Report from the antisocial corners of nerddom

Ibland blir jag tillfrågad om jag vill följa med på ölmässor. Det bryggs öl hemma hos mig och jag är intresserad av den processen: smaken, dofterna, kombinationerna, delvis även av kemin även om jag inte greppar så mycket av den som jag skulle vilja.
Men det är ett ganska nördigt intresse, i den bemärkelsen att folk som håller på med det är väldigt insnöade på det. Precis som jag är med en del av mina andra intressen och min sambo är med ölbryggandet. Han gör det ibland med andra som hjälp, men han sysslar med det lite dygnet runt. Läser, ventilerar funderingar, vill gå och leta efter obskyra små pryttlar. Han kan spendera hela helger med att brygga öl hemma ensam. Han är antagligen precis som alla de andra ölnördarna på den punkten.
Men hittills har jag tackat nej till att följa med, utan att riktigt kunna förklara varför.
Jag vill inte följa med. Jag vill brygga öl och dricka öl, men jag vill inte följa med och dricka öl med 60 andra ölnördar.
Tillslut har jag satt fingret på varför.
Skillnaden mellan honom och mig är att sedan vill han höra vad andra tycker om det han åstadkommit. Det vill inte nödvändigtvis jag särskilt ofta.
Jag läser gärna på communities som berör mina intressen, jag kommer gärna med lite input eller skriver en post ibland.
 Men jag är intresserad av mina intressen. Jag är däremot inte alltid intresserad av andra människor som delar dessa intressen, eller interaktionen med dem inom intresset.
Jag pratar gärna med vänner om de intressen de är nernördade i och delar deras glädje över något obskyrt fynd. De gör ofta detsamma med mig. Men ibland är det som att det är roligare att dela det med någon som inte är insnöad på samma sak och vice versa.
Man hamnar nämligen så ofta i en position där folk liksom mäter sig mot varandra.
Är det något jag har lärt mig av mitt intresse för musik så är det att jag är extremt selektiv med vilka jag diskuterar musik med. Jag är trött på tuppfäktning, kukmätning och folk som går igång på att sätta andra på plats. Folk som verkar samla kunskap om något inte av en passion för ämnet utan för att kunna smälla andra entusiaster på fingrarna.
Jag antar att en av anledningarna till att A och jag kunde ha väldigt givande diskussioner om musik trots att vi intresserade oss för väldigt olika sorters musik var att diskussionerna handlade om andra spekter av musiken/scenerna/estetiken än vilken musikstil det var. Kanske just eftersom vi inte delade musiksmak uteblev tuppfäktningen i ämnet. Jag tycker fortfarande om att prata om musik med honom av den anledningen, trots att vi som sagt inte rör oss på samma arenor.

Jag vill helt enkelt inte. Jag är för gammal. Jag har försökt vara social kring mina passioner, men det går inte så bra. Jag har gett upp nu och spenderar hellre tiden på intresset än på interaktion.
Jag har alltid haft möjlighet att dela mina intressen med andra men hellre odlat dem ensam, ända sedan jag var liten. När jag skriver skriver jag visserligen för andra, men för att jag vill. Av alla konstkurser min mamma satte mig på som barn var alltid den största njutningen den av att få komma hem med all kunskapen och låsa in mig med den och måla, måla, måla, ensam. Av alla stunder på stallet var de bästa alltid när lektionerna var slut och jag fick lov att gå ensam på lång motionspromenad med ett halt gammalt sto på stranden i Klagshamn. Bara den där sura gamla hästen och jag som kunde gå fram och tillbaka i vattenbrynet i några timmat och titta på saker.

The Knife, Gubbhen, Goten

Att äga Byredoparfym är att ha råd att köpa en Byredoparfym.

