Försöker peppa för Blacklights säsongsavslutning.

Färgar alltså håret lila och googlar det här:

 

 

 

Mmmm.

All denna fanfiction man skulle kunna skriva...

Det här var helt briljant:

Morgan Alling, not so much. Inte för att han inte var duktig. Utan kanske mest för att jag tycker han är så FRUKTANSVÄRT enerverande.

Fredagkvällen sammanfattad:

Har suttit och suktat efter de här:

Den här kvinnan har gjort vad jag misslyckades med.

Nämligen att formulera precis det jag försökte men misslyckades med att säga om elitklasser. Som man kladdar till det ibland helt i onödan.

Måste man vara lycklig jämt för att man har bra självkänsla? Kan man inte bara få ha skitdagar och sedan resa sig och gå vidare?

Blondinbellas Egoboost har tillslut kommit ut. En del av debatten börjar med den här texten.
Jag har en öppningsfråga:
Varför väntar folk sig att Blondinbellas bok skulle vara nyckeln till att kurera alla Sveriges tonårstjejer från komplex? Har ni aldrig tittat på hennes blogg eller? Den ser ju ut och låter som en klassisk tjejtidning!
Hon erbjuder inga unika insikter eller perspektiv.
Det förvånar inte mig.
Men när hon förvandlar de upplevelserna till en allmängiltig strategi riktat till andra tjejer för att må bra genom att poängtera hur viktigt det är att förvandla sig själv till ett varumärke och hela tiden jobba på den varans framatoning och säljbarhet,  då måste jag ställa mig kritisk till det. Jag tycker helt enkelt inte att Blondinbella är en trovärdig avsändare för det här budskapet. Just för sitt varumärkesbyggandes skull.
Det verkar ligga för kvinnor att "vara sitt varumärke 24/7" och saluföra sitt entreprenösskap med hjälp av sig själv som någons slags väldigt tillrättalagd galjonsfigur för företaget.
Få manliga entreprenörer visar dagens outfit, var de får sina naglar gjorda eller exakt vad de köpt för glass idag. De dokumenterar inte hela sina dagar i en oändlig ström av bilder där de befinner sig i centrum och på rätt ställen och köper rätt saker. Att konsumera saker och att konsumera en viss livsstil verkar just nu ingå i lyckat kvinnligt entreprenörsskap.
Jag förstår inte riktigt vad som är så lysande med det? Det handlar ju inte bara om att konsumera statussymboler utan om att förvandla sig själv till den ultimata statussymbolen. Och då är vi ju tillbaka i omklädningsrumshetsen på högstadiet igen.

Jag var en tonåring med flera olika självskadebeteenden igång samtidigt och det fanns flera utlösande faktorer till det. Att fokusera på att arbeta på min framtoning genom att tänka på mig själv som ett varumärke hade inte varit ett hjälpsamt råd. Jag minns att jag kände mig så fruktansvärt stressad av allt man skulle göra med sin kropp för att den skulle passera godkänd.
Det var såpastjärnornas work out och indianpuder och plocka ögonbrynen och raka benen och raka armhålorna och gud vet all skit man skulle öda tid på. Det skulle "få en att må bra" och "känna sig attraktiv"men det gjorde inte det, det var bara stressande. Mallen för vad som är attraktivt är inte mycket vidare nu än den var då.
Det spelade ingen roll hur mycket jag "ville" bli bättre och pysslade om kroppen. Det som hjälpte var kvalificerad vård och att komma till insikten om att man inte måste vara "perfekt" för att kunna älska mig själv. Eller för att tro på att andra kan älska mig. Det som hjälpte var en lång, ganska smärtsam process av att börja läka alla sår som skapat problemen. Hela den kroppshets som läggs på tjejer var en av de sakerna som tippade mig som skör, ensam tonåring över kanten in i självdestruktiva beteenden. För min del resulterade det med sex års terapi, en åkomma direkt relaterad till ätstörningarna som slutade med akut operation och medicinering med psykofarma och sömntabletter. DET var vad som krävdes för att ta ur mig känslan av att om min kropp inte lyder och lever upp till kraven behöver den tuktas och straffas. DET var vad som krävdes för att jag tillslut bara skulle lämna den ifred och låta den vara sig själv.

Varumärkesbyggandet gäller inte bara att hela tiden underhålla massvis med saker med kroppen som inte får tillåtas förfalla utan också om att ständigt underhålla och sköta bilden av sitt eget liv som man kablar ut till alla om inte via en dagboksblogg så via en massa sociala medier för att verka lyckad och framgångsrik hela tiden. Man måste avge en viss air av exklusivitet, kvalitet, ouppnåbarhet, SAMTIDIGT som man avdramatiserar det genom att vara "en vanlig tjej". Men som råkar impulsshoppa en Louis Vuitton efter lunch. Det är ett nästan obscent livsstilsknarkande som kunde få vem som helst att undra om det är onormalt och misslyckat att inte ständigt ha det Härligt!©
Hela grejen med stora dagboksbloggar är ju att de är personliga och handlar om någons liv - fast de gör ju inte det, för det är bara det mest tillrättalagda som visas.
De visar det mest perfekta för hundratusentals läsare men åtnjuter antagligen högre trovärdighet än livstilsmagasin just på grund av att de är "riktiga människor" som skriver om "sina riktiga liv", inte betalda journalister man inte kan se. Jag tror det kan föda en ny hets efter att vara perfekt och jag föreställer mig att det kan vara lika destruktivt för självkänslan som alla annan idealnoja. Jag föreställer mig att mycket av framställandet av den här varan handlar om läsarstatistik, annonsintäkter och potentiella promotionjobb.
Det man tillhandahåller är ju sig själv som möjlig förpackning för olika varor som kan säljas genom att förknippas med en.  Det man säljer är möjligheten för ett företag att få goodwill eller ökad försäljning med hjälp av rätten att sätta ens bild i annonsen eller på produkten. I det här fallet är produkten en bok, men det hade lika gärna kunnat vara en parfym.
Det handlar om vad Blondinbella tjänar på att sälja för bild av sig själv och om ett företag kan sälja en produkt med hjälp av hennes varumärke.
Ofta känns det som att det handlar om att sälja en vara som inte hade kunnat stå på egna ben utan ett känt varumärke/ansikte att luta sig mot.
Precis som med Kate Moss och kokainet eller Tiger Woods och energidrycken köper företagen en viss bild av personen ifråga som de sedan har att leva upp till, annars kan samarbetet avslutas. Man måste alltså fortsätta att leva i den självuppfyllande profetia varumärket måste vara.

Vad är det som är så bra med att vilja vara en väl förpackad produkt som ständigt är redo att säljas till alla och ständigt anpassa sig till det? Hur hälsosamt kan det vara att hela tiden VARA sitt jobb, att ständigt gå runt och vara produkten man säljer?
Frågan är om det verkligen gör under för självkänslan?

That is so After School Special of you, Miranda!

OK, jag är sjuk och nu tänkte jag underhålla er med  en grej jag tänkt på ett tag.
På senare tid har jag av ren uttråkning sett om de två hela första säsongerna av Beverly Hills 9020.
Alltså, 1990 när serien började var jag 8, så jag såg dem inte då. Däremot gick de i repris hela tiden, så jag såg dem när jag var kanske 12-13.
Och det är en sak som slagit mig mer än mycket annat i serien och det är hur besatta folk är av att
1. knulla
2. hitta någonstans att knulla
För att vara en serie ganska full av moralkakor är den smock full av folk som är ganska desperata efter att ligga.
Alltså, det är ett sådant evigt tjatande om att hitta ställen att knulla på! Så fort det är skoldans bokas det rum på hotellet där dansen hålls, kanske ska det hända ikväll? Det planeras att sexas på ställen där folk jobbar och har nyckel, i folks bilar, det planeras minutiöst hemmadejter när föräldrarna är ute, annars träffas ingen hemma. Alla tjejer är helt "OMG ikväll HÄNDER det, hur gör man?! Tänk om det gör ont? tänk om jag ångrar mig?" Alltså, jag ville aldrig behöva säga det här, men Donna Martin med sin avhållsamhet verkar nästan vettig i jämförelse.
Jag kan inte relatera alls. Jag tänker, kanske har det med att det är 20 år sedan? Men sedan ser jag på Parenting och inser att näe, det ser nästan likadant ut nu i amerikanska såpor. Tjejer som ba "näe, det känns inte bra" och killen ba "OK, men nästa fredag då?" Varpå alla blir sura och irriterade och det tar slut eller så blir det gigantiskt bråk. Det är tjatande och planerande av sex och sex är en sådan stor jävla grej, samtidigt som de inte ens klarar av att prata om det.
Alltså, när jag dejtade som hemmaboende teen träffades jag och mina killar/tjejer oftast hemma hos varandra. Ingen hade bil. Jag tror aldrig jag har legat i en bil. När vi hånglade eller låg gjorde vi det oftast på flick- eller pojkrum. Och det sovs över hos pojkvänner och flickvänner.
Jag har inte varit med om särskilt många fester där det funnits press på att ligga för att tillfälle fanns, för att man var hemma hos någon annan och kanske hade tillgång till ett sovrum på ovanvåningen eller en toalett som gick att låsa.

