henne för är "Jag mår dåligt av att känna mig tjock, därför borde alla som vill få bantningspiller". Jag tycker hennes budskap är att inte bara hon utan alla mår dåligt av att vara/känna sig/uppfattas som tjock/ful/gammal och därför BORDE man göra alla de här sakerna för att inte uppfattas som någotdera och då mår man bättre. Vad som är tjockt blir också tydligt definierat: tydligen allt som är mer än den vikt Carolina enbart kan uppnå genom att inte äta. Men "smal" är ett relativt begrepp. Det betyder olika saker för olika människor, ätstörning eller ej, särskilt i förhållande till den egna kroppen.
Faktum: Man blir inte lycklig för att man blir smal.
Så fort man anammat mindsetet att man blir lycklig bara man blir smalare har man redan gjort det omöjligt att bli nöjd. Man kommer aldrig att bli smal nog. Man kommer aldrig att bli helt nöjd.
Carolina skriver i intervjun från 2009 att hon "kämpar med sin vikt, som många andra". Bara det är ju ett lysande exempel på hur skev hennes egen kroppsbild är. När det förhållningssättet till den egna kroppen resulterar i att man börjar svälta sig tycker jag det är allvarligt. Det är inget man bör ge tips om till andra missnöjda kvinnor.
Att Carolina kan tänka sig att låta bli att äta för att hon blir så extremt olycklig av att känna sig tjock tycker jag är sorgligt. Jag önskar att hon ska slippa känna så en dag, att hon ska hitta det som hjälper henne må bra. Att ha som långvarig strategi att sluta äta för att komma ner till en vikt man aldrig realistiskt skulle kunna hålla med ett normalt kaloriintag är att gå över en gräns mot ett sjukt beteende och man borde söka hjälp för det. Det är inte ett tillstånd där kroppen klarar av att fungera och hålla sig frisk i längden.
Men bara för att man inte är intresserad av att aktivt vara en förebild så betyder inte det att man helt okritiserat får uppmuntra till direkt skadliga beteenden som människor faktiskt riskerar att bli riktigt sjuka av. Ju större blogg man har desto mer ansvar har man helt ofrånkomligen för vad man skickar ut i den. När en blogg tagit på sig den kommersiella kostymen av reklam, betald bloggare, ev anknytning till tidning samt ständigt strävar efter publicitet och fler besökare har den blivit något annat än en privat dagboksblogg.
Så oavsett hur mycket Carolina eller Quetzala bara "säger sanningen" om hur man behåller den vikt de har så problematiserar de inte sin inställning i frågan vidare utan skickar istället ut tips på hur andra kan göra sitt eget förhållande till mat mer osunt och göra sin kropp illa.
Carolina pekar inte bara oskyldigt på vad andra gör när hon förmedlar budskapet. Hon gör det själv och visar vad man vinner på det. Hon förmedlar att det är vettigt att göra så, att man måste göra det för att få ett utseende som gör en "lyckad".
DET är ett budskap jag mer än gärna attackerar!

Cirkeln!

Övermåttan stolt är jag minsann, för min fina vän Sara som har Glorybox har skrivit en bok tillsammans med Mats Strandberg. Vet ni hur spänd jag är på att få läsa den? Det riktigt kliar i fingrarna! Här är trailern för boken:

Den 15 april smäller det!

Fram tills dess ska jag läsa den här som jag plockade upp på SF-bokhandeln i förrgår. Håller tummarna för att en är bra.