Hade en diskussion häromdagen med Pojkfröken som mynnade ut i frågan: Har parfymintresset "bland folk" ökat på senare tid?
Ja tyckte ja. Han tyckte typ nej.
Mina argument var att jag hela tiden får intryck av att folks trösklar vad
gäller parfympriser filats ner en del, att det nu är "okej" att köpa en flaska parfym för närmre tusenlappen. Pojkfröken tyckte att det snarare var så att lyxkonsumtion fått mer status, snarare än parfymintresse.
Och jag ba... hmm, really?
Då insåg jag var min tes föll: jag hade byggt hela mitt korthus på Byredo. Byredo, denna parfymernas nakna kejsare.
Jag har en hel hög med DV mode och Style By Kling hemma och vad figurerar i
nästan varje nummer av dessa, ibland på flera ställen? Byredo. I alla "hemma hos en kändis" eller hemma hos en elin kling-wannabe" visas det upp Byredo-flaskor. I inredningsreportage av sovrum, badrum och små chica compact living student-ettor: Byredo.
Och texten då? Typ ingenting. "Det är en floral". Jaha, tack, det var uttömmande om en doft som förekommer på fyra olika ställen i samma tidning.
Mitt problem med Byredo är att jag så hjärtans gärna vill älska dem.
Dofterna LÅTER spännande men sedan känns de oftast lite platta. Jag skulle mer än gärna knäppa en jävla bild på en Byredo-flaska i mitt badrum och ba "KOLLA, jag finns, jag HAR en, jag är en svensk, smakfull tjej som inte bara har råd med dyr parfym, jag vet även vilken som är den trendigaste att välja! Visst får det er att tro att min garderob är full av dyra svarta ACNE/Whyred/HOPE/COS/Filippa K-kläder? Snälla älska mig!"
Byredo har skickligt lyckats göra sig till en symbol för god smak, för trendkänslighet och kvalitet. Men det är också lyxkonsumtion. Att äga en flaska Byredoparfym för 1350:- är inte bara just det. Det är även att ha råd att köpa den. Att ha råd att lägga sig till med en så dyr vana som "signatur".
Det är bara det att det är vid kvaliteten det liksom faller.
Inga av deras dofter förutom Bullion, Black Saffron och M/Mink stannar kvar
på mig tillräckligt länge för priset 1350:- för 100ml. Jag har provat och provat. Blanche, La Tulipe, Bal d'Afrique, Gypsy Water, Pulp, Seven Veils. Jag vill älska dem men jag känner mig bara så jävla lurad hela tiden. På samma sätt som förpackningarna är en enkel, ren projektionsyta som gör att den kan falla alla i smaken är dofterna också lite så: lite för platta för sina exotiska, noggrant uttänkta namn.
Den svenska Byredo-hypen handlar om något annat än ett intresse för kvalitet
och doft, det handlar inte om ett parfymintresse. Den handlar om ett intresse för markörer, den är tjugofemplussarnas Date. Vilken Byredo är DU? Vilken Byredo kommer att klä böckerna DU har på ditt nattduksbord? Vilket namn kommer att matcha det DU visar upp hemma? Är du en Mister Marvelous eller en Baudelaire?
Jag säger inte att alla som använder parfym måste eller behöver ha ett parfymintresse. Jag har inget att säga om att bara vilja spraya på sig något som luktar gott. Det är lika ok som att bara vilja äta något som är gott utan att veta allt om hur det tillverkas eller tycka en blomma är fin utan att veta hur man sköter den eller vad den heter på latin. Vilken annan anledning köper man parfym av än att man känner något när man luktar på den: den är intressant, spännande, väcker habegär. Men om jag ska köpa en flaska parfym för över tusen kronor skulle jag inte vilja bli besviken på den.
Och besviken blir jag när parfym bara försvinner efter en timme.
Det folk konsumerar och ställer i badrummet är på något sätt själva lyxkonsumtionen som idé. Man köper något som visar att man har god smak och råd med god smak.
Så jag får ge min gode Pojkfröken rätt: jag tror det är ett ökat intresse för lyxkonsumtion vi ser, vare sig det gäller öl, vin, parfym eller surdegsbröd.

Så nu sliter vi alltså i folks kläder i mataffärn, SD?

