Var det verkligen en våldtäkt, har han inte ritat henne lite villigt leende ändå?

Just nu sitter jag här och är irriterad.
Jag lyssnade på P1 för någon dag sedan, Jens Lapidus nya bok, den som är i serieformat, diskuterades. Och jag störde mig på programledaren. Sedan hörde jag reprisen och kunde konstatera att jag fortfarande störde mig å det grövsta.
Så här då va:
Alla recensioner inleds med att det blir gängkrig för att en tjej blivit våldtagen och hennes bror går bananas. Jag har inte hört någon frångå den beskrivningen nämnvärt. Alla bekriver det som upprinnelsen, plotten, intrigen.
Det gör alla i panelsen. Utom programledaren, som envisas med att ifrågasätta våldtäkten. Vi talar inte om en verklig våldtäkt, vi talar om en skildrad våldtäkt i en bok, och ändå känner han ett behov av att flera gånger ifrågasätta om det är en våldtäkt eller inte.
Det känns inte fräscht.
Första gången säger han "en tjej följer med några killar hem efter en blöt kväll och sedan blir det sex och ja, våldtäkt eller inte våldtäkt."
Ursäkta, men sex och våldtäkt är inte samma sak. Folk blandar samman dem å det grövsta, men det är lite som att säga att misshandel är sex. Bara för att den som slår får stånd och kommer i brallan gör det inte misshandeln till sex. Jag ser på våldtäkt på samma sätt. Ögonblicket när man går över gränsen är det inte längre sex, då är det en våldshandling, ett tvång som påbörjas.
Senare säger programledaren att "en tjej blir av med oskulden, ja, är det våldtäkt eller inte, det kan man fråga sig" när han ska berätta att serien inte är bra ritad.
Då börjar jag liksom känna att han ska sluta ifrågasätta. Det är som att ifrågasätta om någon som blir dödad verkligen blir dödad. Hmm, författaren kanske inte själv vet vad det innebär att bli dödad, var gränsen går? Han kanske inte faktiskt _blir_ dödad, det kanske är något annat, mer frivilligt som händer?
En av de medverkande i panelen säger att det är väldigt skönt att själva våldtäkten inte skildras i bild, att man avhållit sig från det. Det tycker fan jag också, för våldtäkt på film eller i serier blir så himla ofta sexscener på ett sätt som känns lite sunkigt. Istället är en hel sida i boken, på stället där saker börjar gå fel, helt svart och på den står det bara "nej".
Jag tycker det räcker alldeles utmärkt. Vi kan fan själv föreställa oss vad som händer, om vi måste. Jag tycker dessutom inte det finns ett uns av tvetydighet i det.

Men se på fan, till och med en påhittad tjej i en roman måste ifrågasättas angående sin fiktiva våldtäkt. Till och med fiktiva tjejer vill nog egentligen, de bara skäms för att erkänna det efteråt.
Man ba P1, hatmail coming your way.

Love Games

För det första är jag förkyld, så förkyld att jag har ont i hela ansiktet.
För det andra ger det mig migrän och ont i halsen.
För det tredje måste jag tills i eftermiddag ha piffat färdigt en outfit som bäst kan beskrivas som "SS sånar en Versacebutik och drar vidare till Hawaii" och sedan gå och titta på när outfiten gör inte mindre än två appearances. Fast det vill ajg verkligen. Jag VILL vara your proffessional partygoing, free booze drinking, superwoman stylist. eller vad vi nu ska klalla det. Jag vill det. Jag måste bara bli frisk snart, typ inom en timme.
Jag tänker naproxen, strefen, antiseptiskt gurgelvatten och en dusch. Och sedan ett par Day Nurse på det.
Annars:

