Tvätta bort allting med thinner

Det här är helt makalöst,
men sju, nästan åtta år efteråt kan jag fortfarande inte lyssna på Kents tre första skivor.
De är tre av de bästa skivorna jag vet, jag skulle lätt sätta Verkligen på min topp 5-lista, men jag skulle aldrig sätta den på min ta-med-till-en-öde-ö-lista.
Jag har försökt se dem live några gånger, vilket alltid slutat med tårar och ångest och tidig hemgång.
Jag ahr lyssnat på de här skivorna på ofantligt hög volym på repeat i två somrar i rad, den mellan åttan och nian och den mellan nian och ettan och jag måste nu i efterhand ändå kategoriera de åren som de olyckligaste i mitt liv (hittills).
Trots allt annat som hände så tar de här skivorna mig inte tillbaka till alla sommarkvällar som var bra, i den mån de var bra och inte alltid lite sorgkantade, (men det var bara för att hela jag var lite sorgkantad vid tillfället) utan bara till en enda känsla, till ett enda förhållande och en enda person, att lyssna på de här skivorna eller övriga Kent-låtar från samma period gör mig bara direkt hjärtskärande olycklig. De är helt kodade. Märkligt nog är inga andra skivor som jag upptäckte under samma period inte alls lika laddade. De står liksom för sig själv på ett helt annat sätt.
Jag har vissa skivor som är öronmärkta på det där sättet, för vissa personer och vissa förhållanden, märker jag när jag går igenom samlingen.

Och bara för att bli lite härligt High Fidelity-nördig, här är mina öde-ö-skivor:

1. Disintegration - The Cure
2. Black Celebration - Depeche Mode
3. Every You, Every Me - Placebo
4. Sum & Substance - The Mission
5. The Choirgirl Hotel - Tori Amos
6. Dog Man Star - Suede
7. Siouxsie & The Banshees: Juju
8. Yvonne: Getting Out, Getting Anywhere
9. The Smiths: The Queen Is Dead
10. Nine Inch Nails : Broken


/L.