Gud vad jag är trött på Sverigedemokrater.
Jag är så jävla TRÖTT på att höra hur alla tycker att man ska väl få "säga vad man tycker" även om ens åsikt inte är "politiskt korrekt". Jag är så jävla trött på att vuxna människor som inte kan uppföra sig vettigt ges någon slags gigantisk jävla offerkofta, som om "omställningen" från att INTE få säga negerboll eller håna folk i andra kläder än jeans och t-shirt skulle vara så brutalt stor att vissa bara helt enkelt inte klarar av den. Det är fan ER vi ska sätta i ett jävla reservat i skogen, alla ni som inte klarar av vardagliga situationer utan att ta till våld eller skrika invektiv efter folk.
Jag förstår inte varför man i någonslags gudomlig rättvisa/yttrandefrihets namn ska tolerera intolerans på gränsen till det kriminella? Vi har en lagstiftning mot hatbrott och diskriminering av en anledning: för att våra folkvalda regeringar bestämt att man INTE ska få säga och göra vad som helst mot människor för att de t ex har en annan etnicitet, utseende, kön eller sexuell läggning än en själv.
Det är alltså inget hittepå-hokuspokus som feminister eller annat löst PK-folk drömt ihop förra veckan för att göra livet extra svårt för folk som minsann inte vill behöva tänka innan de glappar med käften.
Alla som tycker att det gör att de "inte får säga så i det här landet" missar att vi är rätt många i just det här landet som tycker de här lagarna är bra och att det är bra att man inte får "säga så i det här landet" och att det är vårt land också.
Om man vill TYCKA saker om det som det inte går att säga högt på grund av rådande lagstiftning får man TYCKA de sakerna tyst för sig själv.
Om man bär på ett stort hat mot muslimer, kvinnor, homosexuella, transpersoner, icke svenskfödda eller romer får man hantera det hatet själv. Inte slita i främmande människors kläder i snabbköpet eller veva efter dem med järnrör på stan, eller skrika hora åt dem när man inte delar samma åsikt.

Jaha, hur gick det med Blondinbella och transhatet?

Jag har undrat lite: Blondinbella ursäktade ju sitt transfoba näthat med att hon minsann inte kan något om trans och "väntar på mail från folk som har behov av ett hen-omklädningsrum".
Jag vet inte riktigt vad fan det var som magiskt skulle hända om lite människor tog sig tiden att förklara för Isabella det hon redan borde kunna läsa sig till själv, eller för all del artigt och respektfullt formulera frågor kring, om hon nu VERKLIGEN undrade.
Men sedan kom det liksom... ingenting.
Ingen ursäkt för de ogenomtänkta, hatiska kommentarerna, där hon bland annat kallade de som definerade sig som i behov av ett privat unisexomklädningsrum för "hermafroditer". Det är ju så sjukt osmakligt så jag vet inte vad.
Ingen förklaring till upprördheten kring något som rimligen inte ens påverkar Isabellas egen vardag. Det vrkar ändå uppröra henne på ungefär samma sätt som det upprör en MRA-aktivist att kvinnor har rätt att anmäla våldtäkt, eller nåt. Som de säger: haters gonna hate och Isabella är ju uppenbarligen en hater när något går hennes precisous "konservativa värderingar" emot.

Så jag undrar lite: räckte det med att en av Sveriges största bloggerskor som bla åker runt och föreläsningsljuger om att hon har "en massa anställda" annonserar att hon är gravid för att vi bara ska glömma allt vidrig hon sa helt oförklarat en vecka tidigare? Kissie kom minsann inte undan så lätt...

SLS/SLES-fri hårvård: är det så jävla svårt?

