Hotet om våld, det är liksom alltid närvarande

Den här texten sätter ord på väldigt mycket jag tänker och känner.

I lördags natt promenerade vi hem från tunnelbanan, ganska fulla. Vår gångväg hem går på en smal gata genom ett bostadsområde. Det går jämt folk här. Så fort en tunnelbana stannat är det fullt av folk på den här gatan. Det ligger ett dagis här och springer en massa katter. Just nu är det byggarbete här och vägen är bitvis enkelriktad och väldigt smal.
När vi går där kommer den en bil körande, halv fyra på natten. Den kommer körande alldeles för fort, jag ser den på ganska långt avstånd. Jag ropar till B att flytta sig och hoppar upp på trottoaren, för vi är precis vid den enkelriktade biten.
Han vänder sig om och ser bilden. Den saktar inte in, istället tutar den vildsint, kanske fem gånger medan den rusar mot oss och slutligen tvärnitar precis framför B. Han kliver upp på trottoaren och skriker att de kör för fort, att det går folk här hela tiden. Bilden startar igen och de skiter i oss. Då gör B fuck you och en ful grimas åt bilens sidoruta. Den tvärnitar igen och dörrarna öppnas.
Nu jävlar tänker jag. Nu är det kört.
Ut ur bilen kommer två snubbar, det är kallt ute men ingen av dem har jacka. Båda två är rätt biffiga. Den ena blockerar vår väg medan den andra går runt bilden. De börjar gapa åt oss att vi är idioter och sak få spö, B skriker att de kör för fort, jag säger SKIT I DET HÄR NU, nå går vi och drar i B. Killarna vevar och vevar med armarna och den närmast oss börjar knuffas. B säger att de ska sluta leta efter problem att reta upp sig på. Jag upprepar mitt mantra att vi går nu, skit i det här, skit i dem, skit i det och drar och drar och drar. Jag orkar inte, jag har sett tillräckligt med folk få stryk, det är inget jag någonsin vill se igen. Förstår ni mig? För mig är det helt olika saker att vara rädd för min egen skulle eller någon annans. Jag är mycket oftare rädd för andras skull. Särskilt rädd är jag att män jag känner ska få spö ute på stan, för det finns så många män med behov av att visa makt så fort de anser sig det minsta förfördelade i en situation, över någon jävla petitess. De provocerar och bråkar med folk och när de får reaktioner är det en utmärkt ursäkt för att slåss. Det är antagligen samma män jag är rädd för för min egen skull.
Jag vill bara inte att det här ska hända här, nu.
Jag ha agerat ankare på så många män, på precis det här sättet, försökt avvärja en våldsam situation. Jag har försökt övertala någon annan att låta bli att slå i stort sett varje pojkvän jag haft. Ibland har det inte funkat. Jag är bara så rädd för mäns våld. Jag föreställer mig alltid att våldsamma mäns våld mot en annan man som de uppfattar som annorlunda än sig själv, som dessutom bråkar tillbaka kommer att vara så mycket grövre, präglas av så mycket mer hat. Det är jag så otroligt rädd för. Jag är full, men inte tillräckligt full för att inte tänka det här.
Tillslut släpper snubben förbi oss med bara en knuff. Samtidigt ropar han "Du ska vara så JÄVLA glad över din tjej!"
Och vi går, fort fort, hem. Hela vägen hem finns det några känslor som slåss inuti mig. Jag är lättad. Och jag skäms. Det är alltid förnedrande att bli hotad. Det är alltid förnedrande att inse att det finns män som måste svara med hot om våld. Plötsligt är nyhetsrubrikerna inte så obegripliga.

Det är först när jag kommer hem som jag inser: Jag har kissat på mig lite.