Älskar hur totalt störda folk är i Etikettspalten

ALLT kan man fråga om, det finns ingen ände på hur vilsna folk är i samvaron med andra människor. Konsensus om vad som är "God Uppfostran" råder inte alls.
Ibland undrar jag om hälften av insändarna är på skämt?
"När är det okej att dricka direkt ur kranen på en BiB?"
"Vilka funktionshinder är det okej att skämta om?"
"Jag fick inte plats i soffan, är min vänskap mindre värd?"

Men är ni helt körda i huvudet eller? Går folk runt och TÄNKER sådant här? Är verkligen mänskliga relationer så jävla svårt?
Liksom, Fingerspitzgefühlen? Man VET väl om man är på en suparfest där det dricks direkt ur kranen eller inte?
Det florerar en sådan snarstucken besatthet av att bli bekräftad i att man vet bättre än folk i frågorna. FÅR man har kniven i vänsterhand, är det RÄTT? FÅR man ha servetten i knät eller är det FEL? Uppfattningen om etikett som något som ska underlätta folks samvaro är helt död, verkar det som.
Folk verkligen älskar att skriva in och flaunta sina etikettskillz och riktigt götta sig vilken sjukt väluppfostrad medelklass de är. Lite som tjejen som behövde berätta för Kissie att hon höll champagneglaset fel. Går ni fram till folk på krogen och gör så också? "Ursäkta, du håller glaset fel, man håller i foten så inte drycken blir varm". Ni är ju inte hjälpsamma för att ni bryr er, ni vill bara sätta andra på plats. Jag har aldrig mött en etikettsfanatiker som bryr sig om någon annan än sig själv, vad de än säger.
Men jag har haft folk som kommit fram till mig på fester och ställt sig och drivit med "sådana där typiskt svåra brudar som skär sig själv, höhöhö, så jävla töntigt" tills man gett dem er iskall blick och ba "URSÄKTAR DU MIG om den här svåra bruden går och uppsöker annat sällskap nu så kan du stå där med din LAME ASS jävla hockeyskada som jag ska håna skiten ur dig för om två drinkar? Bra." Det enda man kan göra om någon tar illa upp är att be om ursäkt och mena det. Men just den färdigheten, att ärligt be om ursäkt för ett klavertramp, den är folk i spalten aldrig intresserade av att lära sig.

Förlåt, kan inte släppa kommunismen:

Vi satt härom kvällen och funderade över en del retorik i valrörelsen och en fråga flöt upp till ytan mer än andra:
NÄR blev "kommunist" det absolut värsta man kunde vara i svensk folkmun?
Alltså, för bara några år sedan var det ingen som hojtade så här mycket om kommunister. Det är lätt mer frekvent att folk gapar kommunist så fort man inte vill sänka alla skatter än nazist om man vill förbjuda burkor (asså förlåt, kan inte låta bli den liknelsen).
Jag har försökt undvika såkallade "bruna" argument i diskussioner på internet, för alla vet att den som först ropar "Hitler!" till motståndaren har slut på argument. Men det börjar kännas som att det borde gälla Stalin också.
Sist jag blev kallad kommunist så här ofta var, I am not kidding you now, i högstadiet.
Där var "kommunisthora" ett frekvent uttryck som gärna avvändes som tilltal på samhällslektionerna.
Vid närmare eftertanke, det kanske inte är så konstigt att nu när mina jämngamla klassisar fått rösta några gånger så har vi en andra blå regering och SD 15 % i mitt gamla bostadsområde?
Men nu tappar jag bort mig. Valrörelseretoriken. Det jag undrar är, när blev svensk politik det här:

PS. Måste man avsluta alla sådana här inlägg med att man inte är kommunist eller gillar kommunist eller vill ha planekonomi och hej och hå för att inte bli kallad naiv dumbom? JA, jag har sett vad kommunismen gör med länder och folk, mina morföräldrar var flyktingar undan kommunismen och nazismen SAMTIDIGT. Jag har varit i baltikum bara ett par månader efter öppnandet. Jag hade kontakt med släkt där under hela 80- och 90-talet. Ni behöver inte utbilda mig om Kommunismens Faror, så sluta skicka korkade mail till mig, Idiots Anonymous!

OK, förlåt, man ska inte vara elak men:

Jag kollar på det här "Lite sällskap" och det är ju ett roligt och älskvärt program.
Men samtidigt, den där gamla frågan "Varför är HAN singel?" som förvånat brukar ställas om snygga killar och oftast följas av ett "Vad är det för fel på honom?" får ju sitt självklara svar.

Killen är mästare i pull-ups, samlar på Absolut Vodka-flaskor i ett furuskåp och äter bara hamburgare.
Ja, jo, men jag kan nog faktiskt förstå att han är singel. A nice body will get you laid, but it won't totally cover up crazy.

Den här jävla veckan.

Snor, Sverigedemokrater, räkningar och hosta. Be gone!
Just nu orkar jag bara koncentrera mig på att det ligger en sjukt gullig katt bredvid mig och snarkar och liksom försiktigt flyttar närmare och närmare som om hon tänkt smyg-skeda mig.

Nu drar jag på födelsedagsfäst, sen ska jag fraternisera med Skräphögen, Sleepless och Bernhardtz. Epic Win!

NU ORKAR JAG INTE MER!

Jag orkar inte med mer jävla skitpolitik nu. Nu tar jag helg och då ska jag syssla med det här:

 

Det privata är politik, politik är privat... and?

OK, så den här valrörelsen har engagerat. Så till den milda grad att folk skrivit saker om att ta bort folk som röstar si eller så från sina facebooksidor.
Jag tänker inte säga varken bu eller bä om det. Jag rensar min fejja då och då av olika skäl. Men i grunden handlar det här nog om hur man använder sagda sociala medie och hur man känner för politik.
Jag har inte en särskilt maffig vänlista på facbook. Trots att jag har den här bloggen och twitter är jag en sjukt privat mäniska. Jag har inte lust att släppa in alla i mitt flow på facebok. Jag har en blandning av nära vänner och bra bekanta där. Alla som är enbart jobb-bekanta har tillgång till en limiterad profil. Alla som är varken vän, närmre bekant eller jobb-bekanta finns inte på min facebook. Vad ska de där att göra? Jag behöver inte ett oöverskådligt fläskberg av folk att virtuellt vada igenom varje dag. Jag vet vilka jag vill höra vad de har att säga om sin vardag.
Men i den här valrörelsen kom folk ut som aldrig förr och det upplevdes som att det fick obehagliga konsekvenser. Folk som kommit ut som höger har känt sig hatade och stigmatiserade och som om de som röstar rödgrönt tycker de är satan själv. Man har inte kunnat säga att man röstar blått för då vill folk inte umgås med en längre.
Nu kommer vi till det intressanta.
Jag tycker politik är personligt. Det privata ÄR politiskt för mig. Den politik jag väljer att rösta på speglar mig. Mina drömmar om samhället, hur jag vill ha mitt arbetsliv och mitt hemliv. Vad jag vill att mina barn ska gå i för skola och hurdana relationer jag har rätt att forma och få respekterade. Jag tror inte att de som röstar blått "inte har något hjärta" eller "röstar enbart med plånboken". Jag tror att de röstar som jag. Men hjärtat, med de frågor man bryr sig om i centrum. Kanske är det det som i just den här valrörelsen gjort det så svårt att förlika sig med att man har nära vänner som man uppenbarligen inte känner tillräckligt väl för att veta deras åsikter i många av de här frågorna. Då blir man förvånad och bestört.
Och jag vet inte.... men vad är det för vänner? Att diskutera politik och åsikter är en central del av mina vänskaper. Jag röstar inte likadant som flera av dem. En del röstar rött, jätterött, grönt, blågrönt. Väldigt få röstar dock jätteblått. Vi diskuterar alla då och då politik, med meningsskiljaktigheter och respekt för dessa.
Men det är problematiskt ibland.
Jag tycker det är helt oacceptabelt att Göran Hägglund som är homofob sitter och innehar en ministerpost i regeringen, en ministerpost där han har möjlighet att påverka frågor direkt relaterade till det.
Ja, jag tycker det är mycket mycket mer problematiskt än att Lars Ohly sa att han var kommunist. 
Jag kan tolerera en exkommunist men jag kan faktiskt inte tolerera en homofob minister. För mig är att rösta på alliansen att rösta på Göran Hägglund som fortsatt homofob minister. Och jag har så otroligt svårt att acceptera att folk gör det, för jag är rädd får min och de minas skull. Jag är rädd för Hägglunds visioner om kärnfamiljen och ickedelad föräldraförsäkring och vårdnadsbidrag. Jag vill inte bilda familj och skaffa barn i ett Sverige där Göran Hägglund har med de här sakerna att göra. Hur lite jag än vill se Ohly som utrikesminister (vilket känns som en önskedröm han aldrig hade fått igenom) så vill jag ännu mindre se Hägglund som socialminister.
Det gör mitt så kallade "livspussel" svårare.
Inbilla er inte att jag inte röstade rödgrönt med plånboken, för det gjorde jag absolut.
Nu kommer det här att låta sjukt hårt, men ni som röstar blått och tycker det är otroligt jobbigt att stå för det för att ni tror att era vänner kommer att hata er; varför tror ni det är så? Alla har ju (bevisligen av valresultatet) inte gått och blivit radikala vänsterpartister.
Jag tror såhär: alliansens politik har gjort väldigt många människor väldigt rädda och oroliga. Det föder ilska och hat. I det här valet röstade folk rödgrönt med en skräck i maggropen för vad som skulle hända annars. Jag tror inte att folk röstade blått av rädsla varken detta eller förra valet. Men jag tror att rädsla och otrygghet var en faktor i det här valet och i tonen kring det.
Så när nära vänner till mig röstar blått, så röstar de för mig på Göran Hägglund. Precis på samma sätt som så många förklarat för mig att de skulle ha röstat på miljöpartiet om bara inte Ohly funnits och att min röst på rödgrönt var samma sak som en röst på Ohly. Men på precis samma sätt så är ju en röst på vilket av allianspartierna som helst en röst på Hägglund. Och say what the fuck you want men Lars Ohly är i alla fall inte homofob!
Och det gör mig jävligt upprörd och det är en kamp inom mig för att försöka förstå det och resonera kring det. Jag accepterar att en del av mina vänner röstat såhär. Men jag ska erkänna att det blir också lite av en klump i magen att tänka på. En del av mina vänner har röstat på en regering där socialministern inte vill att en del av mina andra vänner ska få adoptera, ge blod och helst inte borde ha fått gifta sig i kyrkan. Hur mycket jag än respekterar deras val så skär det lite i hjärtat på mig.

Hej, jag vill bara säga att jag skäms inte över att vara svensk idag.

Överallt i folks feed florerar formuleringen att man "skäms över att vara svensk."

Varför då? Jag skäms inte. 

Jag är inte sverigedemokrat. Och jag ger inte Sverigdemokraterna mitt land, min nationalitet och mitt kulturarv att skita ner och göra till något att skämmas över. Jag ger inte Sverigedemokraterna tolkningsföreträde till vad som är svenskhet och vem som är svensk. Jag ger inte dem makten att få mig att skämmas. Varför ska de få sätta agendan? Varför ska de få definera vad vi som samhälle bör vara stolta över eller skämmas över?

Ni som sitter och skäms, jag hoppas ni skämdes redan innan i så fall, med tanke på de förslag om burkaförbud och tvångsgynundersökningar av flyktingflickor som florerat i politiken på senare tid. Intolerans och kommer från flera olika håll, inte bara Sverigedemokraterna, frågan är bara om den ska få frodas ifred eller om vi alla ska säga emot när vi ser det hända? Jag tänker inte sitta i ett hörn och huka för att några jävla rasister röstat in ett rasistparti i riksdagen.

Jag röstade inte på SD, jag jobbar inte med bevakning av politik eller inom politiken. Jag har inte haft ansvar för den politiska debatten i större skala än den här bloggen.

Ni som röstade på dem kan ta och skämmas! Ni som suttit i regeringen och ignorerat bland annat Skånes behov av hjälp med flyktingmottagande, ni kan ta också skämmas.

JAG har fan inget att skämmas för.

Nu orkar jag inte skriva mer om SD, nu skriver jag lite om tonårsbloggarna istället.

Alltså, ibland är de så jävla störda att man ser underhållningsvärdet i det.
Som när Kissie stöter emot Paow på krogen så att hon spiller ut sin cola och hon "reflexmässigt drar av henne löshåret och frågar vad hon håller på med". Varpå Kissie kallar henne "tandlös hora" och säger att hon "inte ska ljuga mer för då blir näsan ännu större".
Har bara en sak att säga:
SOOO RICKY LAKE STYLE!

Vad är det ni firar?

Idag har jag suttit och tittar på min Facebook-feed.
Där har folk skrivit saker om att fira valet.
Vad är det vi ska fira? Oavsett vem som har fått flest röster i valet så har Sveride Demokraterna fått 20 mandat i riksdagen.
Oavsett om folk kommer att samarbeta med dem eller inte så har folk röstat så.
Det har känts hånfullt och arrogant att fira den utvecklingen, det är en förlust för alla.
Framför allt har feeden fyllts av ett hat mot mina gamla hemtrakter, Skåne. Det som förut var skämt om att ge skåne till danskarna eller låta Herslow göra egen kärnkraftstat av det har varit många. Jag har också skämtat om det. Men jag kunde inte drömma om det här. Jag kunde inte ens drömma om de här siffrorna.
För ett par timmar sedan satte jag mig och tittade på siffrorna från mina gamla områden i Malmö.
Det här är området där jag bodde och växte upp. SD 9.9 %
Det här är området där jag gick i högstadiet, Lindeborg. SD 15 %
Och områdena där emellan där mina klasskompisar bodde, där ligger SD på 8-13 %.
Det här är mina gamla hemtrakter där jag är uppvuxen. Där bor fortfarande mina gamla klasskompisars föräldrar och far/morföräldrar kvar. Där bor också en hel del av mina gamla klasskompisar kvar om man får tro Facebook.
Att läsa de här siffrorna var det som tillslut tippade allt över ända, jag bara satte mig ner bakom disken på jobbet och grinade och grinade och grinade.
Det här är kvarter där jag bott och lekt. 
Vad har hänt under den här mandatperioden som ökat stödet här så otroligt? Har sympatierna alltid funnits eller har de stärkts?
En sak är säker, att media då och då åker dit för att fotografera brinnande bilar eller förfasas sig lite grann över att alla kommuner inte tar emot flyktingar hjälper inte.
De kommuner i Skåne som tar emot invandrare mäktar inte med den integrationspolitik som behövs. Det har länge behövts ett starkt initiativ från regeringen för att tvinga alla kommuner att ta sitt ansvar. Det är inte bara den sittande utan även de tidigare regeringarna som bör skämmas för det.
Det den här regeringen får fundera över är varför man inte gjort några försök att hjälpa regionen efter all turbulens de senaste åren. Men jag ställer mig grovt tvivlande till att urholkningen av trygghetssystemen inte har skapat mer oro och spänningar i Skåne. För attityderna är ju att jobbar inte invandrarna, då är de bidragstagare och jobbar de, då tar de våra jobb. En sådan attityd botar man inte genom att försvaga trygghetssystemen för de som mest behöver dem. Men det finns säkert flera håll folk har vandrat från.
De senaste regeringarna har övergivit den här regionen och problemen där.

Så alla ni som korkat upp skumpan och firat, fira ni, så fortsätter jag sitta här och gråta över vad som händer med mina gamla hemtrakter.

Idag är dagen när jag låter andra säga vad jag skulle vilja ha sagt:

Åsiktstorpeden.

Det Ljuva Livet.

Hynek Pallas.

Och man hade ju hoppats slippa posta den här dagen efter valet men det verkar oundvikligt:

Jag är så jävla trött på att höra att Ohly är kommunist. Isåfall är FANIMEJ Björklund nazist.

När Lars Ohly för ett gäng år sedan sa att han var kommunist vred i alla fall jag mig i vånda.
Vänsterpartiet definerar sig inte sedan mycket länge som ett kommunistiskt parti av väldigt enkla skäl: man är inte längre kommunister. Så enkelt är det. Om man är kommunist går man med i ett kommunistiskt parti, inte vänsterpartiet. Därav våndan, det var så otroligt korkat.
Han ÄR ju inte kommunist och hade han avrit det hade han väl för fan inte varit nöjd med att sitta i vänsterapartiet? Alternativ finns ju!
Han har dessutom spenderat år med att försöka rätta till det genom att förklara sig och ta död på den här grodan. Det går trögt. De flesta vänsterpartister verkar trygga med Ohly och hans ickekommunism. De är som sagt var inte heller kommunister.
Men högern (och ja, jag tänker kalla Allianzen det) bara älskar att de nu har ett litet kommunistiskt lindebarn att göda. ALDRIG att man kan sitta i regering med en KOMMUNIST!
Det här är min facebook feed idag:
"OMG, vet du inte att kommunisterna DÖDADE massvis av folk och satte dem i läger?"
"OMG, lasse e kommunist, tur att KOMMUNISTERNA är ute ur riksdagen!"
"Åh jippie nu blir det ljusa tider, ska beställa in skumpa att vaska för att fira! nevermind att SD kom in, KOMMUNISTERNA är ju ute ur riksdagen!"

Liksom, är ni inte läskunniga? Vänsterpartiet är inte kommunister, så vad yrar ni om?

Ödesdagen.

Har varit och röstat i finklänning och nyputsade skor. Så var det alltid när jag följde med mamma när hon röstade när jag var liten.
Nu återstår valvakan.
Jag hoppas ni röstade, oavsett vad ni röstade på. Annars ar ni en halvtimme på er att fixa det!

Jag har en klump i magen, men jag hoppas den är borta imorgonbitti.

När ska det sändas en repris på Varuhuset? Jag vill ha det!

NÄR?

Moderaterna köper smygpropaganda i modebloggar!

Tidigare i somras skrev Newzglobe om att Reinfeldt köpt inlägg av bloggare inför valrörelsen.
Michaela Forni på Stureplan.se skriver ett inlägg om varför hon tänker rösta på Moderaterna.
OK, gott så.
Men ingen stans i inlägget skriver hon om att det är reklam. Hallå, var det inte värsta störda debatten om bloggares ansvar när de skriver köpta inlägg för några år sedan, har alla glömt det nu? Var det när alla fjortisbloggarna fick en pall Helosan och skrev exakt samma inlägg om det som alla slutade bry sig?
Det var mitt bekrymmer nummer ett.
Bekymmer nummer två är ju att hon inte är vettig i sitt inlägg. Den skola hon talar så varmt om var ju från början ett förslag från... Centern, om jag inte minns fel, som sedan utvecklades av Socialdemokraterna. Den har haft sina brister, sure, men om man gillar det systemet bör man ju kanske inte rösta på just Moderaterna...?
Och "jag gillar individer, vill inte att alla ska vara klonade", come the fuck ON!
VILKET parti har föreslagit kloning? Det finns inga förslag om planekonomi eller att hämta direkt inspiration till samhällsbygget från Nordekorea, Sovjet eller Kuba. Vilket parti hatar individer, liksom? Det är ett sådant tomt argument, som om man tror att man inte ska få har vilken frisyr man vill om röd-gröna vinner. Om man använder det har man verkligen inget annat att säga. Det är som när röda kommer med argumentet "Men har de inget HJÄRTA!" om Allianzen. Tomt!
Vidare:
Moderaterna, var det så smart att köpa inlägg av folk som inte kan argumentera för det de skriver, är helt opålästa om det de väljer att skriva om och som inte ens pallar diskutera med sina läsare utan tar bort inläggen när de får 80 sura kommentarer?

Dock sjukt intressant att Forni verkar ha 90 % läsare som inte röstar blått. DET var oväntat!

Motmänniskorna

Det här är ju en helt lysande sida!
Den är som konsumbloggen och tjuvlyssnat kombinerat!
Kunder, de är ett märkligt pack.
Vi blir ju alla kunder ständigt och jämt, men jag hoppas ofta att folk som själv jobbat inom service har vett att bete sig som man själv önskar att kunder betedde sig. När jag säger det så tycker jag att jag har ganska låga anspråk:
Snälla, prata med mig som om jag är en medmänniska.
Inte en lägre stående tjänande människa som du får lov att tala ner till, bossa runt och hunsa.
Jag hjälper så otroligt gärna till, jag tycker det är så roligt att få göra kunder nöjda och känna sig glada.
Men du behöver inte låta mig jobba i total motvind.
Du kan säga hejdå när du går och tacka för hjälp och inte inkräkta på min integritet.
Jag vet att "det är mitt jobb" och varför ska du tacka mig för att jag bara "gör mitt jobb".
Svaret på den frågan är enkel: för att du är nöjd med det och själv vill ge ett bra intryck av att vara en trevlig människa.
Är det inte därför lärare vill ha blommor på sommaravslutningen och folk på kontor avtackas med tårta? Vill inte alla bli bekräftade i sin yrkesroll?

Det blir dessutom så mycket lättare för kassapersonal att hjälpa er om ni inte försöker skrämma skiten ur dem och dominera dem. Tänk på det.

Jaha, så har även jag fått reklam från SD i brevlådan.

Det blev "åter avsändaren" på den. Sover gott när jag tänker på deras fyllda postbox.

Kedjebrev, jag håller ju inte på med sådant.

Men om man får ett sådant där bloggpris av två olika personer känns det som om netiketten kräver en motprestation. Hade länge tänkt skriva ett inlägg med lite cred till folk jag ständigt läser som håller igång. Tack Mats och Sara!

Såhär är reglerna:

♦ kopiera in awardbilden i din blogg för att visa att du har fått den

♦ tacka och länka till den som nominerade dig

♦ nominera sju andra bloggare och länka till dem

♦ berätta sju intressanta saker om dig själv

Vi Som Aldrig Sa Sexist
Briljant feministiska skribenter. En bra ingång till feministiska perspektiv på nyhetsflödet i Sverige. Älskade dessutom den feministiska mammabloggen.

Skräphögen
Finns ingen som helst anledning att inte läsa den här bloggen. Inte bara för att jag känt kvinnan i fråga i tio år, utan för att hon kan vara Sveriges mest slipade lärare och dessutom en väldigt rolig skribent.

Fashion Nerds
Den modeblogg jag oftast frekventerar. Det är väl för att vi i princip klär oss likadant. Vilket är helt super för inspirationen. Det är mest svart och mystiska skärningar, lack, läder, second hand och supersnygga frisyrer. De gör dessutom mycket egna saker och testar roligt smink.

Sleepless
En av de bästa feministiska skribenterna jag vet. Anonym, personlig och knivskarp. Och sjukt rolig. Jag behöver humor för att orka läsa om praktmiffon som Pär Ström och hans gelikar.

Den Bruna Maten
Hushållets främsta källa till humor. Varje söndag/måndag sitter vi ivrigt och uppdaterar RSS-läsaren och  väntar på att förfasas över rätter som Färserat Vitkålshuvud eller Bananer I Skinkrock. Läsningen brukar kantas av förfärade utrop i stil med "Men vad ÄR det där?" och "Men härregud, ska de ÄTA det där?!"

Julia Skott
Inte bara skriver hon intressant om kroppsbild och självkänsla, eller självbild och kroppskänsla om ni så vill, hon tipsar dessutom om roliga gadgets och skriver om popkultur. Hon är skarp och glasklar och lätt de skribent jag uppskattar mest på Aftonbladet. Hallå, varför skriver inte hon mer där, istället för alla foliehattar de jämt ska ha in på Wendela?

Rip Ride
Är skarpare än han själv anar ibland. Om musik, litteratur, popkultur, politik och en smula herrmode då och då. Någon borde ge honom skrivjobb, because he's damn good at it.

Ska ni ha sju störda fakta om mig då?

Jag har haft minst tio olika hårfärger.
Den första killbild jag satte upp på väggen i mitt rum var Jared Leto ur då dagsaktuella My So Called Life.
Jag har en osund relation till Hugh Grant.
Jag är döpt efter Liza Minelli.
Mitt hemliga drömyrke är obducent.
Jag är besatt av allt som luktar bergamott.
Sköterskorna på BB kallade mig för "punkaren" eftersom jag föddes med svart spretigt hår, vilket pappa aldrig slutat ha roligt åt.

Idag!

Idag skriver jag på SVT debatt. Ha så kul!

Jag är så trött på att folk tror jag är en hora. Men mest av allt är jag trött på att de inte behandlar mig som en människa när de tror jag är en hora.

Två texter som på ett bra sätt formulerar sig kring sexköp:
Kajsa Ekis Ekman och Agnes Arpi.
Ibland blir också jag så jävla trött.
Jag vet inte vad det är som gör att jag osar hora sent om nätterna, men folk har försökt köpa sex av mig fler gånger än jag kan räkna. När jag gått hem på strandvägen från någon konsert på cirkus kommer det bilar som glider långsamt och stannar tio meter framför mig och gläntar på dörren. Som när jag ignorerar gesten upprepar den, en två-tre gånger. Män som kommit fram när jag stått och väntat på vänner på lite mer öde ställen och frågat "hur mycket jag tar för att festa med dem" eller hur mycket jag tar för att följa med till deras hotellrum. Män som efter att de frågat det och jag går därifrån följer efter mig och beter sig obehagligt.
Det här hände mig även frekvent när jag fortfarande bodde i Malmö. Jag var 14 första gången det hände. Flera gånger har folk följt efter mig i bil på ensliga gator och tjatat, flera gånger har män följt efter mig från nattbussen från Lund och tjatat. Jag gick inte på några "horstråk". Jag bara promenerade hem!

Var finns min rätt att slippa att män kommer fram till mig och behandlar mig som något de kan köpa i all den här liberalismen?
Det är alltid män som kommer fram och behandlar mig som en människa de inte respekterar och det verkar vara kopplat till hela grejen att man betalar. De verkar inte se på mig som något som tillhandahåller en tjänst i stil med skoputsning eller pedikyr som man betalar för. De talar till mig som om jag är någon de har makten att köpa. De talar alltid ner till mig. Och det är aldrig någon som kommer fram till mig på stan och erbjuder mig att städa hemma hos dem eller passa deras barn eller annat som det är dyrt att få gjort vitt. Det är just den här tjänsten de vill åt.
Jag skiter i alla liberaler som pratar om lyckliga horor som minsann inte säljer sig själva eller sin kropp, de säljer sin tid. De är drivna små businessblondinbellor allihop, tydligen. Jag tror inte de är så överväldigande många som man får det att låta. Enligt Ekman har situationen inte heller blivit märkbart bättre för kvinnor i länder där det legaliserats.
Jag säljer inte min tid till att ha sex och jag annonserar inte heller ut detta och jag vill inte ha förslagen. Jag mår dåligt varje gång det händer. Varje gång undrar jag om det här är en man som kommer att lämna mig ifred när jag säger nej, eller en man som kommer att förfölja mig och trakassera mig, som känner att för att han tror att jag är någon som säljer sex har han rätt att trakassera mig. 
Det är för övrigt inte er sak att säga till mig hur jag ska känna mig inför de här förslagen jag får på stan. Jag är så trött på att få höra att det inte är något förnedrande med att sälja sex så jag behöver inte alls gå runt och känna mig äcklad och förnedrad när folk frågar. Det är inte jag som åker runt i bil och är otrevlig mot kvinnor på stan, det är inte jag som kallar tjejer jag tror är prostituerade för fula saker när de inte ger mig respons. Det är torskarna som gör det. Det är de som ser till att det känns förnedrande att bli tagen för sexsäljare, för de har ingen respekt för "yrket".

Prostitution är olagligt. Så låt mig vara ifred om nätterna tills det inte är det.
Sluta med det idiotiska argumentet att man inte kan kriminalisera en så stor grupp människor, bara för att de är många måste det vara lagligt. Så resonerar vi inte om särskilt många andra brottsliga handlingar. Det skulle vara nerladdning då.  Men man skulle ju lika gärna kunna säga att kvinnomisshandel är så vanligt att det inte är hållbart att kriminalisera handlingen, det är ju ändå ett så gammalt uttryck för makt. Folk ska väl få vara som de vill, ELLER?!
I Agnes kommentarsfält skriver ett gäng människor att om vi bara hade vita lagliga bordeller skulle det här inte hända. Män skulle sluta trakassera kvinnor på stan helt, tydligen.
Wow, men förlåt för att jag inte tror på det.

Bildgooglar detta för att komma till mitt Happy Place:

Alltså ni anar inte vilken jävla dag jag haft. Dricker choklad och bildgooglar Marsters som rekreation. Orkar absolut inte ens fundera på att skriva något seriöst. Nu ska jag gå och inta pannkakspositionen på vardagsrumsmattan. Hejdå.

Hairdrobe

Det är någon eller några som kommer hit via en länk på Hairdrobe.
Det gör mig så sjukt nyfiken.
Vilka är ni? Varför kommer ni hit? Varför har någon länkat hit?
Jag kan nämligen inte komma in och e länken eftersom jag inte är reggad användare.

Passiv aggressiv micromanaging manwhore!

Precis som med originalet kan jag titta på den här om och om igen utan att tröttna. Liksom, takin' a break with a birthday cake!

Ni respekterar fok som gör skitjobb, ni vill bara inte betala dem för att göra dem.

Den här texten var lite intressant. Den fick mig att tänka på en sak och vilja fortsätta snurra resonemanget ett varv till.
Det här med "skitjobb", det är ju ändå ett ganska relativt begrepp.
Jag har jobbat på lager med att ensam packa upp varor och pressa ihop emballage. Det är säkerligen något som skulle klassas som ett "skitjobb", men jag såg det inte så. Jag tyckte jobbet var helt okej, det krävde inget av mig jag inte är beredd att ge och kompromissade inte med min integritet. Jag hade gärna kunnat fortsätta längre om de hade behövt personal. Det var obekväm arbetstid, men jag fick helt ok betalt och kände inte att sålde inte min själ. Jag gjorde ett jobb som behövde göras, jag gjorde det bra och fick en betalning som gjorde att jag kände mig värd något på arbetsplatsen.
Jag har däremot även jobbat som spärrvakt och det var helt vidrigt. Det var för mig ett totalt skitjobb. Jag hade överordnade som sket i mig, som var respektlösa och som spionerade via andra anställda, allt medan jag stod på en perrong i 8 timmar där godsvagnar med renoveringsmatrial dundrade förbi och blev utskälld av resenärer som inte kunde greppa konceptet "femminuterstrafik" trots stora infolappar. DET var ett jobb som åt min själ. Det följde med mig hem, jag var trött jämt, det fick mig att känna mig värdelös. Och det var dåligt betalt för obekväma arbetstider och hemska sysslor som lämnade mig helt dränerad på fritiden.
I artikeln konstateras det att unga inte vill ta så kallade skitjobb och att det kommer in fem ansökningar till städjobb när 50 jobb annonseras ut. Detta i tider präglade av RUT.
Av det kliar det i fingrarna på mig att dra slutsatsen att många vill ha sina hem städade men få vill städa andras hem.

Varför då? Alla går ju runt och säger att de respekterar yrket, det är inget fel med att arbeta med att städa, de som gör det har inget att skämmas för, och så vidare i all evighet amen.
Ändå vill så få jobba med det.
Till det kan vi lägga alla dystra profetior om hur många jobb som försvinner om RUT tas bort.
Städning är helt enkelt inte ett jobb som värderas särskilt högt i pengar. De som vill ha det gjort vill inte utföra det. Det är en ganska liten grupp människor som vill utföra det för de pengar som erbjuds.
Jag tror det är det många ungdomar tycker är förnedrande.
Svenska ungdomar åker till Norge för att jobba i ett år och får nästan dubbelt så hög lön för sitt okvalificerade slitjobb som här. Det är inte att vara lat. Det är att inte vilja sälja sig själv för billigt.
Vad skulle Blondinbella säga om det, va?
Folk kallar dem skitjobb av en anledning och det är inte för att de tycker att jobben inte är är värda att göras. Det är för att jobben inte värderas till att de verkligen behöver göras.
Skitjobb handlar ju om vad man själv anser är acceptabelt att göra för vilka pengar. Vad man är beredd att sälja sin kropp och sin tid för. Mycket, i många fall. Men många ungdomar är uppenbarligen inte beredda att sälja sin kropp och sin tid för de pengar som erbjuds när det innebär att städa andras hem. De som kan överleva på ett vettigt sätt på de så kallade skitjobben är oftast de som bor hemma. Att då samtidigt som man konstaterar det här vilja sänka ingångslönerna för unga för att "skapa fler jobb"... Alltså, det är klart att man skapa fler tjänster om man gör lönerna mindre, precis som när man klyftar en apelsin i allt mindre bitar, men tillslut är biten så liten att frågan är vad den gör för skillnad i ditt liv? Alla de här unga som ska få pyttelöner, ska de bo hemma allihop, är det någonslags lösning på bostadsbristen i samma slag eller?
Vad jag försöker säga är att vad som är ett skitjobb beror nog på hur värdefull/värdelös man känner sig på arbetsplatsen.

Det konstateras gång efter annan att 80-talister är bortskämda och vill ha allt serverat och inte behöva ta jobb de inte bryr sig om, allt måste hela tiden vara roligt och fartfyllt.
Jag är ärligt talat rätt trött på skitsnacket om 80-talisterna.
Nästan alla 80-talister jag känner har INTE fått allt serverat. De har bott i kollektiv, i andra hand, i förorter, och lokaler som egentligen inte var tänkta att bo i.
De har haft alla möjliga typer av jobb; från telefonsex, diskplockare, knalle och hotellreceptionist till allt-i-allo och jobbat utomlands på väg mot den tillvaro de tänkt sig.
Många av dem har av nödtvång försökt förvandla sin hobby till affärsverksamhet och lyckats. Det är inga företag som kommer att bli nästa H&M, men de försörjer sin enda medlem.
80-talisterna är en sanslöst kreativ generation. Många är självlärda, många har fightat sig fram genom en frilansares mardrömslika matrix av att försöka få betalt för jobbet folk anser är så roligt att man borde göra det gratis.
90-talisterna känner jag mig inte kompetent att uttala mig om, någon annan får ställa sig upp och försvara dem.

Lisa Magnusson har skrivit intressant om det. Isabelle Ståhl också.

PS. Jag tycker inte att alla som arbetar med att städa borde känna sig förnedrade. Men det är intressant att fundera över varför alla bedyrar att de inte föraktar städyrket och utövarna, men samtidigt är det så otroligt få som vill göra det.

Ja, men nej, men ja, men nej?

En sak som alltid förvirrar mig med uttalade antifeminister är:
varför verkar de tro att feminister vill att män ska behandlas sämre än kvinnor? Varför måste man alltid förklara utförligt att, NEJ, jag vill absolut inte att män ska behandlas som sämre människor än kvinnor. Jag vill inte att män ska ha färre rättigheter och fler skyldigheter än kvinnor.

Jag tycker inte det är okej att män behandlas som mindre kompetenta i vårdnadstvister.
Men jag tycker att män i det fallet bli offer för den högst olyckliga fördomen om att de skulle vara sämre föräldrar. Den fördomen tycker jag upprätthålls av både män och kvinnor i flera delar av samhället. Alla de kvinnor som inte vill släppa föräldraledigheten för att jobbet är trist, alla de män som inte vill ta ut den och det faktum att den inte ens kan delas utan stor diskussion.
När det kommer till män och barn har jag aldrig hört någon som öppet kallar sig feminist höja rösten och säga att pappor är de mindre lämpliga föräldrarna. Det är alltid uttalade antifeminister.
Många feministiska kvinnor kämpar ju dessutom hårt med sina jämställda relationer. För att få jobb att acceptera helt delad ledighet, att få barnmorskor att acceptera att amning inte är ända sättet så att de kan dela intimiteten av att mata en nyfödd med sin partner, att inte bli betraktad som den förälder med mset koll och allt ansvar av vården, osv.
Jag har förstått att man stöter på mycket fördomar i den här kampen som i princip förklarar varför uppfattningen om män som mindre kompetenta föräldrar lever kvar.
Det ironiska är att det är just de antifeministiska debattörerna som ser till att de hör fördomarna lever kvar genom att ständigt hävda biologiska skillnader mellan män och kvinnor som dikterar vår lämplighet på olika områden.
Det är alltså den egna gruppens debattörer som skapar problemen, vilka man sedan skyller på feministerna och "den svenska statsfeminismen".
Alltså, i det här fallet kan man inte ha kakan och äta den.
Man kan inte både säga att män är mindre lämpliga som hemmavarande föräldrar och kvinnor mindre lämpade för karriärer och sedan undra varför män blir ofördelaktigt behandlade i vårdnadstvister. Det verkar ju som en ganska naturlig konsekvens av det första antagendet? Att sedan skylla på feministerna blir bara absurdt.

Jag fattar inte det här?