Rapport från Maskingatan:

Jag har en monterslav på modemässan i Göteborg. Monterslavar gör sådant som att skruva ihop lådor och hämta kaffe och skapa go stämning.
Och ibland kommer de med sådant här:

Och då blir man alleles mjuk och luddig i själen.
För övrigt spelar de Richard Cheese i högtalarna här.

Vad jag gjorde förra sommaren: part 2

De gör det, som sagt var, inte direkt lätt och praktiskt för en när man vill sluta vara gravid, som jag valde att uttrycka mig istället för att säga "göra abort".
Inser ni vilken språklig krumbukt det blir?
Det är till en början jobbigt att prata med ca 20 främmande människor i telefon om det, det är rent ut sagt utmattande. Man blir helt nere i skorna av det.

Sedan har vi de känslomässiga aspekterna av att vara på smällen och vilket jävla ömtåligt litet ägg man blir av det. När man är detta ömtåliga lilla ägg är det jävligt jobbigt att hela tiden stå på sig, ta reda på all fakta, tvivla på allas kompetens etc. Jag har fan bokat resor till östeuropeiska länder vars språk jag inte talar som varit smidigare att organisera. Och varje gång man stöter på patrull, och det gör man ganska ofta när den organisatoriska dinousaurien Sjukvården långsamt ska vända på sig, så blir man alldeles ledsen och får gråten i halsen och vill bara vråla "JAG ORKAR INTE!" och lägga sig på golvet och grina.
Det här med att berätta det för folk och att prata om det, det var mycket svårare än jag trodde. Det kändes så otroligt laddat, som om jag plötsligt inte hade någon hud.
Jag berättade det för 4 personer.
Det allra jobbigaste var att plötsligt sitta och veta att det fanns folk jag kanske inte skulle kunna prata med det om utan att det potentiellt kunde bli obehagligt.
Som personen som försökte skaffa barn. Hur säger man att man ska göra abort och längtar som en tok till någon som försöker gång på gång att bli gravid?
Eller till personen man vet är helt emot abort och tycker det är omänskligt?
Eller de man inte känner så väl som frågar "vad ska du göra på fredag, varför kommer inte du på festen?" och man inte känner att man helt avslappnat kan säga "jo, jag ska göra abort".
En av personerna jag berättade för svarade ingenting och berörde aldrig ämnet igen, inte ens för att fråga hur jag mådde. Jag har ingen aning om varför. Men det gjorde mig ledsen.
Så jag höll käften, på det stora hela. Jag behövde prata om det genom att få lov att vara öppen och skämta om det. Jag behövde få avdramatisera det och ventilera alla mina tankar.
Genom det här fanns det egentligen bara en enda person jag kunde göra det med och känna mig trygg i att inte bli betraktad som ett freak och det var den personen jag valde att ha med mig på sjukhuset. Alla andra fick mig bara att känna mig som någon slags tickande bomb och som om jag var väldigt jobbig och obehaglig. Det finns ingenting som kan få folk att betrakta en som sjuk i huvudet som när man skämtar om sin egen abort, tro mig. Men det var så jag behövde få prata om det för att kunna hantera det och jag tyckte att jag hade rätt att ta mig den friheten.
Att göra aborten var inget stigma för mig. Det fanns ingen inre konflikt och jag var helt trygg i det. Däremot kände jag omedelbart från omgivningen att det fanns något störande med det. Jag ville själv få välja hur jag ville prata om det och få det valet respekterat, inte slänga mig med en massa klyschor bara för att ta hänsyn till vad andra står med för floskler beredda på tungan.
VARFÖR måste man alltid hålla sig inom ramarna för vad som är en förutbestämd reaktion på saker? En våldtagen kvinna beter sig så och så, det vet man ju, och på samma sätt kändes det som om all tyckte jag var helt omänsklig för att jag INTE var ledsen och upprörd över att behöva avsluta graviditeten (titta så skadad jag är, till och med nu har jag jävligt svårt för att skriva "göra abort" utan att huden kryllar sig). Det gjorde mig så fruktansvärt förbannad när det visade sig att det var svårt för folk att respektera det. Jag blev behandlad som om jag var superledsen över att göra abort och behövde ömkas för att jag skulle genomgå DETTA HEMSKA!