No more brain drain

Det här med dåliga bloggar, det är som dåliga dokusåpor eller tv-program.
Varje gång man går in så tänker man att man tycker de är idioter. Sedan en vecka senare så sitter man där och har kommit till den sista sidan på internet och istället för att gå igenom polarnas länklistor på jakt efter något man faktiskt gillar så hoppar man tillbaka till någon hatblogg bara för att kolla vad puckot håller på med nu.
Hamrlös underhållning, kan tänkas, men i realiteten är det lika mentalt dränerande som att slökolla på Sjunde Himlen eller 2 1/2 män. Man ba "orka byta kanal..."
JA, ORKA BYTA KANAL!
Byt den jävla kanalen, stoppa i en dvd, stäng av burken helt och gå och kela med katterna, vad som helst. Eller på internetspråk: blocka skiten. Det är vad jag har gjort nu. Nu kan jag inte slökolla bloggar från puckon och det ger att jag inte sitter och tänker att de är puckon. Nu ska jag fan bara läsa bloggar jag åtminstone inte tycker är infantilt korkade och besatta av att festa kring Stureplan eller klä sig i beige.

Men Sofi Fahrmans blogg blockade jag inte. Dels för att sambon är beroende av hennes blogg, dels för att något att irritera sig på måste man ju ha kvar, annars bli man väl kristen på kuppen.

Hjälp, jag kan inte sluta slå min fru, varför tar feministerna inte tag i det här?

Hoppsan, det här hade man missat lite. Lena Mellin tycker det är hemskt att djur plötsligt ska kunna få slaktas utan bedövning och undrar var alla djurvänner håller hus i debatten
Däremot har jag inte missat det här, om köttskatten.
Alltså herreminje, var börjar man?
Denna önskan om att det alltid ska komma någon rabiat aktivist och städa upp ens skit.
När män inte får sina barn i vårdnadstvister frågar man ständigt upprört varför inte feministerna gör något åt det här, var ÄR det? Vad jag vill veta är var alla de arga demonstrationstågen fulla med pappor är, var är pappa-föreningarna fulla med män som gör könsmaktsanalyser och funerar över världens ordning. De är ingen jävla stans, de är näst intill non fucking existant!

Nu när man ska få slakta utan bedövning vill man veta var djurrättsaktivisterna ÄR och varför de inte GÖR något?
Men newsflash: Majoriteten av oss som på något sätt brinner för djurfrågor är vegetarianer eller veganer, av växlande grad. Vi äter inte kött. Kan inte ni som äter kött och oroar er över det här säga något?
Jag anser redan från början att grundproblemet är att folk ser djur som mat. Det är min ingångspunkt. Djur är inte mat och att dö gör oftast ont. Den onaturliga döden djur utsätts för för prinskorvens skull är stressande och ångestfylld, bedövning eller inte. Man skiter redan tillräckligt mycket i dem för att mala ner kycklingar levande och skålla grisar levande och hålla dem under helt vidriga levnadsförhållande. Vi behöver djur för att hålla landskapen i form I get it, men det är inte det vi har majoriteten av djuren till. När det kommer till att döda djuren är vi redan så långt bortom vad som är acceptabelt på min skala att jag känner mig helt alienerad från frågan.
Och varför ska jag ta er jävla kamp? Ta er egen kamp för rättvisemärkt, ekologiskt uppfött, klimatsmart kött, det är ni som vill äta det! Visa lite jävla konsumentmakt och medvetenhet och ORKA. Jag orkar inte ta min egen kamp OCH er, kan ni fatta det?
Men sedan så fort man säger något när det inte efterfrågas, då jävlar har man inte rätt att säga ett piss om man inte är minst vegan, för då är man en lika god kålsupare själv. Och är man vegan eller något extremare, då stönar folk ofta "hur orkar du?" Hur man orkar? Man mår bättre av det, det är hur man orkar.
Jag ser inga gigantiska problem med köttskatten. Jag säger inte att i ska införa den imorgon, men det är en intressant debatt att ta. Låt den konsumtionen bära sig själv och ta sina egna dolda kostnader. Varför ska folk som inte köper produkterna betala för de som vill köpa dem? Kött är inte ett bibliotek eller en trygghetsförsäkring, så varför ska produktionen finansieras via icke-konsumenters skattsedlar?
Kött är inte en mänsklig rättighet. Mat däremot är en mänsklig rättighet.


PS. Nej, titta inte på mig sådär, ni som är kompis med mig vet att jag inte sitter och tittar dömande på era tallrikar för att göra er obekväma, it's not what I do.

Det är som om ni trodde att man hade simhud mellan tårna och en extra bröstvårta, eller nåt.

På Always Keepin' it real finns ett väldigt bra inlägg just nu. Det här.
Det beskriver precis alla erfarenheter jag haft av att vara bisexuell i hela mitt liv.
Jag minns också mina tonår som fulla av skåpsklotter om hur äcklig jag var, tjejbekanta som tog för givet att jag ville hångla med precis vad som helst för att jag skulle bli så himla överlycklig över att en tjej ville hångla med mig och tjejer som såg mig som ett exotiskt pit stop innan nästa pojkvän, för att testa sina gränser lite.
På gymnasiet reste sig en kille och en tjej som satt bredvid mig vid matsalsbordet och bytte bord efter en diskussion om "hur faaan man kunde vara bög?" där jag hade bett dem inte säga så vidriga saker, som hade utmynnat i "jaha men vad faaan vet du om hur det är att kyssa någon av samma kön". Så då berättade jag det hur jag vet något om att kyssa någon av samma kön.
Nej, det har aldrig gett mig några fördelar att berätta att jag är bisexuell.
Å andra sidan så har jag aldrig hållit inne med det heller, så jag har sluppit komma-ut-problematiken. Det tog ett tag innan jag greppade att man inte lika lättvindigt säger till sina tjejkompisar att man är kär i en tjej när kärleksproblemen diskuteras. Och att det är det som är att komma ut och att det är en Big Deal. Det var ingen Big Deal för mig att plötsligt fatta hur jag kände. Jag hade alltid känt så.

I början av gymnasiet gick jag fortfarande runt i den gulliga villfarelsen att Malmös feministkretsar skulle vilja ha med mig att göra. Så när en kompis bad mig följa med på anarkafeministiskt möte i en lesbisk aktivistgrupp kändes det helt rätt.
Vi kom dit.
Hon hade hänglsebyxor, t-shirt, inget smink och rufsigt hår.
Anarkaflatorna hade militärbyxor, kort snagg, inget smink, nyckelkedjor och gympaskor.
Jag hade blålila hår, svart läppstift, eyeliner ut till tinningarna, 14-hålskängor, nätstrumpbyxor och en kort sammetsklänning.
Ja, jag såg ut som den Mansonitwannabe jag var, och jag var jävligt nöjd med det.
Ingen sa ett ord till mig.
Efter mötet sade en av dem till min vän att hon inte behövde ta med mig tillbaka dit, för sådana som jag hade inget där att göra.
Det var väl någonstans där jag började inse att jag valt att balansera på en jävligt mycket smalare lina än jag dittills fattat och att verkligen _ingen_ ville ha med mig att göra.
När jag flyttade till Stockholm och försökte engagera mig queeraktivistiskt här blev jag utsatt för precis alla härskartekniker i boken. Det var ett möte för nån jävla queerfeministisk marsch som tog priset. När jag lade fram förslag tittade folk tomt på en punkt på väggen bakom mig, en tog upp en pocketbok och började läsa, några andra pratade samtidigt. En nyutkommen lebba försökte till och med göra ner mig genom att outa att jag hade pojkvän. Det var väl där någon stans jag insåg att den här klicken människor är lika inskränkt som mina gymnasiekompisar. De skiter i syftet med det här. Vad de vill ha är en egen liten plaskdam där de kan bekräfta varandra och intrigera och leka queer-Dallas och förfasas över hur alla brudar som över huvudtaget ligger med män är "fienden" och bimbos.
Och det gjorde mig bara så jävla trött. Det gör det fortfarande. Det har även gjort att jag intagit en jävligt blasérad inställning till queer-Stockholm. Jag orkar inte gå på några evenmang eller supporta grupperingar som visserligen brinner för frågor jag tycker är viktiga, men som fortfarande ser mig som mindre värd i sammanhanget. Om jag ville uppleva det skulle jag lika gärna kunna börja gå på fotboll eller festa på Stureplan.

Jag behöver inte välja. Jag har inte lust att välja.


PS. Fast alltså jag kan inte komma på något som fotbollsfans brinner för som ajg tycker är viktigt. Där dog den liknelsen.

Albanien

Hur kan man inte älska ett nummer som innehåller Aquaman gone discokula och två stycken mimdvärgar sminkade som Jokern? HUR?

Grekland

B: Kolla, det är en jättestor grekisk häftapparat!

L: Hahahaha, men du vet väl att roten i ordet häftapparat egentligen kommer fron grekiskans... eh... heftos?

Nederländerna

B: alltså, det här är helt otroligt, det här är som tre stycken David Hasselhoffs och tre... eh....
L: Tre stycken Mimi från Drew Carey Show?
B: Ja, precis! Men liksom, allihop ser ut som Hasselhoff!
L: Ja, vem annars tänker man på när man ser en man i glittrig smoking med en tjock kvinna i fransklänning och portabelt turntable?

Lettland.

Programledaren: Nu är det Lettland! Låten heter "trafikstockning"!

B: Åh, det är den här, den var dålig! Kolla, han har matchat blå sammetskavaj men skinnbrallor och sneakers!

L: Jaha, då är det här min byta-binda-låt då. Hejdå.

Man kan lita på The Motherland:

Rysslands ambassad blev ju som bekant tjuriga över pausunderhållningen i den svenska melodifestivalens final. Ja, om ni mot förmodan glömt eller inte sett det, här är den:

Alltså, I löv it. De dansande ryska dockorna, björnen, brudarna som visar röven, kosackerna. Klockrent!

I förrgår var det semifinal nr 1 inför Eurovision Song Contest.
Här är Rysslans egen pausunderhållning:

Vi satt och kollade och kände bara... SKÄMTAR NI MED OSS?! Det enda som fattas för att det här ska vara fullblods-Tingeling är ju den dansande björnen! Allt annat är med! Det går rykten om att det är ironi från Rysslands sida, men PLEASE. Det här är det bästa Ryssland har: Röda Armén, pansarvagnar, techno och lättklädda gymnaster. Häpp!
Enligt rykten blir det dansande björnar i kväll.

So far:

Alltså Andorra: det finns inget med den här låten som inte suger hästballe. Inget dopidopidopidopdopdop kan få den här kalkonen att flyga. Refrängen går liksom !I'm getting a life". Please, why don't you? And go away.

Hittills är Armeninen lätt min favvo. Två kvinnor som har en låt som landar någonstans mellan balkanbeats och Bollywood och en look någonstans mittemellan konkubinerna i Dracula och Siouxsie Sioux. Yes please.

FYI:

Ofta känner jag att det bästa med stora bloggar är deras kommentarer. Folk är ju ena sådana enastående idioter, genrellt.
Älskar Maggan Graafs blogg där flera läsare konstaterat att "du är så "himla rolig" !". Jag viste inte riktigt hur jag skulle lösa att skriva ut den meningen, interpunktionsmässigt. Det är härligt med folk som använder " " helt godtyckligt.

Oh, Gollywog!

Igår sprang plötsligt den bisarra termen Gollywog på mig. En Gollywog är tydligen en irlängsk/engelsk docka som blev en vida spridd leksak efter att folk från Afrika invandrat till Irland och England under början av 1900-talet, via missionen.
Ni ser dem?

Ni inser varför de inte är hekt PK nu för tiden? Det är tydligen, upplystes jag om, helt i samma klass av förolämpningsgrad att kalla någon "Golly" som "Nigger".
Detta följdes av ett hej vilt googlande av ordet Gollywog och till vår stora förvåning får vi upp en träff på Agnetha Fältskog. Hon har tydligen gjort ett gäng solosinglar på tyska som floppade, eftersom hon vägrade sjunga på engelska. Tillslut övertalades hon ändå att sjunga in en engelsk version av sin icke hit "Gulleplutt". Ja, den heter så. Den översatta låten heter "Golliwog". Ja, på riktigt.
Jag hittade texten, men vägrade tro att det inte var ett skämt tills jag hörde den på riktigt.



Alltså textraden "Fire, fire, something's burning!" Man ba maybe it's a gigantic cross? Maybe it's a bunch of people in white sheets?
Här är för övrigt "Gulleplutt". Den är minst lika bisarr.



Jag gillar liksom porrfilms-riffet. Och den svenska texten är helt fantastisk. Varsågod, gullepluttar:

"En lång och mörk man
Rätt smal om midjan
Det har jag alltid önskat mej
Fast du är fel sort
En ljus och rundkort
Så har jag blivit kär i dej

Gulleplutt
När du kysser mej blir jag så snurrig
Gulleplutt
Kyss mej, kyss mej
Aja baja
Lugn i stormen, lugn i stormen
Lugn i stormen, ooh, lugn i stormen

Du vet hur det går till att få mej att gå i spinn
Så inte rör det mej, att du är lite trind, ahh

Du är allt som är bra för mej
Du är allt jag vill va' för dej
När du ler är du rar och du ger när du tar
Och jag ber dej bli kvar hos mej

Du är besvärlig, men du är härlig
Du har nånting som tänder mej
En aning mullig, men jättegullig
Med en frekvens som sänder mej

Gulleplutt
När du smeker mej blir jag så konstig
Gulleplutt
Smek mej, smek mej
Aja baja
Lugn i stormen, lugn i stormen
Lugn i stormen, ooh, lugn i stormen

Är jag ett litet barn, så är du mitt Gröna Lund
Det spelar ingen roll att du är lite rund, ahh"

Liksom, hur många gånger behöver hon säga att han är en tjockis men att hon gillar honom ändå? Ajabaja!

*skämskudde*

Alltså Färjan, Färjan 2 närmare bestämt, detta program som aldrig slutar förfölja mig och plåga mig som en folkilsken terrier, eftersom både bästis och sambo är besatta av det.
Nu var det precis två brudar som blivit badly pummeled by the ugly stick som sjöng karaoke och deras kompis/morsa/whatever ba "Åååh, dä ä så fiiiint när de sjunger, jag sitter alltid här å bööölar och drömmer att det vore jag!" Och hon som "EGENTLIGEN är lite dålig i halsen idag, men man måste ju göra sin plikt!" sjunger sitt paradnummer "Himlen runt hörnet". OMG, pinsamt. Sedan sjunger den andra "I will always love you".
Hon sjunger I will always fucking love you av Whitney fucking Houston och det är bara tröjan över huvudet, skämskudden i famnen och försök tänka på små rosa hästar. (Nej, jag är medveten om att det inte är hon som gjort originalet, men för de här brudarna var det det, det var inte Dolly man härmade, det var rakt av Bodyguard.)
Kan ni sluta sjunga den låten på karaoke, era jävla misfits?
"Ja, jag klarade ju inte de höga tonerna idag".
Nämen tjena, IDAG? Som det där lät klara hon ALDRIG de höga tonerna

Men eh, jag vet inte, man vill ju å ena sidan tack för underhållningen, men samtidigt skulle jag nog tacka mer om jag slapp skiten helt.

blä.

Det är mycket upp som en sol och ner som en pannkaka just nu.
Det är liksom ständigt en migrän på gång, längtar till allt deklarerande är slut så att jag kan få koncentrera mig på att göra kläder till nästa modevisning.
Jag vill helst mest vara ifred.
Så är det med den saken.