Late night listening:

"Ibland blir saker så roliga att man inte orkar skratta längre"

Jag dör åt det här klippet! Det här är varför man slutade dejta indiekillar. Och hänga med en del indietjejer. Eller, framförallt, slutade vilja vara en indietjej. (nu blänger johanna elakt på mig).

OK, efter panelsamtalet idag känner jag plötsligt press att skriva mer om svensk goth.

Åja, det ska nog gå bra det med. Intressant är att Arvikafestivalen bestämmer sig för att avveckla synthen och gothen och tappar massivt med besökare samma år som det uppenbarligen går att totalt sälja ut fem Skinny Puppy-spelningar i Sverige allena.
Det säger något om att inte ha pejl på målgruppen. Och specimen, WHAT THE FUCK, kan någon boka dem till Sverige eller? De spelar utomlands på allehanda Batcave-nostaligiska tillställningar och en bokning till t ex Arvika eller Stockholm (Tinitus, I'm looking at you) skulle garanterat dra folk.
Nu ska jag gå till SLMs fest. Ni får hålla till godo med det här så länge:

Fick lust på det här efter gårdagen:

The Klinik var galet bra på tinitus 2009. De kompenserade helt för att Die Form inte kom (de jävlarna).

...också en bild på vad jag sysslade med igårkväll:

Skinny Puppy på Tyrol. Lika bra som för 6 år sedan. Lika bra som alltid. Det kommer fler om ett tag!

Två favoriter att peppa inför veckan med:

Glömde äta middag. Hälsosamt, jag vet. Men sedan hittade jag det här i kylen!

Nom nom nom!

Varför blir du så arg av vad jag äter?

Diskuterade för ett tag sedan det här med vad man får äta som vegetarian med några vänner.
Jag har efter mina år som olika former av icke-köttätare dragit några slutsatser.
Den första är att köttätare ofta anser att vegetarianen "fuskar".
Dvs, om jag istället för att noggrant redogöra för mina matval och vanor helt enkelt säger "Jag är vegetarian" och det sedan visar sig att jag äter ägg, då "fuskar jag".
Om jag är vegetarian i tio år och sedan äter en halv grillad kyckling, då "fuskar" jag.
Jag undrar alltid vad jag fuskar mot?
Andras uppfattning om hur min matmoral borde se ut?
Antagligen.
För så fort man andas att man "inte äter kött" antar alla att man har storartade, ideologiska moralfyllda skäl till det. Det som är dåligt med det, det är att det får alla andra runt omkring som inte "inte äter kött" att känna sig så fruktansvärt skyldiga.
Så fruktansvärt fruktansvärt skyldiga att de önskar att "vegetarianen inte hade gjort väsen av sig". 
OK, you know what? Vad jag äter och inte äter handlar inte om DIG, det handlar om MIG. Du måste inte kasta dig in i ett skuldtyngt förhör av vad och varför jag äter som jag gör om det får dig att må så jävla dåligt.
Om jag är vegetarian för att jag såg en hemsk film om en djurtransport eller för att jag såg min katt äta en mus som barn är inte din fucking jävla business och du har inte med mina skäl att göra. Det är som att säga "Aha, och varför är du glutenallergiker/muslim/laktosintolerant då? Gud så jobbigt, kunde du inte bara varit tyst så vi slapp köpa specialpasta till köttfärssåsen?"
Man avkrävs också en helt otrolig nivå av dogmatisk moralkonsekvens som icke-köttätare.
För alla som frågar som inte bor med mig är jag vegetarian. Punkt. Fucking. Slut.
Däremot äter jag fisk. Jag äter fisk när jag köper den själv och vet var den kommer ifrån och hur den är producerad. Jag sticker inte under stol med det och jag tycker inte jag är en hemsk människa för det.
Men tro fan om jag inte får höra det HELA tiden. Sällan av andra vegetarianer dock, utan av köttätare i närheten som sätter kalvfilén i halsen och ba "MEN DU SLOG IHJÄL EN MYGGA! Är inte du vegetarian?!" Själv har de öppet mål för att tortera kattungar om de vill, de äter liksom redan kött och behöver därför inte rättfärdiga något för de är redan "dåliga". Det måste vara jobbigt att leva med ett så stort ok på axlarna och ständigt döma sig själv och känna sig skyldig.

Liksom, vad fan, ska jag gå fram och sparka till alla kundkorgar på ICA där det ligger ekologiska varor? Jag menar, hur bara vågar de jävlarna köpa dyra, ekologiska grejer för sitt eget världsamvetes skull när jag inte har råd fast jag VILL? Hur vågar de välja fisk som inte är utfiskad och närproducerade grönsaker och rättvisemärkt kaffe och brunt socker?
Hur bara vågar de moralisera över min matkonsumtion genom sin egen??
Alltså jag blir så upprörd, det är knappt så jag får ner kalopsen.

The Tease and the Male Gaze

OK, så för några dagar sedan var vi ute på krogen (as we always seem to be) och då var det en kvinna som hade en kjol slitsad typ upp till svanken. Alltså man såg precis hela tiden att hon inte hade några trosor och varje gång hon satte sig eller "tappade något på golvet" fick man lite för mycket information. I alla fall lite för mycket information om någons kön för min smak på en klubb som inte är en klubb med den typen av utannonserad inriktning. Men det är en annan betraktelse än den jag hade tänkt göra. Den betraktelse jag hade tänkt göra handlar om makt.
Hennes sällskap tafsade henne frekvent under kjolen. Hon satte sig gränsle över en kille på en stol juckade. Hon hånglade med en tjej. Hon gjorde en massa andra saker. Varför har jag verkligen inte med att göra, det har bara de inblandade. Jag valde att inte bli vidare inblandad som voyeur genom att vända mig om och pyssla med något annat.
Men.
I vårt sällskap var det en kille som kallade henne för en "tease".
Då slog det mig hur otroligt mycket jag ogillar ordet.
Jag har själv fått det slängt efter mig ett gäng gånger. Det var ett tag sedan nu. (Jag tror att jag nuförtiden utstrålar någon slags "FUCK OFF!!"-aura som gör att folk drar sig för att kommentera eller mucka. )
Tease är ett ord fullt av ENTITLEMENT. Det finns vissa beteenden och kläder som lovar sex och om löftet inte infrias är man en tease.
Och det är något negativt.
Löften om sex från kvinnors sida, även om det inte är verbala löfte, bör infrias. 
Är man en tease ber man om lite allt möjligt, är man en tease är man någon som riskerar att anklaga killar som bara "tolkade fel" för våldtäkt. Allt i enlighet med den stora sexuella makt man som kvinna anses ha (liksom, bullshit me to the moon and back, makkapakka).
Är man en tease är man en opålitligt kvinna som bara vill ha lite roligt (skicka ut sexuella signaler) utan att vilja ta konsekvenserna (sex) och det är väldigt själviskt och hänsynslöst. Liksom, how very fucking dare you göra A men inte B?
Det är vibbarna jag fått av alla killar som använt det ordet och om alla tjejer de använt det om. Jag hatar det intensivt.
Jag vet inte om heterosexuella män kan vara teasers, men jag har aldrig hört en tjej säga det om en heterokille.

PS:
Jag antar att den heterosexuella killvarianten på en tease är killen som inte vill/kan ha sex när det är förväntat och normen är ju att de alltid förväntas vilja det. Dock har jag fortfarande inte hört mina tjejkompisar stå på krogen och stirra på en snygg kille och säga "han är en sådan jävla tease".
När vi hamnat i diskussioner kring män som inte velat ha sex när det förväntats har tonen ibland blivit nästan defensiv. Som om man som tjej som vill ha sex när killen inte vill blir något lika konstigt.

Vad skulle man göra om man plötsligt vaknade en morgon utan ett surt blogginlägg i pipelinen?

Att folk är knäppa vet man ju, men kundrollen verkar propellra vissa människor ner till de svartaste avgrunderna av personligheten.

Apropå det här inlägget finns det fanimej människor som inte borde få gå lösa som kunder inne i butiker.
I kommentarsfältet under inlägget om hur otrevliga ZARAs personal är bekräftar folk det helt genom att tex berätta om hur de när de inte fick köpa en kappa som saknade knappar till rabatterat pris ändå köper kappan. För att sedan visa sitt missnöje genom att på väg ut rycka till sig alla knappar de behöver från en likadan kappa.
Om inte det är ett beteende som borde ligga till grund för någon slags omyndigförklaring så vet jag inte vad.
Har ni sett ZARAs provrum? Folk beter sig som svin där inne, de slänger provade kläder på golvet, trampar på dem och lämnar stora sminkfläckar. Det verkar ju bara vara praktmiffon som handlar där. Dessutom har man som kund själv ansvar för att ta reda på bytes och öppet köp-reglerna innan man handlar. En butik är skyldig att ta emot reklamationer men har ingen skyldighet att ha vare sig bytesrätt eller öppet köp om de inte vill.
Om en vara är trasig, köp den inte. Det är SÅ enkelt.
Förvisso är det den personen som står bakom kassan som ska agera professionellt men det befriar ju inte människan på andra sidan disken från sin skyldighet att bete sig hyfsat och artigt.
Folk har fan ingen respekt för människor som arbetar med service. Om de hade det skulle de med största sannolikhet få bättre service.
Om jag jobbade på ZARA skulle jag fanimej vilja ha en sådan där penna som ger folk stötar och ge den till de jävligaste idioterna när de skriver på sina kvitton.
"OJ, HOPPSAN!"

Tittar mig i spegeln. Ser detta:

Ska nu sluka lite fisk (på riktigt, ska äta gravlax!).
Mvh,
Ursula

Alla tjejer är inte avundsjuka idioter. Alla idioter är inte avundsjuka tjejer.

Så, Blondinbella fick en dum kommentar från nåt pucko.
Av det har hon dragit den otroligt dumma slutsatsen att det är som myten säger, det är bara tjejer som förstör för varandra. Det är ett väldigt dumt och farligt uttalande att göra som kvinnlig entreprenör. Det är ett typiskt uttalande från en sådan där typ av tjej som gärna vill påskina att hon MINSANN inte är som ALLA ANDRA tjejer utan mer RAK, som killarna är!
För det första tror jag inte killar är enklare att ha att göra med.
För det andra tror jag att det finns flera olika typer av dynamik mellan kvinnor och män, män och män och män och kvinnor som pågår samtidigt i olika jobbsituationer. Jag har varit med om både äldre män och kvinnor som pratat över mig och försökt sätta mig på plats och pratat bakom ryggen på mig i jobbsituationer. Det har inte bara varit äldre kvinnor, vilket är lätt att tro. Jag har blivit utsatt för härskartekniker av både kvinnor och män.
Det måste genom åren ha kommit i alla fall EN taskig kommentar från någon kille som inte gillar henne. Inte har den kommit upp som blogginlägg med en förklaring om att det är "typsikt killar" och att alla killar bara är sexistiska svin som kommenterar ens bröst för att de inte kan hantera ens framgång. Jag menar, har ni sett Kissies kommentarsfält?

Underbara Clara har skrivit smart om det. Jag kunde inte hålla med mer.
Jag har så många grymma tjejkompisar som inte spenderar tid med att prata skit om varandra eller trampa på varandra. Jag har många fantastiska killkompisar som är så också. Att uttrycka en åsikt, säga emot någon annan när man inte håller med, att ge kritik eller uttrycka oro för ett beteende är inte att vara avundsjuk och elak. Det är bara interaktion mellan människor.
 Dock är det lite idiotfest i kommentasfältet här och där med argument som "låt bella vara som hon är".
OK, då kan vi bara sluta diskutera och debattera helt och bara "låta alla vara som de är" och stå helt oemotsagda, vare sig det handlar om Blondinbella, Jimmy Åkesson, Åke Green eller Le Pen? Helt värdelöst argument.

Det är så sant som det är sagt, Bella: första steget är du.
Dra inte sådana här förhastade, sexistiska slutsatser av något så dumt som en bloggkommentar.
Kvinnors konsumtion är det du har byggt hela din framgång på, vare sig det är konsumtion av prylar eller livsstil. Jag skulle tänka en gång till innan jag drar sådana här slutsatser för att plocka lite billiga poäng.

Att blogga mot normen, part 2!

Under Pride sitter vi och diskuterar bloggande i ett panelsamtal igen! Kom dit, men var inte ett troll!

Det här måste vara det fulaste jag någonsin sett:

Jag vet inte riktigt vad det är, men den är så jävla ful. Det är som en vas med en sockerskål på toppen i tre nyanser av skit och med en oljig regnbågsskimrande yta.

Någon-Annan-Stans-ismen

Hos Vi Som Aldrig Sa Sexist ligger som bekant en text om Arvika och deras feministiska initiativ.
Det kom en kommentar som fick mig att börja fundera på en grej som ständigt är aktuell när det gäller feministiska initiativ eller aktioner.
Det är hur man alltid borde påbörja arbetet Någon Annan Stans.

"Vill man skapa en mer jämställd värld är det kan inte på festivalarenorna man ska börja. Sätt istället fokus på att få in mer män inom barn- och äldreomsorg, socialtjänsten, skola och vården. Det vore ju ballt om alla festivaler var jämställda, men det är knappast en prio ett fråga när det gäller jämställdhet. "

Med detta Någon Annan Stans menas antagligen ofta hos någon Myndighet eller Statligt Verk, kanske borde det föregås av en Utredning.
Gräsrotsinitiativ verkar aldrig duga till riktigt och jag förstår inte varför.
Varför kan man inte börja på musikfestivalerna? Varför kan inte de festivalerna ha det som en av sina huvudprioriteringar? Ska Arvika bara skita i att ta feministiska initiativ till förändringar för att andra inte gör det? Det är som att man alltid måste vänta på att rätt person eller instans ska börja göra något så att man kan följa efter, annars kna INGET göras. Det är en så kontraproduktiv ståndpunkt.
Varför ska man tro att det magiskt ska hända något i riksdagen i så politiskt lågt prioriterade frågor utan påtryckningar och initiativ utifrån?
Ibland yrar Per Ström och gelikar om Statsfeminismen och hur Sverige ständigt skickar ut feministiska bullor som Verklighetens Fölk bara har att lyda oavsett om de inte förstår allt "genustrams" som påbjuds.
Jag fattar inte vad de menar, den svenska feminismen har väl alltid jobbat underifrån, som gräsrotsrörelse? Det har aldrig suttit några mäktiga, feministiska män och bara gett alla kvinnor rösträtt, arvsrätt, dagis, möjlighet att välja hur många barn man ska föda, studier, löner som liknar männens och tillträde till vilka arbeten de vill. De frågorna har alltid börjat drivas från positioner långt under riksdagsnivå och det är där de fortfarande startar. Det är fortfarande ingen som sitter och ger kvinnor lika tillträde till styrelserummen och lika löner, så inget har ju egentligen förändrats där.
Jag förstår inte vem denna nästintill gudomliga makthavare är som påstås ge kvinnor en massa fördelar och makt och särbehandling.
Jag böjar liksom titta mig omkring efter The TARDIS och undra om vi befinner oss i den fantastiska feministiska framtiden...?

Har fortfarande semester:

Inspirerad av en av mina senaste bloggkommentarer har jag skapat min första regel här på bloggen:

Om du engagerar dig tillräckligt för att skriva en kommentar utan att skriva ett namn, påhittat eller ej gör det samma, tänker jag inte diskutera med dig. Om det du skriver är "Kul!" eller "Word!" eller "Dåligt!" kanske du inte heller har behov av det och inte kunde bry dig mindre.
Om du däremot avslutar din kommentar med ett frågetecken, som i exemplet "Hej! Du verkar vara en otroligt bitter och olycklig människa. Du har aldrig funderat på om det kanske är dig det är fel på och inte resten av världen?"så skulle jag anta att du vill ha en reaktion på din kommentar.
Om du inte ens kan bemöda dig med att hitta på något att skriva i namnrutan tänker jag betrakta din fråga som något som aldrig hänt.
Jag diskuterar inte med anonyma människor här och jag tar inte heller skit från anonyma människor här.
Med andra ord: ni finns inte och jag är lite för gammal för att ha låtsaskompisar.
Skriv ett namn om ni vill prata, annars pratar ni för döva öron.
Hejdå!

Brasklapp: om ni skriver och frågar saker som den ovan är det rätt troligt att ni ändå inte får något svar för vad ska jag svara på det? Ja? Nej? Kanske? Allt blir ju fel och svaret är väl ändå någonstans uppenbart, eller?

Jag har semester just nu.

Jag ligger på bryggor, äter grillad fisk och grillad ananas, åker båt, ligger på gräs, läser Sarah Waters, dricker vin och ligger i solstolar. Ni hör ju själv, min nuvarande position är horisontal 80% av tiden.

Hej, ni vet att ni är IDIOTER, eller hur?

OK,
inspirerade av F!:s pengabränning tar Arvika intitiativet att till festivalen 2011 boka hälften manliga hälften kvinnliga artister.
Här finns deras statement.
Det är ett vettigt statement och ett intressant intiativ, även om det känns sorgligt att i nådens år 2010 imponeras av något sådant här. Men all cred till Arvika.
Sedan scrollar man ner och hamnar bland kommentarerna och inser att man kanske aldrig vill åka på Arvika ändå EFTERSOM DET BARA VERKAR HÄNGA IDIOTER DÄR. Det känns lite sorgligt eftersom Arvika varit en av mina favoritfestivaler med bra musik, bra mat och trevligt område.

Här är ett axplock från kommentarsfältet gud glömde:

"Jag som tjej tycker inte huvudsaken är boka tjejer som får stå på scen, för mig är huvudsaken att det man hör är bra oavsett kön. Kunde en gris/ko/daggmask sjunga och göra det bra skulle jag fan lyssna på det."
Alright, det här är alltså så djup din feministiska analys är? Det är fantastiskt att folk liksom inte kommit längre än såhär i diskussionen, som om det inte var UNDRFÖRSTÅTT att det var de allra mest eftertraktade artisterna av båda kön som skulle bokas.

"Ja, vilken bra idé! Varför inte könskvotera besökarna oxå? Om kill-biljetterna tar slut så är det ju bara att byta kön."
Men jaaaa, eller så kanske vi kan ha ett intelligenstest  i incheckningen? Det vore väl ALLRA bäst?

"man kan ju fortsätta i samma stil då.
en viss procentenhet av artisterna ska vara:
Svarta, Aboriginer, Inuiter, Samer,Transpersoner, Asexuella, Homosexuella, Bisexuella, Rödhåriga, Kortvuxna, Överviktiga, Anorektiker, Cancerdrabbade, MS-sjuka, Handikappade"
Härligt, återigen, om folk som DU och din människosyn som är pepp på Arvika så vill jag nog inte åka dit. Det du säger är ju i princip att Man som är artist = normalt funktionell och på alla sätt den tongivande normen, medan Kvinna som är artist = marginaliserad, förtryckt, sjuk, icke enligt normen fungerande, minoritet? Allright, och nu vill du säga... vad? Att du borde beläggas med en sådan där jättestor klisterlapp över käften som Pluto får i Kalle Ankas Julafton? Because I wish I didn't have to hear from you until christmas!

Också det totala beviset på att det är här Intelligensreserven© trollar sig igenom arbets/semesterdagarna:
"Åh, det är så hemskt att jag inte får ta med mig mitt BILBATTERI till Arvika, så jag tänker aldrig mer åka!"
Men BRINN I GEHENNA, din apa och ta med dig en normalstor stereo som du och de tio närmaste kan njuta av, så att de 300 närmaste slipper höra fucking jävla Rammstein på repeat klockan fyra på morgonen. Och tack arvika för bilbatteriförbudet!

Liksom, vågar man åka 2011, eller får man armbåga sig fram bland kanonmaten där de går och släpar på sina bilbatterier, sydstastflaggor och "No Maam"-t-shirts?

Det är för varmt,

jag orkar inte, lämna mig ifred.

Annars trodde jag att puck var nåt man hade i hocky?

... men så är jag inte så bevandrad i sport heller.

Svålhålet

OK, för typ tolv år sedan påbörjade jag en gymnasial utbildning inom Media.
Jag fortsatte den på olika håll senare, via vuxenutbildningar, universitetskurser kring genus och rörlig bild och en sväng om på Beckmans.
Och jag var övertygad om att jag ville jobba inom det här. Med bild, budskap, profiler, reklam. Potentiellt eventuellt revolutionera reklamsvängen som inte alls är så självsanerande när det gäller sexistiska budskap som man skulle önska.
Men någonstans på vägen tappade jag sugen.
Jag vet inte om jag låter som en idealistisk idiot nu men jag blev så satans trött på att lära mig sälja skit. Jag älskade den kreativa biten av det hela men i det kreativa momentet ingick det ju hela tiden oundvikligen att sälja grejer till folk. Eller sälja behov av grejer. Och det var så otroligt otillfredställande. Dessutom var alla de blivande kollegorna inom branschen helt oförstående inför diskussioner kring genus och stereotyper. Jag gav helt enkelt upp, jag tappade intresset. Sad but true.

Jag köper ganska lite damtidningar.
Är det inte prylar som ska göra en till Någon så är det livsstil som ska köpas. Men liksom, jaha, nu när jag sitter här med min Mulberry Alexa, min Pilatesboll, mitt SATS-kort, mitt kaffeklippkort på Espresso House, min NK-nyckel och min RSS-läsare full av Blondinbellor, vad händer då? Är jag lycklig då? Man kan ju argumenter att saker inte trillar ner i knät på en och vill man ha allt det måste man ju uppnå en massa andra mål som gör att man har råd. Men varför ska man uppnå de målen just för att ha råd med saker?
Och varför ska mitt mål vara att lyckas med att bli riktigt bra på att få folk att vilja ha saker?

OK, I get it, jag är också beroende av att folk vill ha saker och därmed köper mina kläder och smycken. Fine.
Men det är inte hela livet. Att ha råd att köpa mina kläder är inte det viktigaste på planeten för någon människa.
Ibland bara känner jag att jag orkar inte läsa en enda blogg till som livsstillsknarkar konsumtion på det är tomma, glättiga sättet. De är som alla tjejtidnignar jag hatat ända sedan tonåren, med alla dessa tomma hål de lämnar efter sig i människor som ska fyllas med en massa saker. Och det blir aldrig fullt, ingen blir någonsin mätt eller nöjd, det är bara mer som sak i det där jävla gravhålet.

Att längta efter trygghet, ekonomisk trygghet är inte samma sak som att längta efter en massa prylar. Det är att längta efter att slippa oroa sig hela tiden.

Let's go to the mall!

Det är i alla fall avd vi ska göra nu!

Kommer hem. Hittar den här på kylskåpet:

Gudrun, I'm on your side

OK,
nu är jag så jävla trött på det faktum att så fort man gör något i feminismens namn, vad fan det än må vara, så ska man som kvinna alltid ta sig en funderar på om man verkligen gjorde något för dem det var MEST synd om. Som kvinna måste man alltid tänka på det. Som ickefeministisk politiker har man sällan samma ansvar att utvärdera sin politiska kamp.

Lyssnade på en intervju/minidebatt mellan Gudrun Schyman och någon medianisse vid namn Ronge. Ronge konstaterade att nu hade minsann F! tappat ALL trovärdighet eftersom de brände upp pengar, faktiskt tuttade fyr på dem med tändstickor (inte brände dem på höga löner, konstiga kampanjer med clowner i, störda gratis promotionprylar eller annat bjäfs som politiska partier skämmer sig med att spendera pengar på) utan gjort något så jävla ASHÄFTIGT som att genom att bränna en summa som inte ens skulle ge en halvsida i en kvällstidning och därmed hamna på alla löpsedlar, bloggar, nyhetssidor och bli intervjuade i en massa radio och TV, inte bara i Sverige utan internationellt.
Alltså, normalt sett kan inte pengar köpa den typen av publicitet.
Medianissen tyckte att det var osmart och dålig publicitet.
Pengarna borde enligt Ronge ha lottats ut till en Gotländsk kvinna som kompensation och för att visa att nu hjälper minsann F! EN kvinna! Jag har aldrig hört något så dumt i hela mitt liv.

Uppenbarligen fungerade det ju som mediestrategi, inte bara för att diskutera hur stora löneskillnaderna fortfarande är utan också för att lyfta fram F! i rampljuset och lyckas få dem jämförda med KLF, dessa fantastisla giganter när det gäller sjukt effektiv marknadsföring och ståhej-skapande.

Sedan kom vi till det här andra. Nämligen vad Gudrun och F! borde ha gjort med pengarna.
För det första så donerades pengarna av två uppenbarligen välbetalda män som gett en procent av sin lön till just det här ändamålet. Så det här var prick vad pengarna skulle användas till.
Men se, det borde de inte. De borde gå till hemlösa eller kvinnojourer eller något annat behjärtansvärt och NYTTIGT.
För som feminist ska man minsann aldrig kämpa för sin egen sak här och nu, man ska kämpa för kvinnorna i Afghanistan, för barnarbetare i Indien, för barnprostituerade i Wherever, för alla utsatta och misshandlade kvinnor. Hur kan man föra feministisk kamp på kontroversiella sätt när man istället kunde mata alla hemlösa?
Vad man än för för kamp så kommer det folk, gärna icke-feministiskt övertygade och tycker att man borde göra något annat, att man slösar sin tid och sina pengar. 
Kan inte ni bara gå och föra er egen kamp och spendera era egna pengar som ni tycker det passar?
-----------------------------

Den här texten är skriven av en av männen som donerade pengarna.

Helgen:

Vi var på Skinnarviksberget:

 

 

Vi åkte ut till Fjäderholmarna:

 

På en vägg hade någon spikat upp jättestora gäddhuvuden:

Det fanns kanoner:

Vi gick på Blackligth på Kolingsborg:

Igår gjorde vi (och när jag säger vi menar jag B) chokladsås med apelsinvodka.

It was fucking delicious.

Min frisör är den bästa frisören:

Public Frennemy # 1

Av alla de där storbloggarna, vet ni vilken jag helst läser när ingen jag är intresserad av på riktigt har uppdaterat och det känns som man kommit till sista sidan på internet? Eller när jag och J-bitch tagit ett glas rosé utan fanta och behöver underhållning?
Mogi.
Osannolikt va?
Hon behöver ingen länk från mig, ni kan fan hitta henne själva.
Man kunde ju tro att det skulle vara någon storbloggare jag tyckte verkade sympatisk. Kenza verkar sympatisk, men hennes blogg är rätt tråkig. Anna Hibbs är rolig men jaa... jag vet inte, jag skulle gärna dricka sprit med henne men underhållningsvärdet är inte maximalt. Jag gillar henne, men blir inte engagerad.
Alltså, Mogi, hon är helt världsfrånvänd. Blondinbella är lite världsfrånvänd men inte så magnifikt totalt som Mogi. Hon har verkligen ingen koppling till hur det är att leva som 90 % av Sveriges befolkning. Mogi-lever-på-Akassa-i-2-veckor var det bästa experimentet EVER!
Hon har tiotusen konstiga tunikor för kring 3000 kronor styck, hon ser ut som en tant, hon har orangebrun bränna och bara dyra märkesväskor, hon har OÄNDLIGA mängder pengar att göra av med, hon är besatt av Heidi Monntag (aka Frankentitty), hon har ett skitkonstigt skriftspråk med egna ord och störda små videobloggar och skriver lillagamla och prudentliga saker som skulle få Ebba Von Sydow att applådera av lycka.

Kan precis se framför mig vilken sorts Östermalmstant hon kommer att bli om 40 år.
Typ likadan fast med mer handväske-hy.

Det är fredag, darling kommer till stan and this is the soundtrack:

Livet just nu:

Liten lektion i att inte bli mediatrött.

Just nu kan man fan inte vända sig om utan att slå röven i någon som berättar för en varför SOCIALA MEDIER är så jävla viktiga.
Jomen tjena, jag har använt i tur och ordning webbchat, ICQ, Skunk, Lunarstorm, Helgon, Livejournal, Blogspot, Wordpress, Facebook, Tumblr och Twitter. Sedan 1995 har jag haft internet hemma. Det är 15 år.

Överallt pågår det ju ständigt diskussioner om hur man ska, får och bör använda sina sociala medier. Om företag ska ha en närvaro och isåfall hur. Hur privatpersoner ska få lov att använda dem på arbetstid, osv.
I och med Facebook har plötsligt en helt ny grupp människor skaffat sig en närvaro i ett socialt medie på internet. Folk som aldrig hade gått med i Skunk. Typ min farmor, min sambos föräldrar,  min sextioåttaåriga moster. Även min bästis från högstadiet som skaffade sin första email-adress 2005. Folk som helt enkelt är nya på att använda internet till socialt samspel, inte bara till att skicka jobbmejl eller googla. Det ger oss en användargrupp som inte är superbra på netikett.
Det ger också att vi har grupper som använder sina sociala medier till vitt skilda saker, på vitt skilda sätt.
En del använder sina sociala medier till att skriva politiska statements i sin feed hela dagarna, andra jobbrunkar över hur mycket de har att göra. En del är ständigt pengakåta och en del livsstilsrunkar och visar sina dyra märkesväskor och väljer glass istället för chips för att det passar bättre i bloggen. En del vill bara skriva GOD JUL! i sin feed på julafton för att det är det de vill säga all de känner den dagen. En del tror att alla andra är lika intresserade av att vara med i Farmville.
Alla har olika prioriteringar och jag tycker inte att någon av dem är mindre värd. Det politiska och det triviala får också plats, på samma ställen.
Men de är inte alla lika intressanta för mig.
Mitt privilegie som motpart är att jag kan slippa läsa det jag inte vill läsa.
Här och där skriver folk om hur MEDIATRÖTTA de är, de orkar inte mer utan stänger ner alla Twitter- och Facebookfönster. Well, läs inte då. Ta inte del. Tacka nej.
Ja, jag väljer noga vem jag vill följa på Twitter.
Jag har en RSS med de bloggar jag VERKLIGEN vill veta när de uppdaterar.
Jag prenumrerar på online-fanzines och betalar för det.
Och jag tar mig friheten att beskära t ex vilka människors updates jag tar in på Facebook av den enkla anledningen att jag inte vill ha en fresh serving of stupid varje dag.

En del människor som jag definerar som goda bekanta har inget att säga som jag vill eller behöver ta in varje dag. Annars hade jag ringt dem varje dag.
När folk använder sin facebookstatus till att ständigt ge uttryck för politiska värderingar eller resonemang jag tycker är helt befängda kommer den personen att förflyttas ur min feed. Jag har nog trots allt mer respekt för folk som skriver God Jul! i sin feed isåfall. Det är ialla fall inte något jag finner direkt stötande eller personligt förolämpande.
Tydligen är det provocerande att göra så.
Jag skulle ju aldrig följa en twittrare eller bloggare av anledningen att de irriterar skiten ur mig, så varför skulle jag göra det på facebook? Vissa människor kan man bara vara vän med på premissen att man inte diskuterar politik eller har riktigt lätt för att agree to disagree. Jag har det med en del nära vänner. Ytliga bekanta däremot ödar jag inte direkt det tålamodet på, de är liksom varken värda att ha överseende med eller irritera sig på. Varsågod och skriv saker jag tycker är skitkorkade. Det är er rättighet. Men ni kan inte kräva att jag ska fortsätta lyssna för att kolla om ni fortsätter säga skitkorkade saker. Det är min rättighet.

Jag kan bara konstatera att konstant karriärsrunkande, total pengakåthet och en syn på människor jag har svårt att tolerera inte är något jag vill bli uppdaterad om fyra-fem gånger om dagen.

Tack, men nej tack, liksom.

Your free market is perfectly natural, or do you think that I’m some kind of dummy. It’s the ideal way to order the world. Fuck the morals, does it make any money?

Varsågod, karaokeversionen: