Jag brukar älska höstar och vårar.

De är mina favorittider på året för allt är så föränderligt. Jag gillar det, den ständiga rörelsen. Så jag brukar tycka att sommaren är trist och rätt ful och längta efter att ha skinnjacka och kängor och se blöt asfalt. Men i år var det annorlunda. Förra vintern tog knäcken på mig. De började snöa i början av december. Sedan låg det till i april, det sista. Min födelsedag brukade infalla på våren, i början av Mars. 10:e mars är inte vår här uppe kan jag meddela, inte ens lite. Det var bara snö upp till knäna, oplogade gator, osandade trottarer, inställda tunnelbanor och skit skit skit.
Jag var så jävla trött på att frysa så när sommaren kom bara gick alla proppar i mitt huvud. Jag har blivit solbränd för första gången på tio år. När det var värmebölja gick vi ner till Reimersholme och badade varje dag och bara låg och degade i sanden, vi gick och nattbadade i Tantolunden och drack öl till ett på natten med fötterna i vattnet. Det känns helt overkligt att tänka på nu.
Allt jag vill nu är att det ska bli trettio grader varmt igen så att jag kan promenera runt utan jacka på nätterna igen. Och bara tanken på snö gör mig lite illamående.