Jag vet att det här är amerikanska såpor och att tonåringarnas liv inte är helt jämförbara med svenska tonåringars. Jag minns inte så många svenska såpor som diskuterade det här lika ingående, men det finns säkert ett gäng Bullen-följetonger därute i etern.
Men en del saker går igen i svenska tonårsskildringar, som t ex myten om Den Första Gången™.
Gud, som jag hatar den. Jag vet, jag vet att jag är ett sådant anti-ritual-freak, men jag har alltid hatat den där grejen, allt om hur det ska eller borde vara. Det borde bara vara på ett enda sätt: frivilligt och gärna. Liksom, orkar inte med hur folk yrar på om allt som ska föregå första gången för att den ska bli speciell.
Första Gången™ var inte speciell eller fantastisk. Det var inte bra. Men det var frivilligt och gärna och odramatiskt och ångestfritt och smärtfritt. Det fanns häftigare upplevelser i bagaget sedan innan. Hela det här med att vaginalt heterosex skulle vara det enda man kan göra för att "förlora oskulden" är ju helt sanslöst överdrivet. Förlora vaddå, liksom? Det är också därför det känns lite bisarrt att skriva "första gången", för det var ju inte som att det var första gången jag hade en sexuell relation med en annan människa. Det kanske var därför jag inte hade så bråttom med det.

Jag vet inte, var det för att jag hängde med en massa sexuellt hämmade goter som bara satt på golvet och drack rödvin och tittade på Cure-videor?

Mot ålderdomshemmet...

Jag: ÅHÅ, vem är DET DÄR? *kollar på bild över axeln på J som sitter vid datorn när jag går förbi*
J: ALLTSÅ!
Jag: What, who's the cute guy?
J: DET ÄR MIN LILLEBROR!
Jag: Åhgudförlåtmig!
J: Mmm.

J har två småbrorsor. Vi har alltid tänkt på dem som väldigt små. Sedan blev plötsligt den äldsta så gammal att han fick gå på krogen. Det var ganska omtumlande. Men ändå, den andre var ju fortfarande liten. Nu är han plötsligt gammal nog att beställa öl när vi går på restaurang. DET var konstigt. Liksom, plötsligt har hon inga småbrorsor längre. Vart är världen på väg? Hur lyckades vi bli så här gamla, samtidigt som vi är som vi alltid har varit? Stapplar hem fulla i gryningen från Slussen med glitter i håret och eyeliner som Amy Winehouse. Vart tog all tiden vägen?

FRIA SJÄLV FÖR SJUTTON!

Alltså, jag kunde inte hålla med mer här.
Minns hur en hel del av mina tjejkompisar förlovade sig med sina killar på höstadiet. Alltså, vi var 15 och de var ihop med häftiga killar med bil som var typ 23 och jobbade med att resa runt med tivolin. De hånade mig för att jag inte hade en kille med bil och varför var man ens ihop med någon då? Jag inser att det låter som om jag bodde på landet, men that's Malmö anno 1996 for you.
Bil, jag sket väl i bil! Killen jag hade en crush på hade en egen gitarr och eyeliner, de kunde ta sina bilar och köra upp dem.
OK, slut på tonårsanektdot!

Livet är inte en elitklass

Apropå det här utspelet av Björklund har jag en del att säga.
Men innan jag säger det jag har att säga vill jag börja med att påpeka hur gravt partisk jag är när det gäller Jan Björklund. Jag har tidigare varit skolpolitiskt engagerad både i Stockholm och Malmö och Jan Björklund har alltid varit min ärkenemesis. Alla dumma förslag han kommit med genom åren som upprört mig, alltså ni fattar inte vilken hjärnblödning jag fick när han blev skolminister. Det var som en mardröm.
Nu, vidare.

Jag tycker det är skillnad på att skapa särskilda klasser utifrån vissa intressen än utifrån hur begåvad en elev är i ett ämne. Det är en sak att erbjuda teoretiskt inriktade klasser inom vissa ämnen och en annan att ha inträdesprov till de klasserna för att sålla bort de elever som är för dåliga. Ska man inte få välja inriktning matematik för att man vill utvecklas inom det om man inte är bäst början?
Jag tycker inte heller att det är lämpligt att ha spetsinriktade klasser på högstadiet. Högstadiet är en förberedelse för gymnasiet. Inför det behöver inte de redan väldigt duktiga bli ännu bättre inom två ämnen, inför det behöver alla uppfylla minimikraven för intaget inom alla ämnen.

Någon är alltid sämst i ett ämne i en klass, vare sig det är en elitklass inom det ämnet eller en vanlig klass. Det är något man behöver lära sig hantera, för så ser livet också ut. Det finns inte snabba och långsamma grupper på jobbet.
Och jag talar av erfarenhet från två håll, för jag har varit både den absolut starkaste eleven i en hel klass  och väldigt svag i ett ämne.
Till och med i en elitklass full av människor som var lika duktiga som jag hade någon varit sämst och behövt mer stöd av läraren och en lärare hade fortfarande inte tillfredställande kunnat ge stimulans åt 30 elever som även om de var jämna när de började garanterat hade utvecklats i olika takt när de kom igång.
I alla internetdiskussioner där folk är positiva ser jag bara folk som utgår från sina egna erfarenheter. Det säger: "Så här upplevde jag min skolgång för 15-20 år sedan, därför ÄR det såhär idag."
Men de vet inte, de har inte satt sin fot i en högstadieskola sedan dess, inte på fritiden och inte inom yrket. Men din upplevelse av högstadiet är inte nödvändigtvis intressant i frågan, även om jag förstår att folk gärna debatterar utifrån sig själv och inte kan se längre än nästippen räcker. Din erfarenhet är inte lika med lösningen till att skapa utopin.
Bara för att du tyckte engelskan var tråkig och lätt betyder inte det att du var bättre än dina klasskamrater på engelska. Det kan betyda en massa saker: du var bättre på att lösa den typ av uppgifter ni fick, du var bättre på att fokusera under förutsättningarna ni hade i klassrummet, du var bra på att jobba ensam men kanske inte i grupp. Inget av det betyder att du skulle platsa i en elitklass i ämnet eller ens utvecklas bra av det. Våra lärare lyckades hitta sätt att hålla de elever som var  snabbare sysselsatta: Det fanns alltid extra uppgifter som tog de övningar vi gjorde längre, vi hade alltid böcker i engelska och svenska som vi kunde läsa om vi blev klara tidigare, eller så fick vi lov att börja med våra hemuppgifter eller plugga till prov. Det räckte på högstadiet. Och alla ni som ba "läsa en bok, det är väl inte utvecklande", ni kanske bara skulle fråga en av era språklärare vad de tycker om läsning.

Var kommer det här ifrån att man bara vill omge sig med människor med exakt samma kompetens och förutsättningar som en själv? Ska alla de här kidsen sen flytta till gated communities a la Victoria Parc sedan eller?
Livet är inte en elitklass och även om man är duktig på något när man är 13 betyder det inte att det bästa för en är att spetsutvecklas inom det, kanske på bekostnad av andra viktiga saker. Relationer med andra människor, lära sig att visa hänsyn etc. Komvux kommer inte med elitklasser, inte högskolestudier heller.
Vad ska ni göra då, när ni sitter där på humanioran och någon stackare räcker upp handen och frågar "men vad ÄR egentligen postmodernism?"

På senare tid har jag upptäckt att jag har sjukt låg toleransnivå för sexister. Den är på noll, faktiskt.

För ett tag sedan startades det ett event på Facebook: Bodyruset. Helt enkelt en trevlig liten löprunda för Stockholms Bodysynthare i Tanto på 2.42 kilomtetr. Good fun! I beskrivningen kunde man se att det fanns en herr och en damklass som startade på olika tider. Det skapade genast diskussion.
Och låt mig säga först hur glad jag är att det skapade diskussion!

Omedelbart skapades även omröstning kring huruvida det bara skulle vara en startande gemensam klass eller två könsbundna eller till och med två könsbundna men samtidigt startande.
Mina första tanke var att varför ska ett amatörlopp i vänskaplig anda ha en herr- och en damklass? Vad är poängen?
Jodå, men det påtalas ser jag då att män och kvinnor har HELT olika förutsättningar för att vinna en löptävling. Alltså, vi pratar om ett gäng svettiga synthare som springer i kängor.
Sedan kommer praktargumentet, hela anledningen till den här posten, ett fantastiskt exempel på nummer tre i Den Svenska Klassikern. Jag tänker för enkelhetens skull klippa in det illustrerande citatet i sin helhet för att inte verkar ohederlig:

"Jag tycker det är hedervärt att ifrågasätta könsroller i olika sammanhang. Jag röstar dock för två klasser. Män och kvinnor har olika förutsättningar för att vinna löptävlingar. Dessutom tycker jag det är olyckligt om tävlingen politiseras. Det kan man ägna sig åt på andra arenor."

Så att inte ifrågasätta en rådande ordning är att inta en ickepolitisk, icke ideologisk ställning till det som berörs, medan att ifrågasätta den rådande ordningen är att politisera? Att vilja bevara rådande könsroller på en massa områden är alltså inte politiska ställningstaganden, utan VAD DÅ?  Ett accepterande av en naturligt rådande ordning? Detta att alla passiva accepteranden inte skulle vara politiska ställningstagande gör mig alltid så provocerad. Att tycka att rådande ordning är så bra att den bör fortsätta finnas är väl lika mycket ett godkännande av den ideologin som att ifrågasätta densamma. Vaddå, det skulle inte finnas ideologi i uppfattningar om könsskillnader och olika förutsättningar eller egenskaper? Give me a fucking break.
Livet är politiskt. Hela livet. Allting. Det går inte att säga att man bara ska agera politiskt på vissa arenor men inte på andra. Politik är de beslut vi hela tiden tar för hur vi ska leva våra liv och vad vi vill ha för värld.
Sedan vidare till hur det alltid verkar vara känsligt att sport har med politik att göra. People, wake up! Sport är beroende av politik. Den är beroende av den politiska dagordning som för tillfället finns på området. Hur mycket det satsas på kommunala och privata alternativ och olika grenar. allt det är politik. Vad tror ni att ni gör när ni röstar egentligen, väljer vilken färg de ska måla Rosenbad i?
 Det påtalades också att det minsann var mer än dubbelt så många killar som tjejer som opponerat sig kring könsindelningen. Jag förstår inte vad det har med något att göra?
Men det vore alltså mer naturligt att tjejer protesterade mot rådande könsnormer. Varför då? Kanske för att de ofta uppfattar sig som att de missgynnas av dem. Det är intressant i samma kommentarsfält där det konstaterades att könsindelning kommer sig av naturliga orsaker som att man har olika förutsättningar och om det verkligen VAR så och alla upplevde det så fanns det väl ingen orsak till diskussion från damernas sida...? Och nu visade det sig till och med, HÖR OCH HÄPNA, att en massa män också tyckte det var en irrelevant uppdelning. Det borde de väl inte göra om de nu fick så ruskigt mycket fördelar av sina naturligt givna talanger... ? Äh, men ni hör ju själva.

Alltså, Bodyruset var en kul grej, tills det började framföras åsikter som att det inte var bra för eventet om könsindelningen ens diskuterades, då skulle det tydligen bli väldigt tråkigt och politiskt. DET var det som kändes tråkigt. Inte att motionera ihop med en massa kompisar till synth. Hallå, när blire Body Friskis i Tanto? Jag är på! Vem kan leda passet?

PS. Martion på VSASS har också skrivit om det.

När livet känns svårt: Runes Barf Bag Collection.

Ibland känns det som att dagen bara är skittråkig och man har kommit till internets sista sida, men då finns alltid Runes Barf Bag Collection. Detn har den ärtiga adressen. www.sicksak.com, vilket alltid får mig att le.
Rune är en man som dedikerat sin tid åt att samla på precis det det låter som: spypåsar från olika flygbolag.
Det är fantastisk. Ordnade i bokstavsordning med bild och information, med bild på Rune i sidospalten och den nyaste påsen i samlingen featured högst upp på sidan.

Hur jag hittade sidan? Jag behövde hitta en bild på CP Aird logoype och hamnade hos Rune, som har deras spypåse i samlingen.

All is not well in LA

Det här är riktigt bra! Christ vs Warhol gör grym postpunk och här kan man höra den.
Något i det här påminner mig om London After Midnight, även om det låter osannolikt. Kanske för att jag tycker att det deathrockiga inslagen påminner mig om 90-tal?

Liksom vaddå "Det finns inget att boka till Arvika", har ni sett Bodytågets line-up? Noterat de fem Skinny-spelningarna och de två DAF-spelningarna i sommar? Dessutom florerar det mycket ny bra deathrock och postpunk där ute.

Den Svenska Klassikern: så vet man att folk håller på att förlora en diskussion på internet

(Ja, naturligtvis förbehållet att man tycker att någon kan "förlora" en diskussion)

1. När folk använder Jante som argument i en diskussion för att misskreditera andras åsikter.

2. När folk refererar till någon form av diktatur för att göra ner meningsmotståndarens åsikt. När det gäller ekonomi eller åsiktsfrihet är Nordkorea en favorit.
Gäller det alla andra politiska åsikter kan vem som helst plötsligt helt godtyckligt referera till nazityskland, kommunister eller Kuba. Om du står till vänster som troll är det troligast att du använder hitlejugend eller liknande som jämförelse, medan ett troll åt höger kan svänga sig med vilken som av ovanstående.

3. När folk börjar använda sig av argumentationstaktiken att säga att alla andras politiska ställningstaganden eller åsikter är byggda på ideologi, vilket är samma sak som diktatur & planekonomi, medan deras egna åsikter handlar om Marknaden eller Naturligt Urval eller Kvinnligt& Manligt, dessa eviga naturkrafter som inte påverkas av politik.

4. Att försöka underminera meningsmotståndarens åsikter med att dessa är "PK" och att densamma bara inte vågar tycka något annat för man får inte framföra icke-politiskt korrekta åsikter för etablissemanget här i Sverige. Etablissemanget är oftast sammansatt av Statsfeminismen, Kultureliten och Böglobbyn.

(fjärde grenen tillagd efter förslag i kommentarerna)

Har tråkigt på jobbet. Googlar Voodoo.

Hittar många potentiella julklappar kan jag meddela!

Everytime I think of you I shrudder to the bone:

Annie Lennox har alltid varit en av de snyggaste kvinnorna jag sett i hela mitt liv.
Vem visste att läderkostym kunde verka så hett, helt plötsligt?

Först är det finnar, valkar och för små bröst, sedan är det gäddhäng, rynkiga knän och apelsinhy; får man nånsin bara vara ifred?!

För ett tag sedan satt jag och två tjejkompisar och diskuterade hur kroppsnojan så lätt kapar ens liv. Man tänker att om jag bara går ner i vikt, då händer det grejer. Bland annat så konstaterade vi alla tre efter ett par glas vin att jo, man tänker sig att man nog ska få ett lite hetare sexliv om man går ner i vikt. Då blir allt nog lite bättre!
Och det är precis det där som är det sjuka med kroppsnojan och viktnojan, känslan av att livet inte har börjat och inte heller kommer att börja PÅ RIKTIGT förrän kroppen är helt "fixad". Kanske skjuter man på en massa saker för att det ändå inte känns "lönt" när kroppen inte är perfekt. Och perfekt betyder ofta, inte alltid, men i vårt fall, lite smalare.
Fast frågan är vad som egentligen ska hända då? Jag tror många väntar sig att en ny känsla av självförtroende automatiskt ska komma av att gå ner lite i vikt, som att man vet att man plötsligt har mer värde och kan begära mer av livet. Problemet är ju bara att det allra oftast inte är så lätt. Jag har bilder på mig själv när jag var tonåring och tyckte jag var hysteriskt fet. Mind you, jag tycker inte att jag är hysteriskt fet nu och jag väger nog tjugo kilo mer. Jag ser bilder på mig själv och först nu, tio år senare kan jag se att jag ser ut. Min kompis pekade och sa "kolla vad dina nyckelben STICKER UT här och vad tunn din hals är, fan vad du var benig på den tiden" och jag känner hur jag SER men ändå har jag lite svårt att ta in det. Om det gjorde mig lyckligare att vara lite smalare hade jag redan varit lycklig när jag var det. Att känna sig snygg handlar inte om det och att liksom skjuta saker man vill göra lite framför sig för att man inbillar sig att det inte är lönt att göra något för än man är perfekt är så meninglöst.

Läste om College Callgirl idag och fastnade på det här inlägget. För ett litet tag sedan var det ju lite debatt om hur smart det var av Suzanne Lindström att säga att killar skiter i hur tjejer ser ut, de vill bara "stoppa in den".
Nu vet jag inte hur rådgivaren i fråga tänkte och det var väl ganska klumpigt uttryckt. Många tolkade det som att män vill ha sex 24/7 och att det är en dålig stereotyp om män. Och det håller jag med om. Jag försöker att inte agerar utifrån den.
Men samtidigt är det en jävligt befriande tanke, på något vis, att de inte skulle bry sig så mycket om hur stor röv man har eller om man vaxat benen utan bara vill "stoppa in den".  Som i att de vill ligga med en oavsett alla de där detaljerna tjejtidningarna vill att man ska spendera massvis med tid på att noja över eller om man har lite fett någonstans där man enligt samma tidningar inte borde ha det.
Liksom, när jag ska ha sex, vill jag att han ska hejda sig och ba "öpp öpp öpp, här har du glömt raka benen och inte har du gjort tillräckligt många sit ups, här blir det inget ligga av!" ? Nej, det vill jag inte. Jag vill att han bara ska vilja ligga med mig för att jag är så mindblowing jävla fabulous.

Jag tror eureka-ögonblicket var när jag insåg att JAG aldrig själv legat och obsessat över hur killen såg ut när vi hade sex. Jag funderade inte över om han hade gäddhäng, otrimmat könshår eller finnar på ryggen. Liksom, här ligger jag med det jag uppfattar som det snyggaste och smartaste jag sett och det är superhett, har jag tid att kolla om han har rakat röven? Svar nej! Och det har inte killar heller och allvarligt talat, om de har det och framför klagomål, då är de inte Trevliga Människor och borde faktiskt avknoppas ur ens liv. Trevliga människor säger inte "Schysst sex, kan du gå ner lite i vikt?"
Det ger sällan särskilt mycket att ligga med folk som har en typen av tendenser. Genom alla mina år av kroppsnoja så har faktiskt ingen man jag legat med och därmed alltså visat mig naken för sagt ett knyst. Aldrig låtit påskina att något inte skulle vara till belåtenhet.

Nu konstaterar ju Suzanne osmakligt nog att "kvinnor är djupare" och  faller för "utstrålningen", vilket bara skjuter hela artikeln i sank. Som om inte killar gör det?
Jag har genom hela mina tonår identifierat mig som en ful tjej. Jag är mycket och fantastiskt på många sätt, men looks ain't my thing. Folk gillar mig för att de GILLAR mig har varit min slutsats, eftersom jag fått höra till sådan oändlig leda hur ful och äcklig jag är. Om någon gillar mig, då gör de inte det bara sådär lite hur som helst för att jag är snygg. På ett sätt kanske det har gett mig ett självförtroende som inte handlar om mitt utseende när det kommer till relationer. Jag har uppfattat mig själv som ful, men ändå fått killar och tjejer.
Fast vet ni vad? Jag hade fel. Fel fel fel.
Looks are my thing, jag hade bara en skev uppfattning om vad folk tycker är vackert. Att jag inte skulle kunna vara det folk fann vackert. Och att alla de där killarna som sa att mig blir man inte kär i vid första ögonblicket, jag är inte "den typen av tjej", meaning att jag är inte så snygg att man får kåtslag, men har vid närmare inspektion "utstrålning", de hade fel.
Folk blir visst kära i mig vid första ögonkastet för det finns människor som tycker att jag är det snyggaste som gått i ett par skor.
Att inse det är så jävla WIN!

"Fördelen med TV är ju att man kan inte bara höra musiken, man kan se den också"

- I hope Venice is Swedish for Vienna?
- It is.
(...)
- Låten heter alltså Venice, alltså Venedig på svenska.
(...)
-Ja, jag sa ju fel, Venice är inte Venedig, Venice är ju Wien.

(Låten heter Vienna. Det betyder Wien. Venice betyder Venedig. Men det heter inte låten. Den heter Vienna.)

En Ding Ding Viktklubb

Är det bara jag som tycker att rubrikerna som ska göra reklam för Viktklubb.se hos Aftonbladet är helt sanslösa?

"Jag svimmade när jag körde bil" Sofia gick ner 20 kilo

"En djup urringing var det jag hade" Nu är hon nöjd med kroppen!

"Jag var alltid den tjocka tjejen, nu slipper jag ta upp två säten!"

Liksom... gick hon ner tjugo kilo av att svimma eller vad syftas det på? Är det dåligt med djupa urringningar? Måste man liksom förnedra folk till att skämmas för sig själv så att de går ner i vikt av ren skam? Det känns så när man sitter och kollar på viktklubbsgrejerna. Det är lite obehagligt.

Generation Gratis, fight back!

Det har varit ett jävla tjafsande på internet om att Vecko Revyn plötsligt tar betalt för att låta folk gå på Blog Awards. Kritiken har gått ut på att det ser ut som att de som fått VIP-inbjudan (dvs gratis) är de som ska vinna, att Vecko Revyn får mycket spons till festen och därför inte borde ta betalt.
De som tycker det hela är löjligt anser att 200 spänn är ingenting för upplevelsen, att det är bra att fler kan komma osv.
Det påminde mig om den här posten av Liberty London Girl, en av mina favoritmodebloggar.
Nu är det folk som tycker att det är problematiskt att ha Generation Gratis som målgrupp, de försvinner så fort en hel dags underhållning kostar inträdesbiljett.
Men då tycker jag man missar något vesäntligt.
Vecko Revyn är ett vinstdrivande företag som aldrig skulle göra något för goodwill om de förlorade på det. Och det är ok. Alla företag måste överleva. Jag lever inte någon slags drömvärld.
Generation Gratis har ju dessutom sprungit fram ur att man idag i mångt och mycket förväntas jobba gratis. Man ska jobba gratis för att nätverka, för att skapa möjligheter, för att göra intryck. Om man har ett jobb man tycker är roligt ska man absolut göra det gratis i utbyte mot publicitet. Det kan man bara göra om man får så mycket gratis att det gör ens liv jävligt billigt. Men stammispriser på Spy Bar betalar inte räkningarna, hur man än vrider och vänder på det. Generation Gratis måste börja ta betalt och inte lyda den hand som ändå inte föder dem, och det kommer att irritera.

Vecko Revyn tjänar mycket på att förknippas med och synas i bloggcommunityn, för det är där deras läsare finns. Blogcommunityt (i alla fall det svenska)  har försett Vecko Revyn med saker att skriva om och personer att intervjua som deras läsare är intresserade av, sannolikt har de fått tag på mycket billigt matrial som i princip skapar sig själv.
Vecko Revyn betalar inte majoriteten av de bloggare som inbjudits till galan, trots att de måste tjäna mycket publicitet och sponsor good will på att så många tjejer kommer dit och sedan skriver om det och hypar det i förväg. VR har promotat Blog Awards som ett ställe att nätverka och mingla och lyssna på debatter för utvalda bloggare och som ett sätt att "ge något tillbaka" till bloggarna. Som om Vecko Revyn höll en skyddande hand över bloggcomunityt och tjejerna i det. Hypen stärker intrycket av att VR är en viktig del av bloggosfären. Det är de inte.
Många bloggare har tagit sig dit för egen maskin för att låta sig bjudas på det. De har åkt från hela landet och bokat hotell för att i princip gå på en firmafest. Att sedan börja ta betalt i inträde för all denna promotion, allt gratismatrial och varumärkesbyggande, det är både genialt och rätt hutlöst.

Blog Awards blir lite som Fröken Sverige. Inga tio snyggaste kan tävla utan tiotusen att välja på, liksom inga bloggar kan koras till vinnare utan en mängd småbloggar som röstar och hypar upp dem.
Jag förstår att många inte vill betala för att gå på en tillställning och agera bakgrund åt storbloggarna på ett event som till största delen är till för att Vecko Revyn ska knyta sig tätare till massvis av gratisarbetande bloggare och sedan göra reklam för det genom att skriva om det. För let's face it, det är inte uttalat ombett men vilken bloggare går på Blog Awards UTAN att skriva om det?
Alla de här tjejerna arbetar gratis med att bygga upp sin blogg i den community Vecko Revyn exploaterar och delvis parasiterar på.
Den svenska bloggcommunityn klarar sig utmärkt utan Vecko Revyn.
Diskussion och nätverkande pågår redan, hela tiden, med eller utan Vecko Revyns inblandning.

Ett videosvar på varför man blir kåt så fort 80-talet kommer på tal:

Alltså, jag ÄLSKAR den här låten helt okontrollerat.

Fint initiativ!

Det här är ett sjukt bra initiativ av Underbara Clara! Kom igen nu, nominera folk ni tycker borde få ett bloggstipendie!

"Massor av män ser kvinnor som “fullständigt obegripliga varelser”. Inget konstigt med det, tycker jag "

Så löd en kommentar i en diskussion på internet rörande Vi Som Aldrig Sa Hora.

OK, I get it. Då och då har jag slitit håret, ringt min bästis och vrålat VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ KILLAR, VILKEN PLANET ÄR DE FRÅN?! Tänkt på dem som mystiska väsen från Någon Annan Stans som jag bara helt enkelt inte begriper mig på och ibland inte orkar analysera och nu blir jag fan lesbisk på heltid.
Men då brukar jag påminna mig själv om att hey, det har jag fan gjort med tjejer med. Ringt mign bätis och vrålat VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ TJEJER, VARFÖR ÄR DE SÅ JÄVLA KONSTIGA?!?! Tänkt att tjejer, dem ska man fan inte ha förhållanden med, de är helt koko, vandrande tvångstankar hela bunten.
Ni anar vart det här är på väg va?
Andra människor är fucking jävla mysterier. Det är heterosexuella mäns och kvinnors privilegium att ursäkta alla obegripligheter i en relation med den andres kön och därmed helt legitimera sin egen ståndpunkt som riktig och att aldrig behöva konfronteras med att de skulle ha samma problem i en samkönad relation.
Jag vet inte om det gör livet lättare. Jag tycker det finns något uppfriskande i att se på mina relationspartners som vuxna tänkande människor som är kapabla till samma rationella/orationella handlande eller resonemang som jag. De är inte fria från ansvar för sitt beteende; inte jag heller.
Den Andre finns inte. Vi är alla Den Andre.

Ronnie Sandahl, snäll kom över att ett par brudar inte ville ligga med dig på 90-talet, för jag orkar inte mer.

Jag vill inte en gång till höra om en tjej som framställs som någon slags infantilt sagoväsen som mystiskt nog inte ville ligga med dig när hon hade pojkvän och hade den osedvanligt bra smaken att bli kär i andra killar hela tiden. Jag vet att vi är fler som fått nog nu.
Let me break it down for you:
Jag har lyssnat på otroligt många indieskivor och varit kompis med och kär i kanske lika många indiekillar. De flesta av mina killkompisar och jag hade en sak gemensamt: jag var lika intresserad av musik som de och poserade med det på samma sätt. Jag köpte NME och MM varje vecka och satt på ett kafé och lusläste dem. Jag jagade singlar och beställde skivor på rekommendation från Sound Affects, vilken jag prenumrerade på och också lusläste. Mina killkompisar läste mest POP. Detta brinnande musikintresse hade vi gemensamt.
Jag slukade Oscar Wilde, Bodil Malmsten, Suzanne Brögger, Nina Björk, Aidan Chambers och så naturligtvis Per Hagman, denna indietjejernas motsvarighet till Harlequinböcker.
Mina killkompisar läste den där vidriga De Ensamma Pojkarna och så Jack Kerouac, Ulf Lundell och, taa-daa: Per Hagman.
Detta är vad vi i timmar bröt ner i småbitar över tekoppar.
Men det fanns en sak de inte hade gemensamt med mig: de ville inte dejta tjejer som mig.
Jag vet inte hur många gånger jag fick höra av alla dessa indiekillar att jag inte var någon man blev kär i vid första anblick. Istället blev de vän med mig för att sedan förstå hur absolut oumbärlig jag var i deras liv. Då var det alltid för sent för att bli kär.
De var konsekvent ihop med tjejer som visste mindre än dem om allting de var intresserade av. De ville inte ha en flickvän att diskutera med. De ville ha en jävligt söt flickvän som utseendemässigt passade deras musik- och subkulturella preferenser och som var ganska tyst och inte tog så mycket plats, som de kunde hålla handen med, som om hon var en liten liten flicka.
Jag komponerade väl uttänkta blandband men inte fan fick jag hångla för det. Jag klippte svart snedlugg, köpte den perfekta indieskinnjackan och Dr Martens och svarta utsvängda jeans, jag hade rätt bandtröjor och guldögonskugga och eyeliner och rätt ringar i öronen och godishalsband och såg ut som den perfekta mixen av Brian och Brett, ner till varenda liten uttänkt detalj. (jaja, jag såg förmodligen knäpp ut, men det gjorde de också och ni får inte döma folk som är 15) OCH INTE FAN FICK JAG LIGGA FÖR DET.
För ingen av de här killarna ville ha en tjej med ett mer extensivt musikbibliotek än dem, som inte höll med eller höll käften, som ville saker själv och som försökte få hångla för att hon ville det. För dem var jag ett jävla freak.
De ville ha jävligt söta, barnsliga VÄSEN som skulle bete sig lite lagom infantilt och naivt och gärna ge extremt mycket bekräftelse och vara smala och se ut som tolvåringar i eyeliner.
Man kan väl konstatera att jag spenderade några år med att försöka ligga med ett gäng Ronnie Sandahls utan att lyckas med det, för att sedan när jag väl fick chansen upptäcka att många av dem är så jävla tråkiga.
Det är tråkiga indiekillar som gjort mig misstänksam mot alldeles för snygga killar, för när de väl bestämt sig för att man duger att prata med är de så jävla tråkiga och väntar sig att man ska bli alldeles till sig bara över UPPMÄRKSAMHETEN och vilja ligga.
Jag gjorde misstaget att tro att killar som själv inte uppfyllde könsnormen eventuellt skulle vara intresserade av tjejer som inte heller gjorde det, but oh I was wrong.
Men inte fan gnäller jag i Aftonbladet om det en gång i månaden och inte fan baserar jag alla mina recensioner och texter runt detta faktum.

Älskar det här klipper, älskar Anders och Ola!

Det här säger ALLT om varför jag är synthare och inte hårdrockare:



Liksom, jag vill inte ha mer show eller mindre kyla! Det ska vara som i Sovjet, bara rökmaskin och stå still och inga eldbomber.

Har du ditt barn i koppel också?

Alltså, älskar att Maggan Ribbings spalt kommit igång igen (även om jag misstänker att hon inte samtycker till att bli kallas Maggan).
En ständig fascination i hennes spalt för mig är hundägare.
OK, jag får ganska ofta höra att kattägare, de är minsann speciella. De är minsann en sort helt för sig själv, det krävs en viss typ av människa för att ha katt. Det kan man tycka. Jag har flera vänner med katter. De pratar rätt mycket om dem, fast oftast med mig som själv har katt. Jag kan dock hejda mig.
Faktum är att de flesta hundägare jag känner också kan hejda sig och inte stup i kvarten delger mig föräldraaktiga anekdoter.
Men hos Ribbing blommar något ut och det är hundägare framför alla andra djurägare som står för det i det forumet.
De tycker det är hemskt när bekanta inte vill att de tar med sig hunden hem till dem.
De tycker det är hemskt att allergiker vill att de väljer rätt del av bussen.
De tycker det är hemskt när folk som inte gillar hundar (vilket är fullt tillåtet, mind you) tycker att de ska försöka välja rätt del av bussen.
De tycker det är hemskt när hundrädda gärna vill att hundar är kopplade längs promenadstråk eller på offentlig plats.
Är man hundrädd är de av uppfattningen att man har en fobi man måste ta tag i och det är inte deras problem.
De tycker att alla som inte vill umgås nära med deras djur eller inte vill ha djurhår över sina hem är överkänsliga och införstått ganska okänsliga.
De drar sig inte för att jämföra hundar med barn och sväljer därmed betet helt från de idioter som jämför barn med djur. Liksom, don't go there. Oavsett hur mycket oväsen ett barn för eller hur stökigt ett barn är så är det inget husdjur.
Det fascinerar mig ändlöst hur allt det kommer fram just under etikettspalten.
Jag tycker nog ändå att man kan förstå att människor som inte gjort valet att ha djur inte vill få hem dem till sig, oavsett om det är för att man inte gillar ljudet av klor på parketten eller har allergiska barnbarn. Det är väl för fan skitsamma, man har väl rätt till sina egna gränser i sitt eget hem utan att behöva visa upp ett medicinskt problem som alibi? Man har väl förresten rätt till sina egna gränser ute i samhället också? Gå en valpkurs och lär dig hantera hunden, det är inte bara att gulla loss och vänta sig att den lär sig lyda dig helt av sig själv.

Vad ÄR det som är så konstigt med en fet kvinna som är lycklig?

Varje gång jag ser det här "Generation Fett" blir jag lite provocerad.
För det första påminner det lite för mycket om outsiders, vilket bara kändes som en freakshow.
Jag tror det är för att det känns som om programledaren inte har särskilt mycket respekt för människorna hon intervjuar. Hon känns som om hon bara ser på dem utifrån. Till och med när hon hjälper brottningsdominatrixen att stå på en kille är hon inte med. Hon står där och ylar "alltså det här är så sjuuukt, så sjuuukt!"
Jag får lite intrycket av att hon skulle vilja yla det i varje inslag. Det är liksom nästan barnsligt och naivt, hur hon inte kan hålla tillbaka hur förfärad hon är. Till och med när hon konstaterar att de inte är några offer (!!) utan faktiskt kan trivas som de är låter hon lite förfärad.
Jag tror att det verkar alldeles för otroligt att kvinnor som väger 250 kilo kan vara nöjda med sin kropp och vilja vara som de är, när det finns så många som väger en fjärdedel av det och är missnöjda för att de tycker att de är för tjocka.
Det är konstigare än aliens, verkar det som.

Alltså, vilken jävla valrörelse det ser ut att bli.

Folkpartiet gör ett utspel om burkor, för det har vi så många bärare av i Sverige.
OK, jag fattar att många lärare efterlyser tydliga riktlinjer för att inte riskera att göra fel. Men vad är problemet? Man kan inte se vem som kommer för att skriva provet, då kan man väl begära att personen avskilt visar ansiktet för läraren? Behöver man verkligen begränsa de få kvinnor som går i burkas liv ännu mer genom att försätta dem i en situation där de potentiellt kommer att hindras mer från att delta i samhället? Vad är demokratitanken bakom det?
Sedan gör de ett om att föräldrar måste komma till skolan när deras barn är stökiga.
Jag förstår inte riktigt tanken. Hur ska föräldrarna få ledigt från jobbet? Ska de VABBa? Ska de sjukskriva sig? Får arbetslösa föräldrar ledigt från arbetsförmedlingen?
Nu vill Kristdemokraterna begränsa organisationsfriheten och göra människor guilty by association.
Det är ganska konstigt.
Jag väntar på att de ska förslå att man inte får rita vad som helst. Lagstiftning mot tankebrott finns det ju redan en grund till i barnpornografilagen.

Det känns som att ideologi skulle kunna bli en stor grej i det här valet. Flera av allianspartierna verkar göra mer och mer ideologiska utspel som visar var de står. Flera av dem känns ganska radikala, på ett för mig läskigt sätt. Jag skulle behöva lite tydligare sådana från de rödgröna. Jag känner att icke könsmarkerade toaletter (där det faktiskt t ex skulle kunna finnas skötbord så att det inte blev så självklart att byter blöja gör man på damernas) inte räcker hela vägen. Jag vill ha tydligare ideologi, mer radikalitet. Mer jävlar anamma.

Jag upptäcker om och om igen att mitt attentionspan när det gäller bröllop är ca 5 minuter.

Liksom, helvete vad det går som en löpeld av bröllop genom inte bara den egna bekantskapskretsen. Jag vet inte om man ska skylla på kronprinsessbröllopet, det känns som att det hela började precis innan lågkonjunkturen.
Jag fattar, och jag fattar inte.
Jag fattar att man vill manifestera sin kärlek, att man vill ha ett juridiskt band om man har barn eller köper egendom ihop. I get it. Jag fattar till och med om man VILL ha värsta monsterfesten där man bjuder alla man känner. Problemet är väl att varför måste man gifta sig för att få ha det? Men jaja, det är ett så tonårigt argument så vi kan lämna det därhär. Föräldrar hjälper inte till med pengar till en jättefest om det inte är en bröllopsfest, let's face it.

Det är några andra saker som ätit sig in i hjärnan av att lyssna på och titta på folk som gifter sig och det är att plötsligt ska så mycket göras enligt en massa regler och konventioner som man aldrig beaktar resten av livet. Och folk ska verkligen TRYCKA alla de här konventionerna igenom sina egna formar för att få ett RIKTIGT bröllop men precis som de vill. Alla symboler ska omformas så att de betyder det brudparet vill att de ska betyda, allt ska ges en ny personlig mening för att tvätta bort eventuella obehagliga associationer med giftermålet. De gillar traditioner, så länge man kan få dem i form av det bekanta andliga smörgåsbordet av egna favoriter. Allt ska snuttifieras.
De vill få gifta sig i kyrkan, men kan ni skippa gud? De vill ha en klädkod, men inte följa den själv. De vill få veta om de FÅR lov att ha en viss slips till en viss kostym. Liksom, får för vem då? Sätt ingen klädkod så kan du göra precis som du vill! Plötsligt har brudparet störda synpunkter på vad gästerna har på sig. Liksom, ta mitt råd: gå inte och köp klänningen du tänkt ha på bröllopet tillsammans med bruden, hon kommer att ha synpunkter du inte behöver. Du behöver inte behaga henne.
Folk ska respektera en klädkod, trots att man aldrig skulle kräva det på en vanlig fest. Folk ska placeras på olika sätt kring ett bord, trots att man normalt sett inte bryr sig. Folk ska moralisera över vad man inte bör ge i present och vad som är "roligt" att ge. Folk ska oroa sig över sin klädsel ner till en närmast anal nivå. Kan man ha de här skorna, är den här färgen rätt? Liksom WHAT THE FUCK, vart tog det som spelar roll vägen, drunknade det bland vita linnedukar och klänningslängder och rödklädda som "legat med brudgummen"? Idiotiskt.

Jag kan ibland känna hur jag rycks med och ba "Ååååh, vad fint det vore om vi gifte oss och catrade bröllopet med sushi och jag kunde köpa den här galna klänningen och de kunde spela Suede hela kvällen" och sen känner jag "jaha, och vad hindrar mig från att göra det nu?" Jag har köpt störda kläder för helgbruk hela livet, jag har ätit mat jag gillar och omgett mig med människor jag älskar och jag vill inte vakna upp en morgon och undra varför i helvete vi spenderade tiotusentals kronor på en fest för att manifestera något som borde spela roll för oss oavsett vem som tittat på?
Jag har inga släktingar som skulle bli jätteledsna. Dock har jag numera en sambo med släktingar som skulle bli jätteledsna. Är det där man fastnar i nätet och plötsligt går med på räkcoctails och OK, vi kör i kyrkan för annars förstår inte farmor och OK, vi bjuder alla sysslingarna också.
Jag hoppas ha löst en del av problemet genom att helt sonika gå ur svenska kyrkan, då kan den delen iaf inte bli aktuell.
Jag tappar intresset för att fantisera om mitt eget bröllop lika fort som jag rycks med, det är inget som engagerar mig.
Jag hyser en ofantlig motvilja mot manifestationer av det här slaget. Jag rymde från skolavslutningarna, är inte konfirmerad, tog inte studenten på konventinellt vis.
Jag vet inte om det är ett uttryck för extrem åttiotalism, att inte vilja manifestera sådana här vägskäl inför en massa folk. Men jag känner alltid att det tar fokus från det som är viktigt för mig. Folk gifter sig väl från början av glädje och det är ju ljuvligt. Men sedan verkar allt det förloras i att hitta den perfekta tårtdekorationen och det perfekta "temat" (alla måste ha TEMAN nu för tiden, tänk event, tänk MEDIA, tänk postironitredigt!) och hej och hå.
Om du frågar mig om jag vill gifta mig med dig och jag svarar ja så är allt efter det oviktigt. Då är vi redan gifta i mina ögon. Det är allt jag behöver.
Vi får väl se hur det går, tar ni ner mig på jorden om jag en dag står där och bakar cernitrosor att klistra på inbjudningskorten?

Kommentarsfältet gud glömde:

Omvärldsanalysen, den är inte på högsta volym hos Birros läsare, men det är däremot idiotin.

Som något salgs svar på att göran Hägglund inte kom:
"Du glömde att sd inte var inbjudna. Pride våade inte bjuda in dem!"
Mmm, men SD är inte ett riskdagsparti. Det är visserligen inte F! heller, men de hade väl intresse av att ansöka om att komma dit.Ingen vet om SD bad om att få komma och nekades, eller ej. Men F! satt ju inte heller i några partiledardebatter på Pride.

"Vem bryr sig om pride? Det är trots allt en försvinnande liten del av Stockholms befolkning som deltar.
Desto konstigare att SL gör politiska manifestationer genom att flagga regnbågsflaggor på bussarna. Både obegripligt och helt klart olämpligt - men ingen vågar säga något. Vad har det med SL att göra? De flaggar ju inte för något annat."
För det första: JO, DE FLAGGAR FÖR KUNGAHUSET!! För det andra: en försvinnande liten grupp? Det finns fan fler homon än sveridedemokrater i sverige.

"skönt med någon som vågar stå emot jättarna o säga det många tänker."

"Jättarna"? Vilka jättar? De transeuxeulla jättarna? De stora tidningarna som koncentrerar sig enbart på feministiska HBT-frågor? Snälla, visa mig dem så jag kan köpa prenumration,
MVH, Diskriminerande Femenist

Och så finalen bland godbitarna:
"Jag håller med dig, Pride är trend, inne just nu och "sanning" just nu. Och det finns många andra folkgrupper som skulle behöva den uppmärksamheten bättre."

Kära Monica. VARFÖR måste man alltid pitcha grupper mot varandra? Varför måste utsatta grupper alltid ställas mot varandra i någon slags utslagningstävling kring vem det är MEST synd om och alltså behöver mest hjälp? Den åsikten kommer ju ändå att delvis vila på subjektiv grund. Man måste inte stödja en grupp på bekostnad av en annan. Och "transexuella", för att ta ett exempel ur högen med ord som har kastats omkring här, är inte en etnisk folkgrupp. De är inte en särskild stam eller kommer från ett gemensamt landområde.

"skönt med någon som vågar stå emot jättarna o säga det många tänker" *

Mmm, okej, så Marcus Birro har nu tagit in den massiva kritiken han fått för sitt illa formulerade ifrågasättande av Pride.
Han förvånar mig inte alls.
Som Trollhare påpekade är att visa bilder på dragqueens inte samma sak som att ge transexuella utrymme.
Hetronormativa männsikor vill alltid att man ska "bredda tågen" och vill ta del av allt det roliga med "gaykultur" men de vill aldrig delta i de tråkiga delarna. Som att debattera, diskutera, sätta sig in ordentligt i politiska förslag och frågor innan de "tycker till" på mest provocerande möjliga sätt. Om det är politiskt är det tråkigt, och det är radikalt är det stötande, det ska bara vara glitter och paljetter hela tiden.
De tycker att det är "för konstigt" med ett tredje juridiskt kön och att få heta vad man vill eller att skriva "hen", men den här Prideparaden och Schagerkvällen är ju roligt, det går vi på! Alla är ju välkomna att se på och vara med men det blir lite konstigt när folk kräver att få vara hjärtligt välkomna in i ett evenemang, som gärna ska anpassas och "breddas" lite för deras skull, vars politiska arbete de är helt ointresserade av resten av året.
Give me a fucking break.

PS. Kolla kommentarerna som florerar under inlägget, de är bättre än på Aftonbladet. Saker som att
"skönt med någon som vågar stå emot jättarna o säga det många tänker" och "Få vågar öppna munnen som du i åsikternas Sovjet Sverige."

"hon kan hantera sin tejp"

Det, mina vänner översattes precis "she can handle her scotch" till i How I Met Your Mother.
Vem är det egentligen som översätter sådant här?

Glömde titta mig i spegeln igår:

Kom hem och upptäckte att jag utan att tänka på det satt upp håret med pappersklämmor på jobbet igår. Undrar vad folk på bussen tänkte?

Kan ej släppa Ranelid/Guillou-fejden

Jag menar, Guillou, har ni sett karlns Twitter?
Kolla in bakgrunden! Med donnan som klättrar på benet! Det är som ett Harlequinomslag!
Faktum att jag tror det ÄR ett Harlequinomslag som någon bara photoshoppat in Jan över Fabio på.
Åh, livet är plötsligt värt att leva igen!

PS. Throsten Flink har också gett sig in i det här nu. ÄLSKAR! 

Älskar kändisfajter!

Alltså, jag dör av skratt åt den här konversationen. Tack och lov för kändisar som bråkar på Twitter och tack och lov för folk som orkar sitta och renskriva det i sina bloggar för maximal underhållning. Jag ahr kommit lite närmare att förstå varför man följer folk man ogillar på Twitter.

På senare tid har mitt ogillande för Jan Guillou minskat en aning. Jag vet inte riktigt varför. Jag tycker ändå generellt att han verkar rätt osympatisk men han förbluffade mig en del när han deltog i bokcirkeln kring Joyce Carol Oates Blonde i våras. (OK, enough kulturkärring för idag, snart växer det ut en kaftan och en drömgångare).
Björn Ranelid, däremot, honom tycker jag fortfarande brutalt illa om! Han är minst lika lättkränkt som Marcus Birro och tar varje tillfälle att berätta det för hela världen. Alltså, de där två. När ska de starta en blogg ihop?
Och här kommer båda deras sämsta och bästa sidor fram!
Jan kallar Björn för en "mjukryggad sittkissare, en sån koketterande humanist" och Ranelid, som fortfarande lider av att bli mobbad för sina läppar kontrar med att mobba an först för hans fula fru som ser gubbig ut i kostym, sedan för hans korta armar.
Alltså, så talar an sann lättkränkt mobbare! At the first sign och trouble, hoppa på flickvänner och fysiska attribut!
Jan verkar som en skit, men man hejar ju otvetydigt på honom i det här.
Trots att han önskar sig "ett skolsystem efter sovjetisk modell, med tydlig uppdelning i genier och drönare", vilket jag ser som solklar ironi. Men samtidigt... man vet ju aldrig.

Marcus Birro. Denna gigant, bland giganter.

Marcus Birro står liksom lite i en klass för sig.
Han verkar fungera enligt mönstret
1. häva ur sig stark, sur åsikt
2. få skit för den (men uppenbarligen inte bara skit utan hyllningar också)
3. bli dödsledsen och kränkt över att folk reagerar illa på att han säger att det "inte är synd om transexuella". Känna sig näthatad och påhoppad och illa behandlad och ledset förmedla detta med någonslags air av "sårad konstnär" som ju bara får skit för att han ser allt så nykter.

Vet du vad, funderade du någonsin över att det kanske inte handlar om huruvida det är "synd" om dem eller inte?
Det handlar om att kön, som det ser ut nu, är två jävligt låsta kategorier och väldigt många människor faller mellan stolarna. På olika sätt. Du har ingen rätt att säga till någon av dem att de känner fel, att deras uppfattning om vilket kön de tillhör eller inte tillhör och hur deras liv kompliceras av det till vardags.
Du kan "iskallt räkna upp tiotalet grupperingar som har det svårare, tuffare, och ovärdigare än de transsexuella. Och som ingen talar för." Oh really, men vilka transpersoner talar vi om nu? Talar vi om de välmående, ihjälgullade, påpassade svenska transexuella nu? (ha ha ha ha ha ha) Eller talar vi om transpersoner i länder till t ex homosexualitet är belagt med dödstraff och angivningsplikt?
Vidare, vad spelar det för roll om det finns grupper som det är "mer synd om"? Det är bara ett uttryck för den där jävla barnen-i-afrika-retoriken att man alltid måste börja allra längst bort på skalan om man ska arbeta för att förbättra någons situation. Man måste hitta den minsta lilla krigshärjade, sönderkoloniserade byn på jorden där kvinnor blir utsatta för våldtäkter dygnet runt, alla svälter, särskilt barnen, homosexuella blir dödade varje dag och alla har malaria samtidigt som hela byn hotar att sväljas av en vulkan any day.. Gärna ska den dessutom styras an ev korrumperad religiös sekt som tror på aliens. DÄR kan man börja, men ingen annastans, för alla andra är bara gnälliga i jämförelse.


Och vaddå "PRIDE har blivit en sorts medial, aggresiv religion. "Den som inte är med, är emot." Hägglund är landets modigaste politiker." 
Vi talar om Socialministern. Som instiftat reformer som inte vidare gynnar grupper som firar Pride. Som faktiskt borde kunna ställa upp och diskutera det med och inför dessa människor. Jag tror faktisk inte att de skulle stena honom med dildos.
Att ett riksdagsparti och partiledare väljer att inte representera på landets, och nordens, största Pridefestival är ganska anmärkningsvärt. Människor reser hit från hela världen, men Göran Hägglund kan inte hitta plats i sitt schema. Det borde han kunna, för det borde vara prioriterat.
Om Prideveckan är så jävla jobbig för att alla homon och queera gnälljönsar är precis överallt och gapar om okönade toaletter och tredje juridiskt kön eller inget juridiskt kön eller könsneutrala namn, betänk då detta:
Så ser verkligeheten ut för alla de här människorna och några till RESTEN AV ÅRET. När deras frågor inte är i rampljuset, när de måste kämpa på arbetsplatser där heteronormen är så inarbetad i kulturen att man kunde tro att Armageddon skulle utbryta av att någon bröt mot en könsnorm. Som du lider av att känna dig marginaliserad i all din priviligerade prakt som hetero cis-person under den här veckan av att behöva få alla de här sakerna trycka i ansiktet, så lider alla de hela jävla året, när idiotin sprutar från relationsrådgivningssidorna och debattsidorna.
De känner det som att heteronormen är som en slags aggressiv religion och genom att välja ett annat sätt att leva kritiserar man direkt precis alla heterosexuella i närhetens livsval.
Så är det. Vi väljer som vi gör BARA för att reta er.
Särskilt dig Marcus.

Läs även Trollhares inlägg.

Vad ÄR det som är så jävla hett med att göra ner tjejer?

OK, vad fan är det här för jävla skitblogg?
Kissies lillebrorsa har någon slags ratingblogg hos Finest där tjejer skickar in bilder som han sätter på en termometerskala baserat på hur snygga de är.

Allvarligt fucking talat?
Inte bara det, folk skickar in frågor också! Av typen "vad var det första du tänkte när du såg mig?" och "passar jag bättre i mörkt eller ljust hår?" Han "recenserar" kända tjejer o-ombett också, åh the JOY!

Alla fina tjejer och han ba "Rockstilen funkar inte på tjejer, lägg ner" och "Säg till om du har lingonvecka, man vill ju inte få panik och behöva tvätta snoppen!"
Men liksom, vem är den här killen att uttala sig? Är han någon slags jävla veckorevyn möter slitz möter sofi fahrman? Varför vill tjejer skicka sina bilder hit, till den här jävla bozon?
Alltså tjejer, vad fan spelar den här pajasens åsikt om hur ni ser ut för roll, eller vad ni ska göra med era liv?
Ingen roll alls, I tell you!
Peter & Finest: Brinn i Gehenna era jävla troll.

Hej Dagboken,

Gick på maskerad i helgen!

Drack dagens: vitt vin med hallonsoda. Mötte bla Patrick Bateman, Amy Winehouse, Velma Kelly och Little Edie. Allt var helt fab.

The Father Of All Lies (also known as bostadsbytesannonsen)

Jag måste flytta.
Jag MÅSTE flytta.
Jag skiter i om alla mina grannar läser det här.
Projekt Flytta Någon Annan Stans i Aspudden Snarast! har inletts. Och det, mina dame roch herrar inleds med lägenhetsvisning i helgen, attans vad jävla fort det kan gå ibland va?
Nu ska jag hem och polera dörrlisterna och försöka hitta på nya formuleringar kring en massa saker. Typ, grannarna är "sociala" (läs: galna) och "engagerade" (läs: lägger sig i allt), huset är "väl underhållet" (plastmatta i köket!) och byggarbetsplatsen framför huset kommer att vara borta i ett nafs! (läs: 18 månader).

Tillslut blir allt underhållande, det handlar bara om att ha tillräckligt tråkigt

OK, anledningen till att jag fortsätter ta kurser i etnologi på SU trots att alla säger att man bara blir fattig kulturarbetare av det är för att människor fascinerar mig OÄNDLIGT. Alltså som i mönstren de skapar och följer och alla små ritualer.
En sak jag ständigt tänker på är det här med bloggkommentarer.
Alltså, varför man skriver dem och hur man tänker när man gör det.
Jag tror att jag oftast skriver kommentarer av två anledningar:
1. Jag håller med och känner att skribenten behöver mitt stöd och alltså "skriver jag under" på det personen skrivit genom ett litet "word!"
2. Jag har något kort att tillägga som skribenten inte tänkt på eller bidrar med något som efterfrågas i inlägget (info, en anekdot, åsikt).

Har jag något verkligt att invända som har större värde att ventileras än "dåligt!" brukar jag hellre försöka skriva ett inlägg med hur jag tänker kring saken och länka.
Om min instinkt är att tänka "men den här människan är ju HELT DUM I HUVUDET" brukar jag ändå försöka låta bli att skriva just det eller liknande saker, för det ger ju inget?
Köper någon nya gardiner och satt upp dem känner jag sällan att de behöver backup och bekräftelse genom att jag, efter 35 andra, skriver "Fint!
Däremot är det oändligt fascinerade hur folk beter sig när information efterfrågas. Typ "när slutade det heta "x & company" på macdonalds?" frågar skribenten. Under finns ca 20 kommentarer. Ingen svarar på frågan. Mer än hälften STÄLLER OM FRÅGAN (??). Några berättar att det heter inte "& company" i andra länder heller. Men ingen kan svara på frågan, ingen har en superrolig ankedot på temat och rimligtvis kan de se de tidigare kommentarerna.

Varför då?
För att få länka till sig själv?
Bekräftelse på existnes?