Det jag var ledsen över var att behöva vänta i en hel jävla månad. Det gjorde att jag mådde dåligt och kände mig stressad mycket längre efteråt. Det verkade vara alldeles för känslokallt för att jag skulle ha rätt att vara ledsen över det.
Först hade jag tänkt åka helt själv, men retroperspektivt kan jag bara säga: nooooo. Just don't.
För det första säger de att man "kan må lite illa". Det gör man inte. Man blir yr och spyr som en hund. Ät inga Oreos, de är det sista du vill ha i retur. För det andra, de säger att det gör "lite ont, som mensvärk". Det gör det inte. Varje gång de säger att det känns "lite som mensvärk" när det gäller någon gynekologisk åkomma så undrar jag vad fan folk har för mensvärk som referensramar? Det var jävligt obehagligt, men inte så obehagligt att jag inte skulle göra om det om jag var. Jag tycker det hade varit fair play att berätta att man spyr i början.
Ja, man får knark. Det gör underverk för smärtan, men man blir sjukt trött. Jag somnade på busshållplatsen på vägen hem. Det hade inte varit så kul om jag varit själv. Sedan låg jag på sofflocket en hel dag efteråt.
Plus att hjärnan fullständigt löpte amok.
När jag gick och väntade på att få ta det första pillret var jag stressad och ville bara BLI AV MED DET, den där envist celldelande lilla mungbönan. När jag fått det första pillret fylldes jag över ett våldsamt äckel över att "det" var dött, men kvar i mig, som en Alien. Dagen innan jag skulle avsluta det helt bara grinade och grinade och grinade jag. Varför? I have no clue. Jag ville verkligen inte ha en bebis, jag var inte ledsen över att inte bli mamma, och det fanns inget annat beslut på kartan. Det fanns liksom inget alternativ att diskutera för mig, för jag ville inget annat. Ändå bara grinade jag. Jag antar att alla hormoner som löper amok gör en helt bananas i huvudet, eller så var det helt enkelt stressen av att ha varit tvungen att vänta en månad på att få det avklarat.
Dagen efter kände jag mig också helt fucked up.

Sedan började det långsamt släppa och det kändes som om jag långsamt började landa i mig själv igen, men det tog tid.
Jag kunde fortfarande vakna mitt i natten och känna mig stressad och ha panik bara för att komma på att det redan var över, i två månader efteråt.
Ibland vaknar jag fortfarande.

Vad jag gjorde förra sommaren: part 1

Jag har gått och funderat lite på om jag skulle skriva om det här här, eller om jag skulle låta bli, av några olika anledningar. Dels för att ibland känns det helt ok att skriva väldigt personliga saker här och ibland inte. Efter lite utvärdering har jag kommit fram till att jag nog trots allt skulle må bättre av att skriva om det. Jag går nämligen fortfarande runt och tänker mycket på en massa mer eller mindre bisarra omständigheter kring det som hände.

Sommaren 2008 gjorde jag en abort.
*paus for reaction*
Jag lyckades med konststycket att bli på smällen mitt under brinnande industrisemester, om jag får uttrycka mig så.
Först tog jag det billigaste testet på apoteket. Det var negativt. Det kändes helt åt skogen. Dagen efter tog jag RFSU's eget test. Det var positivt. Det kändes visserligen också helt åt skogen, men mer på ett "dra undan mattan under fötterna"-sätt, än helt fel.
Efter att ha tittat in i väggen i tio minuter satte jag mig ner och ringde Vårdguiden för att lägga upp någon slags strategi, eftersom klockan var tio på kvällen och jag inte kunde göra något annat åt saken men ändå hade ett väldigt behov av att genast ta tag i det hela. Där fick jag reda på att det fanns ca 20 ställen i och omkring Stockholm som utförde aborter, inklusive alla närförorter, Södertälje och Upplands Väsby. Nej, jag skojar inte. Det är helt sjukt lite, särskilt med tanke på hur många platser som finns på varje ställe.
Jag fick också reda på att de flesta var stängda eftersom det var semester. Det fanns heller ingenstans jag kunde ringa för att få reda på när jag tidigast kunde få en tid på någon av dessa kliniker, utan dagen efter var jag tvungen att sätta mig och ringa deras telefontider och försöka hitta någon som kunde ta emot mig. Annars brukar ju kedjan se ut mer såhär:
1. Gå till vårdcentralen.
2. Få en remiss till en annan läkare/specialist som kan behandla.
3. Bli kallad till sagda läkare.

När man ska göra abort får man sköta alla bollar själv, kan jag tala om.
Jag började alltså ringa runt. Det visade sig att det fanns fyra klinker som hade öppet och där det var möjligt för mig att få en tid inom tidsramarna.
Det kändes väldigt jobbigt att sitta och ringa runt och beskriva mitt ärende för hur många människor som helst och få "nej" hela tiden.
Två kliniker var fullbokade och tog bara emot akutfall, en gick inte att få tag på och den som till sist kunde erbjuda mig tid antingen inom 11 dagar eller 29.
Man ska bli erbjuden tid inom 3-10 dagar enligt vårdguiden. Då jag skulle resa bort efter 11 dagar var jag tvungen att vänta 29 dagar på att få gå på mitt första besök för att bli undersökt och få graviditeten bekräftad. Det var även de klinik som låg längst bort från mig geografiskt av alla de som var öppna. Det kändes inte okej någonstans. Uppenbarligen har de inte tänkt sig att folk ska behöva gå till gynekologen eller bli gravida under juli-augusti.

När jag väl kom iväg var sjukhuset en organisatorisk dinosaurie.
Jag fick strikta order i ett telefonsamtal om att infinna mig PRICK 08.00 på avdelningen och innan dess var jag tvungen att ordna med patientbricka på ett annat ställe, som vi för sakens skull kan kalla det K27. När jag väl hittade K27 såg de förvirrade ut och sa att de inte gjort patientbrickor på flera år och att jag skulle gå till huvudentréns informationsdisk. Ganska sur klampade jag upp till avdelningen och meddelade att bara så ni vet, de gör inte patientbrickor på K27 längre. Tanten i kassan sa surt att hon var medveten om det. Jag påpekade att folk bakom den här disken som svarar i telefon inte verkar ha koll på det och blev hon ännu grinigare. Hallå, det var liksom JAG som fått jävligt dålig service i ett ganska känsligt ärende och så sitter helvetestanten här och snörper på munnen åt MIG?
När jag väl fick träffa barnmorskan var hon visserligen en ganska vettig människa, men hon tilltalade mig som om jag var 13 år och aldrig hade sett en kondom förut i hela mitt liv. "Är det någon som har talat med dig om preventivmedel?"
Men liksom PLEASE! Jag är 26, vad tror du själv? Jag kan räkna mina oskyddade samlag på ena handens fingrar, de är exakt fyra stycken. En av gångerna tog jag ett dagen efter piller, de två andra gick jag och testade mig genast och var supernervös i en månad och det här var den tredje. Jag tycker inte det riktigt är meriterande för en trave moralkakor och lite lagom skuldbeläggande tonfall.

Sedan kom den organisatoriska dinosaurien igång igen. Kunde jag få göra mitt återbesök på en gynmottagning närmare mig när vården öppnat för business igen? Nej. Varför då? Bara nej. Men det tar mig en timme att åka hit och en timme hem, det blir nästan en halv arbetsdag för att någon ska kolla mig i muffen och säga att allt är ok, varför kan jag inte få göra det hos en annan gynekolog, min info ligger ju på en databas de kan komma åt? Nej men det bara gick inte.
Så då bara sket jag i det och ringde vårdguiden. De sa att man hade rätt att välja vårdställe i den mån tid och plats fanns och att jag kunde göra återbesöket var jag ville. Att upptäcka sådant gör en fruktansvärt paranoid, eller i alla fall mig. Det kändes som om ingen hade någon egentlig koll på vad som verkligen gällde och då började jag undra vad mer de hade fel om och ville ifrågasätta allt. Så får det fan inte vara när man söker vård och dessutom känner sig rätt skör.
Men jag känner att det är nästa inlägg.

Alltså det här med evolutionen

Såhär:
Kul med många olika perspektiv när man diskuterar saker.
Men jag får alltid lite kalla kårar när folk börjar ifrågasätta evolutionen utifrån perspektivet att de är religiösa.
Jag förstår inte oförenligheten mellan kristenhet och evolutionen, elelr ofta vetenskap över huvudtaget. I don't get it. Varför kan det inte ha varit gud som skapade universum och därmed jorden, därmed jordens förutsättningar för liv, därmed livet och sedan liksom rullade stenen på?
Allt det här "Åh men livet kan inte ha hänt av en slump", I don't get it. Evolutionen är väl ingen slump heller? Måste alla frågor kunna besvaras bara med "Gud gjorde det", finns det liksom ingen fortsättning på svaret efter det? För även om svaret är "Gud gjorde det" så vill ju i alla fall jag genast veta en massa saker om hur det gick till efter det gudomliga pekfingrets inblandning.

Alltså om någon bara kunde servera mig ett genomtänkt argument till varför de ifrågasätter evolutionen, då blir jag glad. Det vore intressant.

vårstädning

Alltså jag har liksom några bloggar jag måste sluta läsa, för mitt eget välbefinnandes skull.
Båda två är bloggar jag kollat på för bildernas skull.
Den enda brukade visa bilder på roliga outfits, men verkade ganska dum i huvudet, på ett underhållande sätt. Nu är den bara tråkig och inte korkad på ett underhållande sätt, utan på ett småsint, trist sätt.
Den andra visar fortfarande inspirerande bilder ibland, men verkar helt dum i huvudet och skriver dessutom helt sjukt dåligt. Det är inte roligt eller underhållande utan mest irriterande och jag orkar inte hålla på och sålla.
Den gemensamma nämnaren är att jag inte kan låta bli att klicka in och kolla ibland och alltid efteråt känner jag mig lite sur och irriterad, men känner ändå inte att ajg kan skriva ett surt inlägg om det jag just läst eller sett för det där med att använda bloggbeefar som ett sätt att få uppmärksamhet för bloggen. Jag vet inte, men jag tror jag lämnar det åt Hanna & Dennis.
Jag tror att jag behöver promenera till ett fik och köpa semlor.

I'm doomed to fail

Men alltså, här sitter man och försöker klämma fram käcka formuleringar om kulturanalytiska problemformuleringar och så kommer Melrose Place på TV. Vad är det för rättvist med det?
Alltså, mellanstadiet/högstadiet, it's all coming back to me now...

Idag:

Just nu vill jag bara kräkas ur mig den här tentan, som jag fortfarande inte alls känner att jag fått grepp om, och få lov att gå och gömma mig i lokalen och jobba.

Oh Vienna, this means nothing to me.

Men alltså, hela den här grejen med Littorins "kärlekshälsning" till sin tjej på Fejjan.
Jag lyssande på en helt bäng debatt mellan Annika Nordgren Christensen och Frida Johansson Metso. Men alltså, vilka jävla stolpskott de lät som, bägge två.
Jag fattade precis vad det var de försökte säga, men de sa det så jävla dåligt båda två.
Annika menar att det är ett problem om politiker öppet bli alldeles för privata och delar med sig av sitt privatliv, för att sedan helt plötsligt neka att svara på frågor för att de är för privata. Det blir som Paris Hilton och Hallmark-korten. Man kan inte bygga sitt kändisskap på att promota sig själv och sin image och sedan säga att andra inte får använda sig av den imagen för att skämta om en. Det kan ju bli problematiskt, framför allt för politikerna själva. Så varför säga att Littorin talar till sin flickvän som om hon vore "en kattunge" och dra slutsatser om deras förhållande? Visa lite jävla politisk kompetens istället och formulera dig lite vettigare. God knows att du har betalt nog för det, utan att skriva saker som är så illa formulerade att du måste be om ursäkt med en gång. Och så what om han kommunicerar via Facebook och låter "ung"? Vem fan bryr sig? Carl Bildt hade en grön sidenkavaj med handmålade geleråttor, slå det.
Och sedan den här jävla Metso.
Wäwä, allvarliga anklagelser om att Littorin är sexistisk, wäwä. Typ, hon har inget att bygga sin kritik på, eftersom hon försöker kritisera någon som är helt bäng i huvudet. Så istället för att faktiskt ta upp poängen Annika försöker göra och säga "ja, du har en viktig poäng, men du framförde den jävligt dåligt och förolämpande". Det hade ju varit lite moget, istället för att vifta bort det med att både Sven Otto och Annika är töntiga och att man inte hade kunnat se Gustav Wasa på Facebook. WTF? Vad är det för konstigt argument?

Alltså de här två kvinnorna, kom de ur samma påse nötter eller?

Jag vill ju bara skjuta honom innan han nynnat klart introt, men i alla fall:

Ibland ramlar man över saker som får en att förstå hur folk helt utan själinsikt eller självbevarelsedrift, samt är helt tondöva får för sig att på allvar söka till Idol:



Jag menar, ingen har någonsin talat om för honom att han framstår som helt spritt språngande, eller hur? Minns ni Anton Maiden, den formidable a capella-urtolkaren av Iron Maidens heal katalog, som sedan tragiskt gick bort? Det här är den nya Anton Maiden, fast inte riktigt lika cool.

Alltså ibland känner jag mig som Hondjuret.

Fan vad jag känner mig SUR idag.
Den här dagen började lite halvsurt med att Sabbath kissade på en kavaj, vilket visade sig vara för att vattnet var slut och lådan var full. Nändes inte skälla på djuret då.
Sedan kom jag till min gruppdiskussion på universitetet och hamnade mitt i ett medelklassträsk av folk som inte tyckte att den totala avsaknaden av genusperspektiv i avhandlingen vi läst var ett problem.
Nej för att liksom, då skulle man ju behöva skriva en hel avhandling TILL, om det.
Nej, jävla pucko, det skulle man inte, för genus är en ofantligt stor del av vår identitet, genus förmedlas genom all kultur vi konsumerar, via alla ekonomiska strategier.
Att säga att genus är helt irrelevant i ett ämne som mjökdiskens nya ekonomi är så jävla korkat.
Det är en produktkategori som är riktad mot kvinnor och barn och utvecklad av män, ända sedan första propagandakampanjen. Män i reklamerna har vita rockar, kvinnorna handlar eller matar barn eller mjölkar kor. Hela psykologin i mjölkdisken är riktad mot kvinnor och husmödrar (fortfarande). All propaganda är riktad mot kvinnliga konsumenter som vill ta hand om man/barn/hushållskassa.
Man ba jäääävla pucko, fan vad du lever i en skyddad liten värld där du är en individuell och speciell liten stjärna som inte alls är påverkad av klass eller kön.
Och alla de andra havregrynsgrå medelklass-fresh out of gymnasiet-pluggisarna ba *nickedocka*

Men akn ni förstå att mamma måste ta sig en liten sup för att orka med?

Nettikett

Vi diskuterade språk och internet härom dagen på en föreläsning och då kom givetvis det här med ungas internetspråk upp och hur man knappt kan förstå vad de säger i sina sms.
Å ena sidan hade vi en 29-åring som var helt internetovan och inte kunde relatera till några förkortningar, å andra sidan en lärare som sa att det inte var ett sämre språk än "vanligt" skriftspråk, bara ett annat språk och att det fanns en poäng i att inte låta det ena förfalla på bekostnad av det andra.
Ibland sitter man ju själv där och känner sig som en stofil för att man på sin höjd är bekant med *lol*, *omg*, *asg* osv. Vilka dessutom skrevs inom stjärnor när man vande sig vid dem, något som inte längre verkar nödvändigt. Chatspråket har helt enkelt tagits till extremer via smsens förädlingskonst, vilket inte är så konstigt nu när tecknen i ett sms begränsas hårt av operatörerna för att sälja fler sms. Surt.
Anyhoodles, när det kommer till nettikett och hur man beter sig på internet så är mitt största problem inte tonåringar. Mitt största problem är relativt nybakade internetanvändare över 30. Nybakade kan här innebära lite allt möjligt, men framför allt menar jag de med en väldigt svag uppfattning om hur man beter sig och kommunicerar med folk online.
För det första: om de skaffar Facebook så lär de sig aldrig att man inte skickar en invite till varenda cause man joinar till alla på adresslistan. De skickar kedjemail som inga andra. De kan lätt dra iväg ett mail helt utan interpunktion, stora bokstäver eller underteckning, med bara radbrytning för att markera "ny mening" till någon de känner. De missbrukar utropstecken och ofta har de svårt att samla all information av relevans kring ett ämne i ett mail, det krävs ofta en serie mail för att få fram allt av vikt. Om de har en hemsida tycker de ofta att det är okej att ha musik på den, som om folk inte lyssnade på sin egen musik på datorn.
Framför allt så behärskar de varken sms:språket eller lyckas använda ett koreekt skriftspråk online utan blir olyckligt fångade mellan de tu.

Överlag en mycket irriterande grupp att försöka kommunicera med via modärna påfund som det hära internät.

Nej men tänk om vi bara skulle ta och skicka alla som är lite jobbiga till en öde ö, eller kanske döda dem? Ja!

Varje gång det händer något hemskt som på något sätt kan tillskrivas ett "psykfall" så blir en massa jävla bullbakande morsor helt rabiata och börjar bröla om "öga för öga, tand för tand" och hur man borde skjuta, eller på andra sätt göra folk illa.
Ja, jag tyckte också att Engla-fallet var bortom hemskt, men man akn inte säg att man för den sakens skulle borde börja döda människor och att det är ok att skriva vad för hemskheter som helst och göda någonslags pöbelmentalitet. Nej, jag tycker inte vi borde ställa barnamördare och pedofiler mot en vägg och stena ihjäl dem. Jag tycker att om man tycker så, då är man riktigt riktigt riktigt RIKTIGT sjuk i huvudet.
Riktigt riktigt riktigt sjuk.

Har ni sett bilder eller filmer på hur mobbar bränner svarta män de lite löst anklagar för något brott i Amerika, så sent som på 30-talet? Hur en hop människor kunde ta lagen i egna händer och hänga upp folk i träd och tortera dem och bränna dem? Det har jag och det är fan så man vill kräkas. Har ni hört talas om häxbränningarna på 1600-talet? Pretty much the same, men fler kvinnor som strök åt då.
Det är folk som NI som får sådant att hända. Som eggar på fruktansvärt inhumana synsätt på människor.

Det allra läskigaste blir när man hittar sådant på väldigt gullepluttiga bloggar och plötsligt så ser man 100 kommentarer från en massa andra gullepluttia bloggare som alla plötsligt tycker att psykfall borde "spärras in" eller kanske t o m göras av med mer permanent.
Jag vill fan inte heller att någon våldsam människa, sjuk eller ej, ska korsa någon jag älskars väg och göra dem illa, men att tala om andra människor som vore de ohyra blir inte legitimt för att man har barn och oroar sig för dem.
Really.
Vet ni hur svårt det är att få vård för psykisk ohälsa i Sverige när den är på en fortfarande hanterlig nivå? Det är inte konstigt att folk akn gå så länge att de blir raving lunatics.

Skaffa er lite jävla perspektiv.

Idag powerwalkade jag runt Vinterviken, hur häärligt som helst, nu ska jag dricka lite chailatte och göra lite yoga, mmm, sypermys!

Inte.

Igår var det jag och BiB:en. Eller rättare sagt, det var jag, johanna, björn och Bib:en.

Nu sitter jag framför Melodifestivalens första deltävling och filosoferar.
Hittills undrar jag följande:
Varför såg Nina i första bidraget ut som alla i Kiss sammanslaget? Varför smekte en av dansarna henne i skrevet? Varför dansade hon som om hon skitit på sig hela låten igenom?

Och tjejerna i Wlcome To My Life, om ni ska ge dem gitarrer att posa med, kan ni snälla ge dem sladdar till sagda gitarrer också? Vi fattar att det är playback, men please, ge dem lite värdighet.

Och Petra Mede, är inte hon lite ansträngd?

Oh noes...

Kill, baby, kill

Vaknar mitt i natten av en irriterande röst och en katt på magen.
Ally McBeal. Ally McfuckingBeal.
Jag hatar Ally McBeal.
Jag FATTAR inte grejen med sen serien, eller henne som karaktär. Hon är irriterande, gnällig, psykotisk, och överhuvudtaget så är som som en hel krigarstam rödmyror som leker världskrig på mina nerver.

Öde ö-böckerna!

Hallå, kommer ni ihåg inlägget om öde ö-skivorna? Nu tycker jag vi piffar upp den här skittråkiga månaden med en lista över öde ö-böckerna!
Vilka är de och varför?

Här är mina 10, i något så när rangordning:

1. Stiff, Mary Roach
2. Tipping The Velvet, Sarah Waters
3. Svart Sabbat, John Dickson Carr
4. Neverwhere, Neil Gaiman
5. The Shadow over Innsmouth, HP Lovecraft (jag vet, novell, but still)
6. Self Made Man, Poppy Z Brite
7. Den Hemliga Historien, Donna Tartt
8. Aliide Aliide, Mare Kandre
9. Juliane & Jag, Inger Edelfeldt
10.Ställd, Susan Faludi

Hej hallå dagboken,

befinner mig på ett svårt märkligt ställe i livet just nu.
Allt liksom bara snällt flyter på. Jag har inga akuta problem som står och knackar mig på axeln. Jag har en revisionskonsult. Jag har inga alarmerande pengaproblem för tillfället. Jag rah tid att leta nya matrial, rita nya kläder, mixtra ihop nya smycken, fotografera skiten och lägga ut det på internet. Jag ligger inte hejlöst efter på etnologin, har därmed ingen pluggångest just nu. Pojkvännen är snäll. Katterna är snälla. Kollegorna på jobbet är snälla. Kurskamraterna på etnologin är snälla. Alla är glada och hjälpsamma. Projekten går bra. Det egenhändiga mönsterkonstruktionspluggandet går helt ok.
Efter att inte ha kunnat sova ordentligt på nätterna sedan i somras av ren och skär ångest inför allt som måste fixas/donas/flyttas/slängas/bäras/skrivas/ringas/lämnas/hämtas/ är jag helt perplex och kan av bara farten fortfarande inte sova.
Det är för att det här är så jääävla alien.
Jag har flyt.
I tell you, it can't be good. Någon stor katastrof måste lura runt hörnet.

Plus att jag måste skaffa mig lite pluggångest, för annars blir jag lat och slackar av och ba "äh, sketalätt, vaddå läsa kurslitten, jag kan ju det här!"
*hittar på friskt i hemtentan*
För övrigt läste jag mig till att det tydligen räknas som fusk att referera till böcker man inte läst. Ehe. Så om man typ mörkar att man läst en bok genom att slänga ur sig ngt klyftigt på tentan (hallå, läsa inledning och baksida räcker för det) så räknas det som fusk om de kommer på en. Frågan är väl hur de ska komma på en.
Jag menar, det är väl varken fusk att ha superdåligt minne eller vara dum i huvudet och det kan man ju alltid hävda?