I give you Eva Sternberg:

Det här, det är bara omätbart dumt.
Två saker antifeministerna gärna vill göra gällande just nu:

1. Man kan ärva intränade färdigheter. Såsom att se till att barn inte skadar sig, lukta en nerbajsad blöja på mils avstånd eller. De är samma sak som evolutionär utveckling, särskilt som vi har samma teorier om hur man bäst tar hand om barn på samma sätt nu som för 100 000 år sedan. Tänka att evolution plötsligt kan börja gå i racerfart! Det är ju helt great, men varför har vi i så fall inte utvecklat resistens mot cancer än? Och varför har jag inte ärvt att kunna åka skridskor och prata flytande franska av min mamma?

2. Alla feminister därute försöker påstå att det INTE finns NÅGRA skillnader mellan män och kvinnor att vi är EXAKT lika. Ingen annan vågar nu påstå något annat av rädsla att bli utskällda och inte få forskningsanslag. Konstateranden som att det faktiskt är två människor som blir föräldrar till ett barn är absolut samma sak som att påstå att män och kvinnor är helt utan skillnader, vare sig det handlar om arv eller miljö.


Det jag undrar är isåfall: om män är så fantastiska på allt som har med logik att göra och ser bättre i 3D, varför är alla kvinnor jag känner bättre på att packa en matkasse? Alltså leka tetris så att allt får plats så absolut smidigt som möjligt? För jag menar, om Eva får ta dumma exempel får väl jag?

Nu är det bäst jag ringer min kille och ser om han kan skjuta en bisonoxe på väg hem.

I London kom vi på den mest lysande idén NÅGONSIN. Vi var säkert fulla, det är då man får alla bra idéer.

Vi tänkte att man borde ha en maskerad där alla kommer utklädda till ett populärkulturellt fenomen. Alltså inte en PERSON, utan snarare en företeelse.
Typ, min bästa utklädnad var att komma utklädd till Animal Nitrate-videon, iförd leopardmönstrat, gristryne och en lila sammetscape.



Andra bra idéer innfattade att komma utklädd till:
Facebookgrupp
Den Franska Balladen i Eurovision
Italiensk TV
Britpop
Dokusåpa
Dagens
Festival
En flashmob
Single Ladies-videon
Klubbkid
Flashbacktråd

Hur bra idé som helst ju! Allt vi behöver är att hyra typ Berns och bjuda in tusen pers så att det blir roligt! Mer förslag på fenomen att klä ut sig till tack!

Antifeminist-bingo!

Här är ettan och här är tvåan, ha så kul!
Jag tror Ola Rapace gav mig kryss i flera rutor!
Jag känner att jag borde printa ut dem varje måndag och ha dem i handväskan när jag läser tidningar.

Åh vad härligt, jag kan knulla mig till jobb! Jippi, alla ni som vill att jag ska jobba för er, ring så knullar vi!

Men Ola Rapace, WHAT KIND OF IDIOT ARE YOU?!
Sveriges Radio gör en enkätundersökning som visar att varannan kvinna inom teateryrket blivit trakasserad. Jag lyssnade på alla debatterna om det här i P1 och att efter det komma med ett sådant här uttalande är bortom allt annat korkat.
Alltså jag kan knappt kommentera, det är så dumt att det knappt är värt att kommentera och ändå kliar det någonstans i mig. (Det är nog bara min idiotallergi som spökar.)
Ola, har du någonsin funderat över att det kanske inte är ett sådant jävla privilegium att behöva knulla sig till jobb? Många av kvinnorna som har knullat sig till roller kanske helst hade sluppit och fått jobbet på talang och sluppit bli utnyttjade som något slags stora snytpapper av kött och blod?
Vilka roller är det Ola upplever att han förlorar, inte kan knulla sig till? För nog för att vi börjat se kvinnor i mansroller och tvärtom, men samtidigt....Ola Rapace som Lisbeth Salander hade kanske inte blivit helt rätt? Nu kanske det är jag som är helt könsbunden och antifeminstisk och gammaldags och allt vad ni vill kalla det, men må så vara.
Eller ska vi angripa den totala bristen på analys av konstaterandet att män sitter på flest beslutsfattande poster inom kulturlivet, som på så många andra ställen och kvinnor knullar med dem för att få jobb av dem och det faktum att det inte är tvärtom som gör att kvinnor har detta otroliga, fantastiska överläge?
Är inte insikten om detta själva motsägelsen till uttalandet?
Sedan när har det något med den feministiska kampen att göra? För jag fattar knappt vad han försöker säga här. Försöker han säga att så länge kvinnor kan knulla sig till jobb så har feminismen inte riktigt något att komma med eftersom män inte har samma "privilegium"?
Har han helt missat att feminister sedan i alla fall 120 år arbetat för att kvinnor ska slippa vara kroppar fria för män att bruka hur som helst, fria att slippa det "privilegiet"?

Men Ola, jag har lösningen på det!
1) Män slutar trakassera kvinnor omkring sig och glorifiera detta genom att kalla det flirtande. Folk har fan lyckats flirta med mig utan att antasta mig!
2) Arbetsgivare slutar begära sexuella tjänster i utbyte mot anställning. Liksom no comment. Din chef är inte din hallick som ska ta sig en testtur innan kunderna kommer. Polisanmäl jävlarna.
3) Män slutar antyda att många kvinnor får jobb genom att ligga sig till dem. För det, det är bara så jävla fult. Det är som att inte nog med att de KAN ligga sig till jobben, det är kanske enda anledningen att de får dem. WAY TO GO med jämställdhetskampen där, Ola!

Jag är så jävla trött på argumentationstekniken att feminismen är värdelös för att det synd om män OCKSÅ.

De borde inte släppa in fulla tjejer på Top Shop. Det slutar aldrig bra.

Eller, "bra", allt är väl en fråga om definition. Johanna kom därifrån med godis som smakar papper och Barbie-smink, jag kom därifrån med Fran Fine-smink. Det här var även kvällen när jag skulle upptäcka godisets motsvarighet till krogragg. Man plockar extatiskt åt sig det för att det är snyggt och gulligt, men det håller inte riktigt vad det lovar. Det här mina vänner, är hur ordet "Besvikelse" borde porträtteras i SAOL:

De ser helt ljuvliga ut, men de smakar som papper, lite majsstärkelse-aktigt och så är det lite surt pulver inuti. Helt jävla värdelösa. De är inte ens roliga att äta. Sånt jävla totalt antiklimax. Så då gjorde vi nio-till-fem-bilder istället:

I went to London to see Suede and all you're gonna get is 3000 crappy pictures of Richard Oakes.

"In 2033 the survival rate is 1 to 10 000 and that's the way she likes it"

Hade idag en sådan tur att J hittade "Tank Girl- the movie" åt mig för 30 kronor på Stadsmissionen.
Jag har nämligen velat se om den men inte lyckats hyra den eftersom ingen har den inne längre.
Anledningen att jag ville se om den var att jag mindes den som dålig.
Eller, som religiös läsare av serien Tank Girl av Hewlett & Martin tyckte jag att filmen var mycket sämre än serien. Jag har alltid önskat att de hade animerat den istället, särskilt efter att ha sett Gorillaz. Det har kunnat bli himmelskt vackert.
Jag älskar serien, passionerat.
Det är tio år sedan jag såg den första gången som 17-åring och näe, jag tycker nog inte den är så bra nu heller. Men jag är ändå glad att jag har den på DVD!
Jag hade önskat mig mycket mer av handlingen, efter-katastrofen-temat och skurkarna. Jag hade velat ha en mycket mer våldsförhärligande, galen och lite mindre fluffigt barnslig Tank Girl.
Typ Mad Max med den onda nazistskurken från Hellboy och någon som inte pratar med bebisröst som Tank Girl? Det är väl Naomi Watts som Jet Girl (som alltid på något märkligt sätt varit min favorit i serien...) som räddar den här filmen för min del.
Hon är den nördiga meckartjejen som ligger under sitt flygplan och bara vill vara ifred med sina verktyg.
In an odd way I feel like I can relate.

Hon är grym i serien med, men även hon är lite mer kick-ass i serien. Liksom, vad HÄNDE när de gjorde filmen? "Jag vet, låt oss snuttifiera de kvinnliga huvudkaraktärerna, det kommer att göra den här filmen till en hit!" WTF?
Jag fattar inte ens vilken målgrupp det är man försöker tillfredställa? Folk som inte har läst serien?

Jag är inte helt frisk, men skit i det!

Ända sedan i februari har jag gått runt på små rosa moln och nojat över en million superviktiga oviktiga småsaker. Ladies and Gentlement, det här låter inte helt friskt, men jag tror jag har börjat förstå hur det känns att vara på väg att gifta sig.
Istället för "Åh, ska vi ha krämfärgade rosor eller svagt rosa? DESCICIONS!"
så är det mera "Åh, vilken parfym ska jag ha med mig till London när jag åker för att se Suede? Ska jag ha La Bateleur eller Tar eller kanske Mandragor? Hmm."
Istället för "Åååh, ska jag tvinga mina tärnor att ha persikofärgat eller mintgrönt, vilket representerar deras vänskap till mig bättre?" så är det
"JAG MÅSTE KÖPA EN NY HELT PERFEKT SKINNJACKA ATT HA PÅ MIG, annars är allt misslyckat!"
Istället för "Tänk om brudgummens moster blir för full och kräks i dopfunten, oj oj oj!"
är det mera "Hmm, ska jag ha den svarta sammetsklänningen till skinnjackan med guldhalsbandet med hästhuvuden eller ska jag ha leopardklänningen, vilket är mest Animal Nitrate?"
Fattar ni vad vi har laddat? Allt måste vara perfekt, in i minsta detalj perfekt! Rätt hotell på rätt avstånd från konsertlokal, prick rätt kläder och skor, prick rätt kombination av drinkar innan, prick rätt hårfärgning och smink. Det har klippts, polerats, färgats, filats och piffats för den här dagen.
Den här dagen, de här timmarna ha planerats minutiöst sedan february, men ett löfte om gemensam harakiri på Plattan om biljetterna inte införskaffades.
All denna pepp, all denna väntan och längtan och FÖRVÄNTAN.
Och man vet att egentligen kunde man gå dit i en joggingdress för det kan inte bli dåligt, det kommer by default att bli helt jävla amazing. Det var 7 år sedan sist. Det kanske aldrig händer igen.

"En verklig delikatess och en glad överraskning!"

Alltså det här gjorde mig så glad idag:

Dels att hitta ett recept på köttgrotta, eftersom jag spenderat fredagen med att försöka övertyga folk om att det är en maträtt, inte bara ett slanguttryck för det kvinnliga könsorganet. *ryser*
 Men också att upptäcka bloggen Den Bruna Maten, en hel blogg dedikerad till att laga och dokumentera lagandet av 70-talets smaksensationer.
Och efter att ha sett menyer som "Bananer i skinkrock, sandwichtårta och snöbollar i vaniljsås" står jag fast i min övertygelse att ialla fall foodwise var det absolut inte bättre förr.

Alltså uttrycket "Youth is wasted on the young" känns ibland så himla sant.

Jag kom att tänka på en sak när jag läste det här på VSASS.
Och när jag läste det här och ett gäng andra texter på samma tema hos Julia Skott.
Kroppen, den är så jävla svår ibland och jag vet inte, jag är 28 nu, när ska aha-upplevelserna sluta? Ska de aldrig sluta?

Det svåraste är inte att välja en norm. Det svåraste är att plocka russinen ur kakan och välja hur man vill se ut eller vad man vill bejaka oavsett normer utan att ramla dit på att känna att jag kan inte gå utanför dörren utan smink.
Jag kan gå utanför dörren utan smink. Jag är så glad för den friheten, på ett lite bisarrt sätt.
Jag minns såväl mitt förhållande till smink i högstadiet. Jag vill uttrycka mig, inte fejka mig. Jag ville inte slösa pengar på att fejka fin hy, jag ville måla glittriga Ziggy stardust-blixtar över ögonen och "för mycket" kajal. Det där med för mycket och för lite, det är som en evig jävla vågskål man ska stå på och mäta sitt utseende i gram och millimeter. Och det kan jag väl göra när det gäller kläder och stil, för det är inspirerande. Men inte när det kommer till min kropp.
Jag vill få lov att fixa och trixa med det jag mår bra av att pyssla om utan att känna mig tvingad till att gör annat. Jag har t ex aldrig börjat plocka ögonbrynen eftersom det gör så överjävla ont och jag alltid börjar grina. Jag har aldrig satsat på att raka benen, för det har bara känts.... som ett stort WTF?
Man kan inte köpa sig snygg, inte i sin egen spegel.
Men när det kommer till min kropp, min kroppsform, mitt fett, där slutar förnuftet lite.
Jag kan inte tackla det på något häslosamt sätt. Jag kan inte gå ner i vikt på ett hälsosamt sätt.
Alla gånger jag spontant gått ner i vikt har berott på depressioner. Sedan går jag upp igen när jag mår bättre.
De gånger jag målmedvetet gått ner i vikt har det skett med hjälp av olika former av svält. Och om jag inte börjar med det för att jag mår piss så blir jag så knäpp av det att jag börjar må piss. Min hjärna kan inte tackla konceptet "viktnedgång" utan att genast få överslag och hamna i extrema åtgärder.
De senaste åren har jag lärt mig att se de överslagen som något osunt, inte som att jag är så duktig som kan gå en heldag och äta INGENTING! Jag har lärt mig att försöka lämna det ifred, att inte försöka pusha min kropp med hjälp av mat, för det slutar aldrig väl och jag etablerade för några år sedan att jag nog trots allt vill mig väl.
Sist jag skulle gå på Breakfast Club så stod jag där innan vi skulle gå ut nojjade lite över att jag såg lite tjock ut i min klänning. Var i helvete är mina maginhållartrosor a la Bridget Jones? Och sedan slog det mig på ett bisarrt sätt: vem fan försöker jag imponera? Jag ska gå dit med min bästa vän, som är helt fantastisk och min sambo som är min andra bästa vän och helt fantastisk. De vill bevisligen vara med mig som jag är, just nu, som jag har varit innan och förhoppningsvis som jag kommer att bli. Vilka andra jävla loosers behöver jag imponera på? Vad spelar det för roll? Det är som att jaga efter något man egentligen inte vill ha.
Så då bara släppte jag det. Tanken hade aldrig slagit mig i just den formen förut. Jag har ju redan allt jag vill ha, så vad är det jag försöker uppnå? Det finns så mycket jag hellre vill jobba för att få, än en kropp som jag ändå aldrig kommer att vara så nöjd med som när jag låter den vara.

I england kan de det här med hur medicin ska se ut.

Visste ser den lite ut som en nostalgisk karikatyr av hur knark såg ut på 90-talet? Jag ser bara Trainspotting, Suede-videos och reklam i engelska musiktidningar. Night Nurse heter den också. Influensamedicin for the win!

You call it tvålkopp, I call it ölhållare

BESATTHETEN:

Jag måste titta om och om och om och om igen. Jag kommer typ att bli hittad halt uppäten av mina katter på golvet med den här på repeat på datorn.
De senaste videorna har varit som en tripp tillbaka till allt jag brukade tycka var häftigt med Marilyn Manson, för att dra en konstig parallell.

Veckan som gick:

Mitt jobb:

Två hundar jag hittade på Myrorna och funderar starkt på att köpa:

(Jag är dock rätt säker på att köpa de här hundarna är samma sak som att ställa diagnosen "tokig kärring" på sig själv...)

Katt i låda:

Öl. På en vardagkväll i soffan.

Hur fan ska jag annars orka med alla er puckon därute?

Jag har lovat mig själv att aldrig någonsin ringa Ring P1.

Men fan vad nära det var i fredags.
Jag fick något av en chock när jag rusade runt och samlade ihop mina grejer och programmet stod på.
Det ringde in två personer och pratade om gastric bypass-operationer.
Båda som ringde in var negativa. Den ena var en man med diabetes som förespråkade LCHF-dieten. Den andra var en kvinna som hade fått en operation, inte av landstinget men privat. Hon hade dock inte fått någon terapi eller hjälp med sitt störda ätbeteende och var alltså således fortfarande sjuk på den punkten, trots operationen. När hon sa det replikerar programledaren:
"Men har du inget eget ansvar för det då? Att ändra dina kostvanor? Det måste du ju ha ansvar för själv."
Alltså.
Nog för att programledarna där ofta spelar djävulens advokater till den milda gräns att de framstår som lika korkade som inringarna. Det här tog dock priset.
Jo, visst, varfö skuldbelägger vi inte alla sjuka människor som söker vård och hjälp för sina problem?
Har du inget eget ansvar för att du fått cancer? Eller för att du inte blir frisk från det? Va va va?
Eller är det bara ätstörningar och depressioner det är så här kring?
Det känns liksom alltid som att man ska "rycka upp sig" och "bara börja äta igen". Vad är det som är så svårt med det, liksom? Det är väl bara att bestämma sig för att göra det?
Newsflash: man blir inte den man önskar att man vore bara genom att bestämma sig för att man skule vilja vara så. Man måste GÖRA saker. Det är svårt, ofta behöver man hjälp. Man behöver dock inte bli knäppt på näsan av Sveriges Radio.

Malin Wollin ÄR en idiot!

Jag ÄLSKAR när jag får mina fördomar bekräftade om folk!
Sug på det här guldkornet från Fotbollsfrun:

"Lucia var ju för bövelen en kvinna. Hon var inte blond och hon var inte svensk, men hon var en kvinna. Varför kan inte jultomten vara en kvinna? Varför ska jultomten vara en man?
FÖR ATT HAN ÄR DET."

Det är härligt med folk som vill framstå som seriösa och sekunden efteråt använder Tomtens könstillhörighet som bevis för att bevarandet av status quo är viktigt. Tomten! Jag blir så glad!
Det är härligt när folk skjuter sig själv i foten.

Verklighetens Folk slår till igen!

Som vanligt genom att skicka fram sin eviga kanonmat Malin Wollin. Herregud, den kvinnan har inte alla indianerna i kanoten.
Se för Malin, hon vill inte att vi ska införa ett tredje kön, trots att det inte har något med henne att göra (får man förmoda då hon vill ställa sig på Sergels Torg och sjunga att hon har en "SNII-III-IIPPA").
Hon vill ha kvinnor och män, inget sabla hen.
Vad i helvete har användandet av hen med att införa ett tredje kön att göra, frågar jag mig?
Alltså, hon har ju fått allt om bakfoten och skriver genast en förbannad liten kolumn som är bortom allt förnuft idiotisk. Den är nästan Per Strömsk i sin idioti.
Hen är ett pronomen tänkt att användas i sammanhang när en text inte behöver könas och när det inte passar att skriva "den". Sensus förklarar bra. 
När mottagaren för texten inte behöver veta eller vet könet på personen de skriver om, t ex i en platsannons eller i instruktioner.
Hen är också möjligt att användas av folk som inte vill definera sig som man eller kvinna. Hen är fritt att använda, inte påtvingat. Malin Wollin får kalla sig själv för kvinna och vara bekväm med det, ingen tvingar henne att använda hen om sig själv.
Att vänstern vill införa ett tredje kön handlar inte om hen eller om att Malin Wollin skulle bli tvingad att plötsligt definera sig själv som deta tredje kön. Tänk om alla de som inte direkt berörs av frågan kunde lämna den upp till de som faktiskt påverkas den här gången. Vad fan rör det Malin om någon annan får den stora friheten att kryssa i en tredje ruta på officiella blanketter och handlingar?
Men Fotbollsfrun har liksom inte ens bevärdigat ämnet med en googling eller att läsa Aftonbladets egna artikel om det.
Det handlar om intersexuella och de problem de möter i att ständigt behöva kategorisera sig själv som någonting de inte är eller identifierar sig själv med. Om den här krönikan kom från någon med den problematiken vore den rättfärdigad.
Malin Wollin är ju bara hatisk. Hon måste ju vara främligfientlighetens posterchild. Så fort något är lite främmande för hennes begreppsvärld så exploderar hon och hatar på det. Det är folk som hon som är problemet, som gör att barn tvångsopererat som och könsstympats som barn för att passa en könsmall. HÄR är ett bra blogginlägg om saken.
Henne betalar Aftonbladet pengar för att skriva det här.
Liksom, WTF?

Det jag allra minst vill bli är en martyr.

Jag vill så starkt inte bli det att det ibland gnager små hål i min själ.
Jag vill inte bli någon som så fort jag skriver om mitt privata liv, mitt samboliv eller kärleksliv klagar och gnäller på den andra personens tillkortakommanden.
För tillslut blir det något man koketterar med. Åh titta på mig, det är så synd om mig, mitt liv är så jobbigt och alla är sådana svin, särskilt den jag lever med.
Jag vill inte bli någon som bara klagar på den jag lever med, då kommer jag att välja att leva själv.
Men det är svårt, det är det onekligen.
Ibland tror jag att det är svårare när man uppfattar saker som del av mönster, som större orättvisor än bara min egen, som större är det här ögonblicket.
Den gången den här veckan när jag kände mig förbisedd och tagen för given blir till en symbol för hur hela mitt liv kan komma att bli om jag inte aktar mig. Jag vet inte om alla män jag känner som bor ihop med någon i en relation känner så eller är känsliga för det, men jag gissar på att de inte är det. Jag gissar även på att många är blinda för den känsligheten och inte fattar ångestimpacten det har.
Tänk om det här förhållandet lurar mig att bli "sån"?
Jag vill inte bli en martyr.
Jag jobbar med något jag tycker är roligt och det är en fälla, för så ofta ser jag inte när jag borde ha slutat jobba eller ens att jag fortfarande jobbar.
Det gör att folk väldigt lätt inte tar mitt jobb och min spenderade tid på allvar och det gör ofta att jag känner att det har varit litet väntat att jag gör mer grejer hemma. För jag har ju ingen chef som skäller på mig om jag kommer femton minuter för sent om jag rensar kattlådan och sköljer ur min kaffekopp på morgonen innan jag drar. Jag köper inte det, jag vägrar köpa det resonemanget, att bara för att jag kan disponera min tid mer som jag vill så är den värd mindre.
Jag vill tro att de förhållanden jag haft har fungerat just för att jag inte gått med på det. Jag vill inte bråka om hushållsarbete varje vecka och det finns två sätt att lösa det:
Inte göra mer än det jag uppfattar som min del av arbetet och låta resten vara.
Jag har alltid haft känslan av att det är fel att mitt hem ser ut som det gör, för det är stökigt och lite rörigt. Ofta har det även känts som att det är mitt ansvar att se till att det inte är så när det kommer hem folk. Det har känts som om föräldrar till pojkvänner ifrågasätter MIG om det ser ut som fan hemma, inte dem. Jag har alltid uppfattat det som att en del av att bli vuxen är att plötsligt ha ett veckotidningshem och ha lust att hålla det så. Det jag inte väntade mig var att om jag valde att leva i ett heterosexuellt förhållande så skulle förväntningarna från omgivningen till 90% ligga på mig att vara vuxen på det sättet.
Det finns bara ett enda sätt att överleva: släpp taget.
Det måste inte se ut som ett jävla nummer av Elle Interiör hemma och det är inte mitt ansvar att det ska göra det. Jag har vissa saker jag inte släpper taget om, som jag prioriterar, andra som jag valt att släppa för att de inte är viktiga för mig och för att jag har lagt en gräns för hur mycket som är mitt jobb när jag bor ihop med någon annan.
Jag släpper hellre taget och står för att jag helt enkelt inte har lust att städa mer än jag gör.
Om jag bodde själv skulle jag vara tvungen. Nu tycker jag inte att jag är det. Men jag kan gå med på att man kan ha olika uppfattningar om hur det får se ut hemma och att min inte nödvändigtvis är den som sätter normen som vi måste följa.

Jag vägrar bli martyr.

Och här är är en jävligt bra text om det från Nöjesguiden.
Tack Fiat.

Jo, det här NE-testet om vilken historisk person man är...

Jag tog det för en vecka sedan och blev Zarah Leander, eller Marilyn Monroe. Tänkte ta om det idag för att kunna posta resultat. Men idag blev det ett HELT annat resultat:

Superfeministerna anfaller!

Idag finns jag här, hos Siska och Elin på Högsbo Biblioteks blogg!
Och inte bara jag, utan även Hanna Fridén, Victor Bernhardtz, Martin och Hanna från Vi som Aldrig Sa sexist, med flera! Gå dit och kolla nu!

Idag har jag rensat min Facebook.

Alla som postat statusuppdateringar som ifrågasätter behovet av Internationella Kvinnodagen har fått säga hejdå till att synas i min feed. Skit är något jag gärna begränsar utbredningen av i mitt liv.
Sedan var det ett par som ville veta hur man ska "ta tillbaka" 8:e mars från vänstern, från manshat och skrikande demonstrationståg och annat typiskt "vänster".
(Ni vet om att moderaterna går i Pridetåget och skriker och gapar också va? Inte bara vänsterhomon.)
Anyhoodels, på tal om detta med att "ta tillbaka" Internationella Kvinnodagen och hur man som moderat bäst firar den, uppenbarligen inte såhär. Eller såhär.

Internationella Kvinnodagen instiftades 1910 av Socialistinternationalen.
Vad man än känner som borgerlig feminist så är det så. 8:e mars historia ligger vänster ut.
Jag har coola vänner som är feminister och röstar borgerligt. Jag ser inte en inneboende motsättning i det. Däremot tycker jag det är ganska arrogant och nonchalant att tala om att "ta tillbaka" 8:mars från vänstern. Vänstern instiftade och har hållit liv i 8:mars och dess anda resten av året också. Feminism har (tyvärr?) fram tills 90-talet varit en fråga som enbart partierna åt vänster om mitten drivit, tills de där ödesdigra åren när alla politiker plötsligt kallade sig feminister och helt vattnade ur begreppet till att betyda precis vad som helst.
Jag är så himla trött på att allt tankegods som har med feminism jämt ska strömlinjeformas om till något jävligt ofarligt, lattedrickande, manikyrerat bussinesswomanmonster av många borgerliga feminister. Man ska få säga preciiiiiis vad som helst och det ÄR ett feministiskt statement bara man en gång utnämnt sig själv till feminist. Man behöver knappt veta vad det feministiska tankegodset består av för att kalla sig det.
Katrin Zytomierska bashar 8:e mars, men hon kallar sig i alla fall inte feminist.

Liksom, våga bryta en lösnagel för jämställdhetkampen, will you?

Jag har aldrig dejtat en konstnärskille

Säkert kollar folk på mig på stan och tänker att jag bara gillar knäppa konstnärskillar. Att man måste vara helt galet excentrisk för att jag ska bli intresserad.
Det är inte sant.
Jag har dejtat många knäppon, men inte en enda av dem som har varit lite mer allvarlig har haft ambitioner att lyckas med någon konstnärlig verksamhet.
En del har knarkat, en del har "jobbat med datorer", en del har jobbat med försäljning av olika slag och en överväldigande majoritet har varit samhällsvetare eller naturvetare.
Jag vet inte vad det är, på högstadiet och gymnasiet känns det som om jag spenderade varenda fredag i lip lock med någon jävla estetkille med svart läppstift och lackbrallor, som målade kassa tavlor eller skrev dikter eller nån skit. Det var märkligt otillfredställande och gick aldrig bra i slutändan.
Sedan blev jag kär i en kille som läste samhälle/ekonomi, hade storlek 50 i skor och med noll konstnärliga ambitioner eller intresse för att uttrycka sig konstnärligt. Han skulle inte skriva en generationsroman, bli fotograf, jobba med media eller på något annat diffust sätt lyckas starfucka sig till att bli porträtterad i Nöjesguiden.
Jag hade dittills aldrig varit så kär i någon i hela mitt liv.
Jag tror jag kände att jag fick vara konstnärlig IFRED, utan att det hela tiden satt en kille och skulle övertrumfa mig och vara bättre. Jag fick vara grymmast på mina grejer.
De flesta av mina manliga bekanta var nämligen precis så. Jag och två kompisar satt ofta och diskuterade skrivande. De slogs jämt om vem av dem som skulle skriva vår generations stora generationsroman. Det var den ena eller den andra av dem, inte jag. Mitt brudiga skrivande verkade liksom inte riktigt platsa i kategorin för diskussionerna. Needless to say dejtade de absout inte tjejer med konstnärliga ambitioner. Alla deras tjejer var jämt beundrande fans, groupies.
Det var inte förrän jag blev kär i den där ekonomikillen som jag förstod varför. Att mitt ego var precis lika stort och att det var därför ingen av konstnärskillarna verkade vilja scora med mig, eller jag lyckas riktigt med dem. Det är inte så att jag växt ifrån att vara beundrande fan åt häftiga killar, jag har aldrig riktigt köpt den rollen.
Kanske är det av samma anledning jag har haft lite svårt för att dejta killar som är lite för hippa inom samma subkultur som jag.
Så många gånger har jag swoonat över nån kille som är så osannolikt snygg och ser så rätt ut, för att sedan när jag väl fått prata med honom stått där framför en jävla tråkmåns. Någon som skyltar med pins och bandtröjor och sedan inte har ens i närheten av samma djup i sin skivsamling som jag eller något vettigt att säga, för att de är för upptagna med att se snygga ut. Men orka stå där och se beundrande ut? Vad fan ska jag med den häftiga killen till?
Jag vill inte behöva tävla med nån jävla konstnärskille som ska vara bättre än mig. Jag behöver inte en kille som passar min outfit perfect, som någon slags stor bökig accessoar där det ändå blir jag som får spela rollen som tillbehör i slutändan.

Jag är redan extra allt. Jag behöver någon som är extra allt fast inte på samma arena som jag.

Hallå, kvotering pågår redan, fattar ni inte det?

Timo Räisänen är tydligen ganska dum i huvudet.
Nä, men jag orkar liksom inte ens lägga mig på en högre nivå än så.

"Jag tycker inte att feministfrågan hör hemma i musiken över huvud taget. I alla yrken är det ojämställt. Det beror på att kvinnor och män har olika förutsättningar – men just inom konsten har de ju inte det."

Nähä, så det har de inte?
Så just här, av alla ställen, är det inte män i mansdominerade styrelser/jurys i en mansdominerad industri som (utan regelstadgad kvotering, mind you) som sitter och väljer andra män?
Vilken TUR för dig att din världsbild är så enkelt!

Glad 8:e mars dårå!

Men är det jag eller är det Alex Schulmans nya hobby att basha tjejer och deras intressen minst en gång i veckan?

Jag menar, ingenting duger ju.
Birgitta Ohlsson och Dominika Percynzki är tydligen dåliga morsor för att de inte är mamamlediga länge. 
Modeveckan är småtjejer som tagit ledigt från snabbköpskassan för att sitta front row med sina inspirationsblock och när en tjej kritisk kommenterar och får medhåll i kommentarsfältet tas hennes och ALLA ANDRA kritiska kommentarer bort.
Glamourama är fejk för att "inga 20-åringar dricker bloody marys som återställare".
Laila Bagge är dum i huvudet och ska SKÄRPA SIG för att hon inte lägger av sitt välkända namn när hon gifter sig.

Liksom, WTF?
Är det det mest upphetsande Alex har att göra, sitta och leta reda på tjejer som gör fel och hata dem?
Ibland undrar jag om det retar folk väldigt mycket att de som förut var de stora stjärnorna och offren i de gamla dokusåporna plötsligt styr showen själv genom att ha bloggar att dra folk till.
Tjejer blir kända och plötsligt sitter de själv vid rodret och styr bilden av sig själv och bestämmer vad som ska visas och hur det ska vinklas. Själv, utan ett sketet produktionsbolag som ger dem peanuts för att vara instängda i ett hus medan kanalen håvar in stålarna. Det måste ju irritera?

PS. Med samma retorik kan man fråga sig om inte jag har något roligare att göra än att hålla koll på Alex Schulman? Det har jag, men på senare tid har hans existens tenderat att liksom hoppa på mig från olika håll och slå mig i ansiktet. Att höra uttalanden från honom är som att bli slagen i huvudet med en stor taggig stekpanna. Outhärdligt. Idioter har ofta den effekten på mig.

Favourite everything:

Sitter hemma och lyssnar på vampyrtechno.

Åh ibland älskar man att vara sambo.
Typ när sambon får för sig att dra på Blutenegel och ba "ååh, jag undrar vilken som var min favvolåt på den här skivan en gång i tiden?"
Och jag ba "... eh, ingen, hoppas jag?"
Och sedan visar han upp en Rammstein-skiva och frågar om vi ska byta till den.
Alltså.
Mer rödvin.

Negerbollen, the NEVERENDING story

Alltså, det har gått så långt nu att varje gång jag ser en debatt i frågan blomma upp så hör jag Limahls Neverendig Story spelas i huvudet, som ett sinistert skämt.
Men ändå, det HÄR kommentarsfältet är fascinerande.
Jag tror jag vet vad alla rättshaverister som ringer Ring P1 gör när programmet tar slut: illa kvickt tar sig Verklighetens Folk till närmsta dator och till Magdalena Ribbings blogg för att skriva hjärndöda kommentarer.
Vi har återigen några härliga kategorier av kommentarer att gotta oss åt:

Folk som hävdar sin rätt att säga förolämpande saker med "omvänd rasism" som argument:

"Men snälla! då får ni sätta upp en skylt med "Politiskt korrekt kafé" så man inte riskerar få en åthutning av personalen. För många är negerboll ett oladdat ord! Som vi lärde oss som små-små barn, redan innan vi visste att rasism fanns. Varför ska allting dras till sin spets!?! Då vill jag inte höra någon mörkhyad nämna vit sparris, vit choklad, vita vinbär etc."

När jag var liten spenderade jag en hel del tid i Schweiz och Frankrike. Vet ni vad de hette där (vet ej om de fortfarande heter så)? Tête d'negre. Jag frågade mamma vad det betydde. Negerhuvud visade det sig betyda. Jag var helt bestört. Redan som litet barn, innan jag visste att rasism fanns. Tänka sig.

Folk som tror att "neger" är en nationalitet:

"Jisses
Ska personalen mästra kunder som beställer wienerbröd,
lapskojs, uppåkrakakor, finska pinnar, kreolerkaka, pain riche oxå
Isåfall kan man ta bort kakan helt eller dekorera den med tex strössel eller nåt om cafeet är så stingsligt. "

Det är inte samma sak som att schwarzwaldtårta heter så. Negerbollar är inte något som negrer hade med sig till Sverige en gång i tiden och som blev en del av den ursvenska kosten likt kåldolmar, pizza och potatis. Det är vi som gjort oss lustiga på andras bekostnad och det är sjukt exotiserande. Vi kallar inte all annan brun mat för "neger-" i förnamn, så vi kan skita i det här med.

... och de som tror att negerbollar innehåller neger:

"För det första, hur man kan koppla ett sånt underbart litet bakverk till rasism är för mig en gåta. Men; negerboll och chokladboll är ju två olika bakverk. Att kalla en negerboll för chokladboll är som att kalla en finne för vårta.
Den som vill byta namn på negerbollen kan iallafall välja ett ord som inte är upptaget."

Åååh gulle! Vad besvikna de måste bli, falsk marknadsföring!

Också lite Pure Idiot:

"Kom inte med det där gamla larvet att det är rasistiskt. Det är lika dum som att tro att fettisbulle är ett namn man använder för att håna tjocka."

Det heter FETTISDAGSbulle ditt jävla orpon! Som i Fat Tuesday! Som i Mardi Gras! Inte fettisbulle. Gud, du är ju så dum i huvudet att man får eksem.

Piss off, Sonia Rykiel.

När Sonia Rykiel kläderna för H&M släpptes för ett par veckor sedan gjorde jag ett försök att scora en tröja åt mig själv. Det failade helt.
Eller vi kan uttrycka det såhär: om du har storlek XS, S eller M, varsågod och gå till H&M och fyll en kasse, för det är storlekarna som finns.
Tröjan ajg ville ha fanns inte kvar, men det var ingen brist på saker. Det tog en stund innan jag insåg att nej, alla plagg i storlek L har inte blivit köpta, de FANNS aldrig. Kollektionen kom inte i Large. Men tack som fan för det, Sonia Rykiel.
Jag minns när Karl Lagerfeldt gjorde kläder för H&M och blev förbannad för att de gick över 38, för det ville minsann inte han stå för. Det gjorde mig så förbannad att H&M gick med på det.
Här är en intressant artikel från Jezebel om makt i modebranschen och oviljan, och viljan för den delen, att förändra.
Alla i branschen skyller på någon annan, alla med inflytande pratar om vad "de andra" tycker, tänker och gör. Ingen verkar inse att de allihop ÄR dessa "andra" som skulle kunna ändra något om de verkligen ville.
Här finns ett utmärkt bevis på att man kan ha visningsmodeller i olika storlekar. I give you, ladies and gentlemen, Mark Fast:

 

  

Jag har förstått att det inte var helt okntroversiellt gjort och att stylister blev så griniga att de hoppade av hans visning.