Jag är inte helt frisk, men skit i det!

Ända sedan i februari har jag gått runt på små rosa moln och nojat över en million superviktiga oviktiga småsaker. Ladies and Gentlement, det här låter inte helt friskt, men jag tror jag har börjat förstå hur det känns att vara på väg att gifta sig.
Istället för "Åh, ska vi ha krämfärgade rosor eller svagt rosa? DESCICIONS!"
så är det mera "Åh, vilken parfym ska jag ha med mig till London när jag åker för att se Suede? Ska jag ha La Bateleur eller Tar eller kanske Mandragor? Hmm."
Istället för "Åååh, ska jag tvinga mina tärnor att ha persikofärgat eller mintgrönt, vilket representerar deras vänskap till mig bättre?" så är det
"JAG MÅSTE KÖPA EN NY HELT PERFEKT SKINNJACKA ATT HA PÅ MIG, annars är allt misslyckat!"
Istället för "Tänk om brudgummens moster blir för full och kräks i dopfunten, oj oj oj!"
är det mera "Hmm, ska jag ha den svarta sammetsklänningen till skinnjackan med guldhalsbandet med hästhuvuden eller ska jag ha leopardklänningen, vilket är mest Animal Nitrate?"
Fattar ni vad vi har laddat? Allt måste vara perfekt, in i minsta detalj perfekt! Rätt hotell på rätt avstånd från konsertlokal, prick rätt kläder och skor, prick rätt kombination av drinkar innan, prick rätt hårfärgning och smink. Det har klippts, polerats, färgats, filats och piffats för den här dagen.
Den här dagen, de här timmarna ha planerats minutiöst sedan february, men ett löfte om gemensam harakiri på Plattan om biljetterna inte införskaffades.
All denna pepp, all denna väntan och längtan och FÖRVÄNTAN.
Och man vet att egentligen kunde man gå dit i en joggingdress för det kan inte bli dåligt, det kommer by default att bli helt jävla amazing. Det var 7 år sedan sist. Det kanske aldrig händer igen.