Varje gång jag börjar förklara för någon att jag nästan uteslutande använder hårdvårdsprodukter utan SLS, SLES eller silikon tittar folk på mig med ett lätt bekymrat ansiktsuttryck och undrar vad det betyder och är det inte svårt och hur vet jag ens vad de där sakerna är för något och vad spelar det för roll, egentligen...?
För det första, vad är ens SLS/SLES?
Jo, SLES är Sodium Laureth Sulfate och SLS är Sodium Lauryl Sulfate, alltså sulfater. Det sulfater gör är att avfetta och löddra. Sulfater finns i bla tvätmedel, diskmedel och lite annat gött som man inte skulle drömma om att ha i håret/på kroppen.
Någon slags bisarr mytbildning gör att folk inte tenderar att tro att det blir rent om det inte löddrar. Om du inte ksulle tveka att tvätta håret med diskmedel kan du glatt köra vidare med SLS-fullt schampo.
Anledningen till att det behövs sulfater för att tvätta rent håret är att så många hårstylingprodukter innehåller silikoner (alltså plast), varav Dimenthicone är en av de vanligaste. Sulfaterna öppnar alla hårets små flikar = det flir frissigt och känns torrt om man inte "stänger" det med balsam med silikon.
Det problem som fick mig att börja ta reda på vad all den här skiten egentligen ÄR är väl ett av de vanligaste: jag upplevde att håret väldigt snabbt efter tvätt blev fett i hårbotten och torrt i topparna.
Det är för att sulfatschampot torkar ut hårbottnen och silikonet täpper till den. Då svarar den med att panikproducera fett.
Att köra sulfatfritt hjälper oftast mot det.
För det andra: Nej, det är inte svårt. Inte svårare än att köpa schampo med någon annan preferens. Det finns dyra och billiga, med och utan doft. I början var det lite klurigt att hitta dem, men nu har jag lärt mig vad som är vad.
Skippa apoteken i jakt på SLS-fritt. De vet inte ens vad det är ni frågar efter. Jag tror det finns ett alterantiv på Apotek Hjärtat...?
Urtekram har bra balsam och schampo. Garants eget balsam funkar bra. Faith In Natures alla produkter och Organics balsam är okej.
Som styling kör jag Lee Staffords produkter, eftersom de går att lösa upp i vatten. De är verkligen inte dyrare än någon annan "high end" stylingserie.
Ja, ibland får jag lite build up i håret, eftersom jag använder hårtoning som innehåller dimenthicone. Jag brukar spä ut den med silikonfritt balsam, för jag vill inte ha så mycket av det i håret. Då brukar jag köra en tvätt
med diskmedel, för lets face it: ska jag ha sulfater i håret vill jag ha
rena jävla sulfater utan en massa oljor som maskerar effekten av dem.
Sedan köra jag en lång inpackning med sulfatfritt balsam. Inte mer
komplicerat än någon annan hårvårdsrutin. Då jag blonderar håret ungefär var 5:e vecka brukar det här inte behövas göras mer än någon gång i halvåret, då blonderingen gör det jobbet. Just för att jag bleker vill jag vara snäll mot håret och inte slita ihjäl det eller misshandla hårbotten mer.
Här är lite bra info om ingredienser i schampo & balsam:
http://stinamarkan.se/blogg/beauty/balsammetoden/amnen-att-undvika-om-du-anvander-balsammetoden
Här är lite bra info om sulfater:
http://www.naturligtsnygg.se/?p=6395
Och här är en bra sida för vegansk/ekologisk hårvård:
http://www.iherb.com/
Billigt och 4$ platt frakt upp till 1,8 kilo. Man kan ju bara shoppa loss!

Veckan som gick

Fields of the Nephilim-veckan

Förberedelser:
















FIELDS:








Den här posen alltså. Känslan av att tiden stannar.
I'm such a fucking believer for you, Carl.

3 saker

1. Jag vill köpa en väska med ett blommönster som ser ut att komma rakt från ett 1700-talsstilleben. Är jag tokig?



2. Jag vill ha en kattunge. Jag får nästan eksem av hur mycket jag vill ha en kattunge.

3. Jag pluggar och tänker därför på annat än längre texter hit. De längre texterna hamnar i skolboken just nu.

Veckan som gick:

Målade häxnaglar:


Var på födelsedagsfest med fiskdamm och popcorn:



Köpte snygg merch:





Drack öl:



Inredde lite mer i ommöblerade rummet: